Alltså, ibland orkar jag bara inte blogga för det enda jag har att skriva om är samma saker som jag redan skrivit om. Och hur tradigt är inte det att läsa, tänker jag. (Som om ni inte själv kan välja vad ni vill läsa, va?)
Men jag måste ändå muttra av mig lite igen, på samma tema som vanligt: Varför går jag inte ner i vikt? Försökte att helt utesluta kolhydrater en vecka, med inget som helst resultat annat än att jag blev lätt illamående. Nu är jag tillbaka på lchf i vardagen, dvs utesluta så mycket kolisar som möjligt och bli mätt på fett och protein istället. Äter för många yoghurtfrukostar eftersom jag är för trött för att stiga upp tidigare och fixa nåt annat. Äter en bit mörk choklad till kaffet flera dagar i veckan istället för en dag i veckan som jag hade tänkt. Gör antagligen för många andra små undantag, för att jag inte riktigt orkar med omaket vissa dagar. Hemma är det sällan problem (annat än chokladen och yoghurten då), men ute på restaurang och på möten är det för ofta luncher där jag inte blir mätt på protein+fett, så jag äter lite av kolisarna också. Eller äter lite av nåt tilltugg, lite av en bit fredagskaka, lite av fruktfatet. Små grejer som sammantaget blir för mycket för att det ska passera obehindrat, liksom.
Men en annan sak jag har funderat mycket på är en sak som Anna Hallén skrivit om i sin blogg, och som jag nyss läste igen i hennes kokböcker (LCHF husmanskost och LCHF för kvinnor – båda rekommenderas för de innehåller både faktadel och bra recept på helt vanlig mat som vem som helst kan äta utan att det känns som ”specialkost” som många tror att lchf är). Nämligen att när man har försökt gå ner i vikt länge, och man dessutom har varit mycket stressad vilket påverkar kortisolnivåerna, då kan det ta lång tid innan kroppen fattar att den får den mat den mår bra av. Om man t.ex. länge ätit lågfettkost är kroppen inställd på att den inte får tillräckligt med fett, så den lagrar. Det kan ta lång tid av tillräckligt med fett innan den fattar att den inte behöver lagra utan kan börja bränna fett. Nu har ju jag ätit lågkolhydratkost i flera år, först enligt GI-metoden och på senare tid enligt mer strikta lchf, så jag tycker inte min kropp borde tro att den har fettbrist. Däremot har jag haft flera år av för hög stress, och förra höstens kollaps som kronan på verket.
Det kanske är så att det tar tid att återhämta sig även vad gäller ämnesomsättningen? Och då pratar Anna Hallén om 6-12 månader, då man måste äta rätt och leva bra (vila, träning osv) innan det ger resultat på vågen.
Min rationella hjärna tänker att det inte är helt orimligt. Men min känslomässiga hjärna säger vad i helvete? ett halvår eller mer innan jag ens får lite payback? det är inte rättvist!!!
Hur ska man orka hålla ut så länge? Hur ska man veta att man ligger på rätt nivå om man inte får något resultat på ett halvår? Klarar jag verkligen att ta bort alla små guldkanter, typ choklad ibland, om jag inte märker nån skillnad? Hur motiverar man sig att hålla ut?
Life’s a piece of shit, when you think of it.
Citronanka 
Ariadne
14 september 2011 at 17:22
Jag är varken kost- eller viktexpert så du får kasta mina reflektioner i den mentala papperskorgen om du ogillar dem men jag tänker att när det gäller vikt och mat och träning så sitter allt ihop. Det är klart att det går att enbart äta sig ner i vikt men då tror jag det handlar mer om hur mycket man äter, snarare än precis VAD man äter. Du skulle antagligen kunna gå ner i vikt genom att enbart äta 10 geléhallon per dag men det skulle vara väldigt jobbigt för du skulle vara jäkligt hungrig hela tiden. Om jag har fattat saken rätt så är en del av idén med lchf att kroppen ska förbränna fett som finns lagrat i kroppen i stället för kolhydrater (eftersom man äter så lite sådana) och en annan tanke är att fett och protein gör att du både blir mätt fortare (och därmed äter mindre) och håller dig mätt längre (så du inte ska känna att du behöver småäta). Jag tror svagheten i LCHF ligger just i antagandet att mättnadskänslan liksom ska göra matintaget självreglerande. Människor är ju jätteolika när det gäller hur mycket man äter innan man känner sig mätt. Det är ju liksom inte enbart typen av mat som avgör att man går ner i vikt utan en kombination av vad du äter, hur mycket du äter och hur mycket du rör på dig. Sen är det säkert så att i ditt fall att en ytterligare faktor som spelar in när det gäller vikten är all stress de senaste åren men jag tror inte att det är den största anledningen till att du inte går ner i vikt som du vill nu.
