Duktiga Annika

I dag bjöd arbetsgivaren på semlor (ja, så heter det ju här uppe i nollåttaland) till eftermiddagskaffet. Alla hyllade semlorna: färsk, fluffig bulle med fin kardemummasmak, god grädde, kladdig mandelmassefyllning. Precis som en semla, eller fastlagsbulle för all del, ska vara.

Själv åt jag naturell yoghurt med hallon, linfrön, pekannötter och lite bovetecrunch.

Jag är så stolt över att jag inte föll för frestelsen.

 

Avis

Varför går alla andra ner i vikt så himlans snabbt? Varför har alla andra så himla bra BMI, jämfört med mig? Borde väl känna mig lite peppad av att andra också kämpar och lyckas, men jag blir mest avis. Jag vill också presentera resultat! PTn säger ”till sommaren”. Själv undrar jag just nu om jag någonsin kommer ner under BMI 25. I dag ligger jag på 30.1 och med tanke på hur långsamt det rör sig neråt … Suck. Enda trösten är väl att jag har en i sammanhanget smal midja – ”bara” 85 cm sist jag mätte.

Fast i dag var jag på hälsokontroll på företagshälsovården, och sköterskan som mätte och vägde tog mitt midjemått – och skrev 90 cm i min journal. Hallå!? Fast hennes våg stämde i alla fall med min där hemma: 77,3 kg. Alltid något.

Uppföljning om två veckor – och då vet jag så klart att jag kommer att få höra att jag väger för mycket. Och som Saring skriver: Man skäms. Det är ju bara mitt eget fel att jag väger så mycket. Det är jag som ätit för mycket och motionerat för lite. Vilken dålig människa jag är, som inte kan hålla koll på mig själv. Sitta där och vräka i mig mat, när jag är så tjock redan.

För har ni tänkt på hur mycket mer fel det verkar när en tjock person äter något onyttigt än när en smal gör det? Jag menar; en smal kvinna som äter, säg, en semla – hon unnar sig. En tjock kvinna har tappat kontrollen och borde veta bättre.