Helt underbart
Igår gick jag direkt från jobbet till Matteuskyrkan och sjöng tillsammans med några hundra andra. Först snabbt genrep av Gloria och sen för mig helt okända Te Deum – som vi inte ens hade tänkt vara med på, vi från vår kör. Men vi fick låna gamla noter (från 1932!) och efter en stunds smånynnande var man ju med ändå.
Efter en liten paus, när vi snabbåt frukt och yoghurt (naturell så klart), var det dags för själva sing-a-long-konserten – nu med publik på läktarna och troligen även fler korister som anslöt. Och wow, vilken känsla! Hela kyrkan fylldes av sång. Att sjunga Gloria tillsammans med så många andra (duktiga) var underbart. Vi har övat i vår kör sen terminsstarten, så jag ”kan” ju Gloria. Det var fantastiskt att höra den på riktigt, med symfoniker och allt. Och sen att sjunga med i ett helt nytt stycke, som verkligen inte var lätt – men ändå känna hur man lyfts av alla andra som sjunger. Hade gåshus nästan hela tiden. Jag och mina två soprankompisar fånlog mot varandra i varenda liten andhämtningspaus.
Sen kommer man hem, vid halvniosnåret, och är så full av energi att man bara måste fortsätta le. Och nu när jag spelar Gloria i spotify så ler jag igen. Och igen.
Lösa fredagstankar
Släpade mig upp imorse, riktigt seg. Hade lite feber igår, men den verkar ha släppt över natten. Bara halsont och nästäppa och nån slags huvudtäppa också. Var mycket nära att ge upp och lägga mig igen, men övertalade mig själv att åka till jobbet. Rabblar mitt lilla mantra: Imorgon är det helg, då kan jag sova längre.
Och lite upplyftande är det att höra fåglarna kvittra och se morgonhimlen bli alldeles rosa medan man dukar fram frukosten. Till och med snön är vacker – åtminstone på baksidan av huset där den ligger djup och nästan orörd. Bara djurspår som bryter av. I såna lägen kan till och med jag gilla vinter och snö.
Annars är det svårt att gilla vintern just nu. Snöröjningen på vägarna har skapat vallar upp mot två meter höga längst trottoarer och vägar. Utanför vårt hus finns en liten gång ut till stora vägen som ingen röjer alls – man får helt enkelt klättra (halka) över, och hoppa rakt ut i gatan. Men jag (vi) behöver iallafall inte skotta loss vår bil varje dag, eftersom den står i garage. Däremot behöver uppfarten skottas – det är två decimeter packad snö som till och med vår fyrhjulsdrift har problem med. Blir helgens motion, tror jag. Och blå tåget går nästan alltid som det ska, bara nån minuts försening. Så egentligen har jag det ganska bra. Att slira runt på oskottade trottoarer med decimeterdjup snö-sand-salt-modd är säkert jättebra motion.
Gillar bara inte det här halsonda. Ikväll ska jag ju på sing-a-long-konsert och sjunga Vivaldis Gloria tillsammans med min och många andra körer. Har verkligen sett fram emot det. Men klarar halsen det? Orkar jag? Hoppas hoppas hoppas!
Rabblar mitt lilla mantra: Imorgon är det helg, då kan jag sova längre.
Pigga upp
Ett lite temabyte kanske kan lyfta dagen en aning? Man vet ju inte förrän man försökt.
Tja, ser väl rätt fint ut. Eller vad säger ni?
Minus
Vägde mig i morse. Minus 2 hg på en vecka. Ska man vara glad? Med den takten kommer det att ta mer än ett år innan jag når målvikten – och då är jag ändå inte nere i normalvikts-BMI, så vi pratar ingen orimlig målvikt.
Älsklingen försökte trösta mig med att det nog är alla muskler jag har byggt upp med träningen. Jomen eller hur?
Men visst – jag hade i alla fall inte gått upp. Nu gäller det att tänka positiva tankar. Inte tappa sugen lagom till helgen. Det var ju minus. Minus är bra. Duktigt av mig. Matlådorna och mellanmålsnötterna ger extra pluspoäng. Precis så planerad och strukturerad som man måste vara. Det funkar ju – det går neråt. Heja heja.
Så varför känns jag mig mest besviken och trött?
Mat- och vikttjat igen
Den där märkliga hungern som jag kände i måndags, trots allt ätande, verkar ha släppt nu. Måste varit helgen som spökade (slottsspöket, ni vet).
Måste bara säga att det funkar väldigt bra med GI-maten den här gången. Framför allt är jag bättre på lunchlådor nu, och jag tror det är den springande punkten. Blir jag inte mätt på rätt sätt mitt på dagen, så faller det framåt kvällen.