Det är kanske inte alls vad du vill höra men jag tror att för att få fart på vikten nedåt (om det är det du vill, jag tycker du är väldigt snygg nu också) så måste du röra på dig mer. När jag blev sjuk av stress så sa min läkare att det är extra viktigt att röra på sig när man har stressat sig sjuk för rörelse minskar nivåerna av stresshormoner i kroppen. Den där 20-minuterspromenaden varje dag kommer göra skillnad men nyckeln är att verkligen gå varenda dag. Inga ursäkter och undanflykter fast det känns skitjobbigt att ta sig för. När du har läst så här långt så kanske du börjar bli lite förbannad och tänker att det är ju lätt för henne att säga, men allvarligt, jag tror det är väldigt få människor som tycker det är kul att träna i början. Jag skulle säga att den första månaden så handlar det mest om att övervinna sina egna ursäkter och gör man det så är det gott nog. Ta din promenad varje dag och låt det vara en seger i sig. Jag fattar att om målet är att gå ner i vikt så vill man att det ska gå fort, på samma sätt som man vill se resultat fort när man börjar träna men det är ju bättre att börja bygga något långsiktigt även om det inte går på en vecka än att önska sig det orimliga och tappa sugen nästan innan man hunnit börja. Och om du går din promenad varje dag så tror jag att du kan äta din chokladbit till kaffet med gott samvete.
Annika
15 september 2011 at 9:04
Jag vet ju att det är bättre att bygga något långsiktigt, som sen håller sig. Jag vet det rationellt. Men känslan är ändå att det är förbannat orättvist. Och det är just känslan jag försöker hantera. I teorin vet jag precis hur jag ska göra – det är att omsätta det i praktik, med entusiasm, som inte alltid funkar.
Jag har räknat kalorier också, på den här dieten, och jag får inte i mig mer än man ”borde”. Går mina 20 minuter, och det är inte så himla svårt egentligen (utom när det regnar, då är man inte så taggad) – det som är svårt är mer ansträngande motion än så. Det är för tungt för min tunga kropp, jag blir alldeles slut redan innan jag kommit igång – tungt att andas, ont i knän och andra leder till exempel. Har ju faktiskt tränat styrketräning en gång i veckan i mer än 1½ år, så jag är inte direkt i inledningsfasen – och tycker fortfarande det är segt och tungt, och sällan särskilt roligt. Den där endorfinkicken kommer sällan. Kanske för att det mest är jobbigt, och för att jag inte känner så himla stor skillnad.
Ariadne
15 september 2011 at 11:57
Nu vet jag inte om jag läser rätt men jag får uppfattningen att du liksom känner att du ”borde” hålla på med mer ansträngande träning. Men varför det? Det är klart att det känns oöverstigligt om du får ont etc. Satsa på att gå i stället för det verkar ju funka bättre. En grej kan ju vara att skaffa en stegräknare (du kan få låna min så behöver du inte handla en). Då blir det så himla tydligt hur mycket/lite man går. Det jag gillar med stegräknare är också att det syns att det gör skillnad att röra på sig bara lite mer och då blir man lite glad och känner sig peppad (tycker i alla fall jag som den tävlingsmänniska jag är).
Och nu får du förlåta mig igen om jag är provocerande men det här med känslan av att det är orättvist och känslan att det är segt och tungt och tråkigt, det är ju en del av alla de här mentala ursäkterna som jag tror de flesta av oss är så bra på att plocka fram. Jag skulle vilja hävda att den största skillnaden mellan de som tränar regelbundet (och jag räknar promenader som träning också) och de som inte gör det, är inte att de som tränar tycker att det är så himla jättekul jämt utan det de är bättre på är att inte lyssna på sina egna ursäkter. Mina personliga varianter är att jag inte hinner (jobb, när ska barnen se sin mamma, massor av grejer som ska fixas hemma), jag orkar inte (barn, jobb, sömnbrist), det är dåligt väder (nu på hösten blir det mörkt också), jag har nyss ätit (eller är hungrig)…det finns hur mycket som helst. Jag tror att man ska sluta kräva av sig själv (eller kanske snarare att förvänta sig av sig själv) att man ska känna sig så inspirerad och entusiastisk. I stället ska man bestämma sig för att bara göra. Och när ursäkterna börjar poppa upp i huvudet så får man lära sig att känna igen dem och säga åt sig själv att okej nu tänker jag att jag inte hinner/orkar/whatever men det är bara som jag tänker. Och sen mentalt stänga av och bara ta sig iväg.
