Utanför kontorsfönstret skottas snö. Ja, kanske inte just utanför kontorsfönstret, utan på taket några våningar upp. Men snön rasar som värsta lavinen utanför fönstret. Och med ojämna mellanrum visslar vakten nere på gatan i sin visselpipa som signal upp på taket att de måste göra uppehåll och släppa fram folk, och att de sen kan återuppta lavinskapandet.
Det är rätt läskigt att jobba i Gamla stan när vädret är så här. Dels de halkiga kullerstenarna och att alla gator lutar åt minst tre håll samtidigt, dels faran för att få snö och is i skallen. ”Gå mitt i gatan” är inte så himla lätt när gatorna är två meter breda… Var man än går så går man väldigt nära ev laviner. Men man trotsar faran som värsta Indiana Jones och bara kliver på som vore man odödlig tonåring.
Och samtidigt muttrar man (ok, jag!) om hur jäkla tröstlöst det är att styrketräna sig totalslut en gång i veckan och avstå kanelbullar och vara jätteduktig med matlådor och GI-kost och hela middevitten – när det inte märks nån skillnad alls. Midjan inte smalare, vikten inte lägre. Och jag känner mig fortfarande svag och trött hela tiden. Gå uppför en trappa tar musten ur mig vissa dagar, som idag. Borde jag inte vara liiite starkare i benen? Borde jag inte väga åtminstone ett halvkilo mindre än för en vecka sen?
Ibland undrar jag om laestadianerna inte har helt rätt. Livet är en uppförsbacke och sen dör man.