Typisk matlåda är som idag: köttfärs- och svampröra, halv avokado samt röd paprika och gurka. Det blir jag lagom mätt av, och mättnaden håller i sig. När det är kaffepaus på eftermiddagen äter jag en deciliter nötter. Har gjort färdiga påsar för hela veckan, bara att ta med sig en varje dag. Äter dessutom oftast en frukt antingen på förmiddagen eller strax innan hemgång (speciellt om jag ska träna efteråt).
Typisk frukost: 2 kokta ägg, några skivor skinka eller kalkon, skurna grönsaker. Typisk middag: stor portion kött eller fisk, rejält med sallad. Ibland några nötter eller en clementin, som efterrätt. På helgen två bitar mörk choklad till efterrätt.
Jag vet inte riktigt om jag äter helt rätt – känns ibland som om jag kanske äter för mycket, även om det är rätt. Försöker fylla i på GI Viktkoll, men blir allt oftare arg på deras sida för att den inte funkar, så jag funderar på om jag ska säga upp mitt medlemskap. Samtidigt är det skönt att gå in där ibland och läsa lite och hitta recept.
Vägning imorgon. Är inte helt säker på att jag har gått ner något. Det känns inte riktigt så. Vilket samtidigt känns lite orättvist – jag har tränat mer än någonsin, jag äter verkligen medvetet. Nåt jäkla utslag borde det väl ge på vågen!? Fast det är kanske dumt att redan nu reta upp sig på något som kanske inträffar i morgon…
En gång i tiden, när jag var tonåring och vägde 47 kg, så tyckte jag att det var så himla maniskt med alla jämnåriga tjejer som hela tiden pratade om att banta (speciellt när de allra flesta av dem var ungefär lika smala som jag) och alla vuxna kvinnor som också verkade besatta av vikten. Och sa att sådär tänkte jag aldrig hålla på. Inte för att jag trodde att jag skulle förbli smal, utan för att jag tyckte att det var väl inte hela världen om man var lite tjock. Hahaha. Men jag tycker fortfarande det är irriterande med folk som tar kakor eller efterrätt med orden ”jag borde inte…”. Antingen bestämmer man sig för att äta en kaka, och njuter fullt ut av den, eller så struntar man i det. Krydda med dåligt samvete gör väl ingen människa glad. Tänker till exempel äta en fastlagsbulle om nån vecka – och njuter redan av tanken på detta. Det måste gå att äta en fastlagsbulle om året – annars är något väldigt fel.
Hungrig
I helgen var jag och älsklingen på slottsweekend. En födelsedagspresent till honom från mig, som kvitterades ut först nu, tre månader senare. Men å vad härligt det var! Vi insåg redan från början att det där med GI är helt kört, så det fick bli en paus ett halvt dygn ungefär. Först afternoon tea med scones och små sandvikare, och inte helt stilenligt men gott: miniefterrätter som creme brulee och chokladmousse. Godast var scones med vispgrädde och hallonsylt. Och två stora koppar te, så klart. På kvällen fyrarättersmiddag, som föregicks av champagne och choklad på rummet (sviten!). Och sen frukostbuffé på söndagen. Många kolhydrater blir det. Men å andra sidan hade vi nästan ett helt dygn utan datorer, i princip utan mobilerna. Vi sov gott och länge, vi var ute i gnistrande snö och promenerade. Till och med körningen dit var fin – strålande sol och massor av snö, som att köra genom ett vykort.
Underverk måste det ha gjort med älsklingen för när vi var på väg hem föreslog han att vi skulle titta in på Ikea på vägen hem. What!? Så det gjorde vi (det gäller verkligen att gripa ett så unikt tillfälle i flykten), och bestämde oss för nya stolar till matbordet. Fast vi handlade inte, bara tittade. I lugn och ro. Och sen gjorde vi inköpslista och veckohandlade på Ica Maxi också innan vi var hemma igen – strax efter ett. Kändes som om hela söndagen låg kvar framför oss.
Gick faktiskt och la oss ganska tidigt igår också. Och imorse var jag, om inte pigg, så iallafall inte lika medvetslös som jag brukar vara måndag morgon. Älsklingen tyckte faktiskt att jag såg pigg ut, vilket väl var lite överdrivet. Men faktum är att jag inte känner mig så trött idag som jag brukar vara. Huvudvärk? Mjo, en liten aning. Men bara en liten aning alltså, och det är mycket bra i min bok. Undrar om man kan få en slottshelg på recept en gång i månaden…? ;)
Enda problemet är att jag är hungrig. Trots bra frukost och bra lunch (proteiner och fett, precis som det ska vara). Tror det är helgens kolhydrater som spökar och lurar kroppen. Knaprar i mig nötter som mellis just nu, och dricker en kopp te. Men det kurrar i magen, så det är inte bara mentalt jag är hungrig.