Och efteråt så ska du känna dig förbaskat bra som fixade det, som kom iväg fast det kändes trögt och jobbigt.
Jag har ju kommit igång med att träna igen nu och jag håller på med något som jag vet passar för mig och som jag i grunden gillar men det är ändå så att det snarare är regel än undantag att det jag måste säga åt mig själv för att komma iväg. Om jag skulle lyssna på alla anledningar jag kan komma på för att inte träna så skulle jag aldrig komma ut. Men visst är det så att det största hindret är att faktiskt ta sig för? När man väl kommit iväg så får man ju känna sig bra (och det tycker jag man ska göra) som faktiskt kom iväg och rörde på sig. Sen är det ju lite upp och ner hur själva träningen känns också. Ibland är det lätt och ibland är det segt. Men man ska alltid känna sig bra efteråt som kom iväg. Tycker jag.
På ett sätt håller jag med dig, det är jätteorättvist att du inte rasar i vikt fort men det betyder ju inte att det är helt meningslöst att göra det som är bra och att du lika gärna kan ge upp. Du har ju hittat en diet som du gillar och då är ju den delen fixad och om du nu lägger till mer rörelse på det så kommer det bli skillnad.
Pepp, pepp från den samtidigt (outhärdligt) klämkäcka och stränga självutnämnda coachen
Annika
15 september 2011 at 15:22
Stegräknare finns. Och det är inte motionen som är orättvis – det är att trots alla ansträngningar med såväl motion som kost, så märks det ingen som helst jävla skillnad. Det är faktiskt orättvist. För det finns andra som gör samma saker och får jättemycket resultat. Sen vet jag att livet är orättvist. Det finns till exempel många som kan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt alls. Det är ju också rätt orättvist.
När det gäller att peppa sig att träna så är det precis som du säger – att man måste peppa sig att inte lyssna på sina egna hundra undanflykter. Och klappa sig på axeln när man är duktig och gör det man förutsatt sig.
Måste motionera mer måste jag väl inte. Men det skulle vara trevligt att orka göra mer än promenera i sakta mak. Cykla utan att bli andfådd till exempel. Springa 100 meter till tåget utan att känna sig nära döden. Gå på ett tretiominuters corepass på gymmet utan att vara gråtfärdig halvvägs igenom för att man inte orkar nånting alls. Och det är segt att inte få länna den träningsglädje som alla andra pratar om uppstår efter ett tag – för det har liksom aldrig riktigt hänt mig.
Så jag tar mig rätten att fortsätta gnälla ett tag till. Det är ju faktiskt min blogg! ;)
Ariadne
15 september 2011 at 20:08
Jamen jag fattar ju vad du menar, att det känns orättvist att det inte känns som det händer något. Och du får ju gnälla hur mycket du vill såklart.
Kraka
14 september 2011 at 19:32
Fysisk aktivitet (=motion) är det enda som sänker just de där ökade stresshormonnivåerna. De är en kvarleva från mänsklighetens vagga och var till för att antingen springa från hotet eller kriga mot det (=fysisik rörelse). Vid kortvarig stress handlar det om adrenalin och noradrenalin i första hand. Ökningen av kortisolet är en följd av långvarig stress.
Sen är det väldigt viktigt hur mycket/litet man äter. Egentligen spelar det inte så stor roll vad man äter, energikassaboken måste gå ihop med ett större uttag än insättning om man vill gå ner i vikt. Eller balans om man vill hålla vikten. Den betydelse som olika kostlösningar har är om man känner sig mätt länge eller inte. Men det är energi in och ut som gäller. Man kan faktiskt hålla diet på bara gräddtårta, (men det får andra näringsmässiga följder av oönskat slag). Sen är det viktigt att energiintaget inte ligger under basmetabolismen, för då lagrar kroppen energi i form av fett. En orsak till att det kan vara smart att inte äta alltför mycket kolhydrater är att kolhydrater är det lättomsatta kapitalet i kroppen och man bränner inte fett förrän man bränt det lättomsatta först. Ungefär som att det är lättare att handla med pengarna på lönekontot än att först sälja aktierna innan man kan köpa den där åtrådda varan på shoppingen.
Om man tillför kroppen för låga mängder kolhydrater kommer man inte att orka träna/motionera hur gärna man än vill. Jag skickade väl länkar till dig om det har jag för mig i nån tidigare kommentar.
