Livstecken
Jag lever. Har bara drabbats av en kombination av mycket att göra, mycket att tänka på och svårt att formulera en redig tanke i lagom antal ord för bloggen.
Återkommer när inspirationen rinner till igen. Tills dess finns jag lite mer frekvent på twitter och instagram och fejjan. Men det vet ni väl redan.
På tåget hem
Tre flamsiga tonårstjejer på livligt fredagshumör. Sju pratglada pensionärer på livligt fredagshumör. Ett litet argt barn med sliten mamma. Samt trött medelålders kvinna med huvudvärk och noll fredagshumör.
Gissa vem som önskar att hon hade satt sig i en annan vagn.
Andas
Känns som jag inte sovit ordentligt på flera veckor. Vilket kan bero på att jag inte har sovit ordentligt på flera veckor. Inte kunnat djupandas utan att aktivt tänka på det. Oro i själen och ont i kroppen. Tur jag har bettskena redan.
Men idag har jag i alla fall provat att cykla 15 min på motionscykel och det verkar som det funkar. Vi får se vad fötterna säger om några timmar. Hade liksom redan skitont, och det kändes ingen märkbar skillnad när jag cyklade, så jag håller tummarna.
Förra veckan tejpade sjukgymnasten mina fötter, och efter första dygnets känsla av obekvämt på nytt sätt kändes det rätt skönt. Tejpen satt dessutom kvar i fyra dagar. När jag tog av den kändes det sämre i fötterna efter bara några timmar och nu känns det som båda fötterna är blåslagna. Vilket de inte är, det bara känns så. Imorgon hoppas jag sjukgymnasten kan lära mig hur man tejpar själv.
Nu ska jag djupandas en stund också. Det är de små små detaljerna som gör det.
Neggig
Det har börjat snö igen, och visst är det fluffigt och vykortsfint, men det räcker nu. Och under den fluffiga ytan är det fortfarande glashalt efter senaste veckornas töande och frysande på. Så medan jag halkade och haltade hem från tåget idag blev jag på allt sämre humör.
Jag är (redan) så himla less på att foten gör ont, och att andra foten också börjar göra ont. Att det inte bara gör ont i foten, utan upp i de stela, ömma vadmusklerna – där problemen kan ha sitt ursprung tror sjukgymnasten. När hon masserar vaderna gör det så ont att jag håller på att tugga i mig bänken. Ibland när jag går så gör det så jäkla ont att jag inte kan sätta ner foten ordentligt. Andra stunder känns det bara lite ömt och stumt. Prognosen är ju inget att ha heller, eftersom den förvisso är god – jodå, nån gång kommer det att läka. Men det kan ta upp till två år. Eller fyra månader. Eller ett år. Eller vad som helst. Ingen vet. Hur planerar man sitt liv med såna lösa besked? Och när jag frågade sjukgymnasten i fredags varför jag fått hälsporre så säger hon att det sannolikt beror på att jag började gå så mycket mer än vanligt i höstas. Ökad belastning i otränad överviktig kropp på hårt underlag och så vidare. Och det känns så himla orättvist. Det är inte som att jag började springa maraton efter ett stillasittande liv. Jag promenerade lite mer. Inte ens milslånga promenader, utan mer vardagspromenader. I bra eccoskor. Då fick jag alltså hälsporre och inte kunna gå mer än minimalt i upp till två år som resultat!? Istället för att bli friskare och hälsosammare, så är jag nu mer stillasittande än någonsin. Pardon me om jag sätter mig ner och svär en lång ramsa samt ynkar mig lite.
Jodå, föralldel, jag kan gå till gymmet och träna överkroppen. Jag kanske rent av kan testa att cykla lite, men med förbehållet att öka mycket sakta. 10 minuter ett par veckor, sen 12 minuter och så vidare. OM det funkar, dvs jag inte får mer ont. Har inte riktigt orkat testa än – det har varit lite annat i livet som krävt uppmärksamhet – men det låter väl lite hoppfullt. Det är bara det att jag var uppe i drygt 30 min på crosstrainern, jag hade kommit igång med styrketräningen, jag hade hittat en liten aning träningsglädje. Och nu bara känns det svårt och osäkert igen. Bygga kondition med 10 min lugn cykling är ju lite fjuttigt, till att börja med.
Är dessutom anmäld till Vårruset i slutet av maj, och jag vet inte om det är lönt att fundera på det ens om jag skulle snigelgå hela vägen. Har inte vågat fråga sjukgymnasten än. Det känns så surt och snopet och sorgligt alltihop.
Blä för såna här dagar.
Ett steg i rätt riktning
Jag hittade snygga skor som mina inlägg passar i! En småsak som fick mig på lite bättre humör. Kanske inte superortopediska, men sköna att gå i. Klacken avlastar hälen lite. Att de dessutom är röda är ju som grädden på moset.
Och faktum är att hade inte Anka frågat om de vanliga inläggen hade jag inte gått in på Puppelinas hemsida för att kolla vilket märke. Då hade jag aldrig sett att de har skor med löstagbar innersula och plats för ortopediska inlägg. Så tack, super-Anka! :)
Nu känner jag mig nästan ok med att också köpa helt foträta skor – när jag har nåt att byta med.
