Har gnällt över värmeböljan, över det överhettade kontoret, över bristen på arbetsmotivation. Suckat över att det behöver städas hemma. Igen. Ynkat mig över att jag borde gå ner i vikt, äta mindre glass, sluta längta efter godis så fort jag blir rastlös.
I morse läste jag gårdagens bilaga till Svenska Dagbladet. Foton av Jens Assur som skildrar vardagen i Sudan och Kongo-Kinshasa. Bilagan utgiven av Röda Korset. All kursiverad text som följer är klippt direkt ur bildtexterna.
Kvinnor och barn drabbas hårdast av kriget. Banditer och soldater går in i byarna och våldtar regelmässigt. När de lämnar byarna händer det att de rövar med sig kvinnor och barn för att utnyttja som sexslavar.
I ett område ungefär lika stort som Dalarna och Värmland är detta [Panzai Hospital] enda sjukhuset för de 45 000 våldtagna kvinnor som behöver kirurgisk hjälp för sina skador. Den yngsta flickan på sjukhuset är två och ett halvt år, den äldsta kvinnan 80.
Fyrtiofemtusen våldtagna kvinnor som behöver kirurgisk hjälp. Hur många fler våldtagna kvinnor som ”bara” skulle behöva psykiatrisk hjälp? Som kanske måste föda våldtäktsmannens barn nio månader senare? Som inte ens vet vilken av alla våldtäktsmän som gjorde henne med barn?
Fem timmars gångväg för att hitta rent vatten. Vardagen i södra Sudan går ut på en enda sak: att skaffa rent vatten. Dag ut och dag in samma kamp för verlevnad. Om vattnet är infekterat räcker en mun för att smitta den törstige.
Kolera kan döda en människa med nedsatt motståndskraft på bara ett par timmar.
Var femtonde sekund dör ett barn någonstans i världen av en sjukdom som orsakas av brist på rent dricksvatten och dåliga hygieniska förhållanden. Det krävs så lite för att göra skillnad.
Det regnar här hemma idag. Vi har duschat, ätit en rejäl frukost. Vattnat blommorna, kört diskmaskinen. Tvättar kläder. I Skåne har bönderna varit smått desperata för att de inte får vattna sina grödor lika mycket som de behöver. För några veckor sen satt vi på vår veranda i sommarstugan och muttrade lite över att det var förbjudet att tvätta bilen om man inte hade egen brunn.
Ett hönsnät blir dagens glädjeämne för mannen i Juba. Han har inget arbete att gå till men väl en hungrig familj som måste försörjas. Soptippen invid kyrkogården är ett bra ställe att söka efter något användbart.
I skuggan av kriget i Kongo-Kinshasa finns nästan ingenting. Små möjligheter till försörjning och utbildning. Några pojkar och unga män hjälps åt att krossa sten för att kunna köpa mat till sina familjer.
Svartvita bilder som liksom orden går rakt in i mig. Här sitter jag och svettas i välfärdssverige, klagar fast jag har det så vansinnigt bra. Där finns föräldrar som inte ens vet om deras barn kommer att överleva dagen, som tycker att en bra dag är om de hittar skräp på en soptipp eller om de lyckats krossa lite sten med undermåliga redskap så att de slipper svälta idag.
Våra barn tycker livet är orättvist om de inte får nya Crocker-jeans. I andra delar av världen dör barn för att de inte får vatten och mat. Kvinnor och små flickor våldtas som en del av krigsföringen. Vi köper lite godis på vägen hem från jobbet, frossar på tåget eller i bilen fast vi inte ”borde”, för viktens skull. Samtidigt går vi förbi insamlingsbössorna utan att lägga något av vårt skrammel i dem, flackar med blicken när vi passerar de hemlösa tidningsförsäljarna i tunnelbanan.
Trots alla mina egna år i Röda Korset, trots att jag VET att det krävs så lite för att göra så stor skillnad, går jag också förbi alldeles för ofta.
Men idag har jag satt in 150:- till Röda Korset. På deras hemsida valde jag ”Din hjälp gör skillnad” och kunde betala direkt från mitt eget lönekonto. 150 kronor till hjälp där den bäst behövs. På måndag ska jag köpa Situation STHLM från försäljaren i tunnelbanan. Om inte jag kan avstå från tvåhundra kronor och några minuter av min tid – vart är då världen på väg?