Ofta behöver man betydligt färre kalorier (=energimängd) än man tror. Det finns sätt att mäta energiåtgång, vi gör det på våra intensivvårdspatienter emellanåt. Men det är avancerad teknisk utrustning som används och inte så lättillgängligt för den vanliga bantaren. Däremot är det lätt att räkna fram en ungefärlig basalmetabolism (den energimängd kroppen behöver för att hålla igång hjärta, lungor,cellförnyelse osv). Har du verkligen räknat energimängd i dina måltider? Fett är ju väldigt energirikt så då gäller det att verkligen bli riktigt mätt på en ganska liten mängd mat. Mörk choklad är jättenyttigt, men det är 5-10 gram som gäller. Jordnötter är nyttigt, men det är inte mer än max en halv dl. Grädde handlar om 1-2 matskedar osv. Annars kommer den samlade energimängden att bli för stor.
Vill man ändå äta ordentligt av den här fettkosten så måste man öka uttaget, alltså förbruka mer energi. Muskler har en högre basalmetabolism än kroppsfett och om man tränar mycket så kommer man att göra av med mer i vila. Det här är en vetenskap, men det går att lära sig den i medicinska fysiologiböcker, inte i populärvetenskapliga bantnihgsböcker där den ena idéen övertrumfar den andra.
Kanske ska du unna dig att koppla av från att tänka på olika dieter och försöka hitta balans i vardagen, hitta orken. Hittar du orken kommer du att orka motionera och då löser det sig. Promenader och simning är bra nybörjarmotion. Båda är förhållandevis lätta för den som är otränad. Att ständigt äta för lite kolhydrater gör att man blir trött!
Lycka till och stor kram
Annika
15 september 2011 at 9:16
Jodå, jag läste dina länkar. Och jag har läst massor av annat. Att man inte kan träna utan kolhydrater är en myt som jag tror att bland annat Björn Ferry har gjort sitt allra bästa för att ta hål på – han vinner ju trots att han äter lchf, något många sagt varit helt omöjligt. Och om han kan ta ut sig så ska jag väl för sjutton kunna promenera och gå ett pass nån gång då och då på samma kost? Och som jag svarade Ariadne har jag räknat energi/kalorier på lchf och får i mig precis enligt rekommendationerna. Så jag gör ”alla rätt”, men det händer inget. Vilket inte heller dietisten säger är ovanligt. Den långvariga stressen är ett faktum, och kortisolet – precis som det svängande insulinet när man äter kolhydratrik kost som får blodsockret att variera kraftigt – hjälper cellerna att lagra fett och se till att det inte förbränns eftersom kroppen är i ständigt akutläge och alltså tror sig behöva alla depåer.
Tror också att jag behöver hitta balans i vardagen. Verkligen! Men att tro att maten inte hänger ihop med det känns lite konstigt – det är ju från maten vi ska få ork att till exempel motionera. Tror knappast att jag får mer ork om jag bara struntar i att tänka på vad jag äter och istället äter gräddtårta eller geléhallon bara för att jag är lite sugen. Både dietisten och min kurator säger att kost och motion tillsammans är oerhört viktigt för både den mentala och den fysiska orken. Äta bra och röra på sig varje dag är nyckeln till att bygga motstånd mot stress, och på sikt gå ner i vikt också. Och när jag väger mindre, kommer det att vara enklare att röra på sig mer.( Det kan man som normalviktig testa själv genom att hänga på sig en ryggsäck med 20 kg extra när man ska ut och promenera eller springa eller gå på ett gympapass.)
Kraka
14 september 2011 at 19:35
Förresten vill vi visst läsa om det du skriver oavsett om du skrivit om det förut. :-)
Annika
15 september 2011 at 9:16
Haha. Tack, då fortsätter jag tjata… ;)
Sanna
15 september 2011 at 6:51
Men du, istället för lunch kanske vi ska ta en snabb prommis runt stan då och då istället? Jag är bra på att gymma, men att gå ner i någon av Sats källarlokaler ger inte frisk luft eller trevligt sällis :-)
Kram!
Annika
15 september 2011 at 9:17
Men det är jättebra att äta lunch med dig då och då – för om jag promenerar dit och tillbaka så har jag fått mer än 20 minuters promenad den dagen. Och trevligt lunchsällskap. Bara bonus!
Anka
16 september 2011 at 13:31
Äsch, kram och pepp, jag kan inte säga mycket mer än så. Skulle inte vilja ta långa promenader med min femåring på ryggen, jag förstår hur du menar. Men simning, då? Eller vattengympa?
Kram Anka