Väga mig tänker jag nog inte göra förrän typ på torsdag morgon. Däremot ska jag verkligen prioritera lugn-och-ro-tid i kalendern framöver. Det är så tydligt att det är vad jag behöver just nu.
Stretching
Om man nu inte har lust att sträcka på musklerna, så går det minst lika bra att tänja lite på de egna föreställningarna. Vad är manligt och kvinnligt, till exempel. Följer Saras excellenta blogg och blir glad av att ständigt behöva ifrågasätta mina egna tankemönster, en del av dem var jag inte ens medveten om själv. Och idag läste jag ett mycket intressant inlägg hos Helena.
Go read! Vrid, vänd, tänk, diskutera, filosofera. Bli en bättre människa. Oavsett vad du kommer fram till.
Insikt
Var och tränade i tisdags, med min personlige tränare. Som är jättebra, men stenhård med att jag visst orkar mycket mer än jag själv tror och tycker. Oftast har hon rätt också, även om jag verkligen tar ut mig till max (vilket tyvärr inte är så mycket som man skulle vilja tro). Är helt darrig efteråt. Men två timmar senare har endorfinerna kickat in – då är jag nämligen på strålande humör.
Men jag har fortfarande rejäl träningsvärk i lårmusklerna. Aningens mindre påtaglig idag, men fortfarande gör det ordentligt ont och känns stelt. Mest påtagliga förbättringen är att det idag funkar att gå ner för trappor utan att hålla i sig – fram tills igår var jag så darrig/vinglig/stel att det kändes läskigt att gå nerför. (Då tillkommer ju min allmänna känsla av att gå nerför i trappor är läskigt…)
Blir lite förbannad. På mig själv. Är jag verkligen så här extremt otränad? Det är ju inte klokt isåfall. Man måste väl orka träna en timme utan att bli så här påverkad i flera dagar. Känns som det var i grevens tid som jag började med det här. Måstemåste se till att få upp både styrka och kondition!
På anslagstavlan här på kontoret satt fram tills nyligen en liten skämtteckning med en läkare som pratar med sin patient, och frågar ”Jaha, herr Olsson, vad fungerar bäst i ert fullbokade schema: att träna en timme om dan, eller att vara död 24 timmar om dan?”
Man kan ju fnissa, men i ögonblick av insikt känns det snarare som om skrattet fastnar i halsen. Att komma i form känns lite som en långsiktig överlevnadsfråga just nu. Planerar inte att springa maraton eller nåt sånt. Bara få lite normal ork. Och gå ner några kilo – få mindre att bära på, vilket ju i sig borde generera lite extra ork till annat.
Jepp.
Nu är det (snart) fredagsmys. Utan chips och godis!
Hoppsan, var visst ett tag sen
Det är så himla mycket roliga grejer på gång just nu. Både på jobbet och fritiden. Som jag vill orka med, men inte riktigt gör.
I helgen som gick var det körövning både lördag och söndag. Och då fick jag så klart tung huvudvärk, så jag bara kunde vara med en av dagarna.
I måndags fick jag förvisso stiga upp groteskt tidigt (kvart i fem) för att åka till Göteborg och kom inte hem förrän halv tio på kvällen – men det var bra möten, och jag gillar att åka tåg. Men i tisdags vaknade jag med huvudvärk som var så intensiv att jag fick lägga mig igen, och kom senare till jobbet.
Dagarna innan helgen var det också en massa bra möten, RIKTIGT bra möten, som jag blev glad av. Men tre mötesdagar i följd skapar så klart en del arbete – protokoll som ska skrivas och en attgöralista som ska fyllas på, till exempel. Nya möten för att avrapportera till de som inte kunde vara med på de andra mötena. Plus allt annat som ska göras.
På fritiden försöker jag göra klart en medlemsfolder och skriva ett protokoll som är sorgligt försenat. Ikväll är det möte i andra föreningen, vilket innebär ett nytt protokoll att skriva. Fast ett ganska enkelt protokoll. Och efteråt är det repetition med kören – och vi sjunger så härliga stycken den här terminen, från Vivaldi till Beatles!
Men jag känner allt mer att med en huvudvärk som förvisso börjar bli bättre men fortfarande inte är bra, så funkar det inte riktigt att ha ett så händelserikt liv. Jag är för trött för att orka med – huvudvärken tar energi, som gör att allt annat tar längre tid, vilket gör att jag inte hinner med som jag borde/vill, vilket gör att jag blir stressad och frustrerad. Och får mer huvudvärk, som gör mig mer trött, som… Ja, ni förstår. När man mest av allt längtar efter att få sova, och allt det andra som egentligen är mycket roligare, kommer därefter på önskelistan – då är det nog dags att dra i nån slags handbroms.
Men vilken broms är det som ska dras åt? Jobbet och i så fall hur då? Någon av styrelserna, och i så fall vilken? Körsången (nej!)? Nåt annat?
