På sistone har det bara låtit gnäll och ynk i bloggen. Jag ber genast om ursäkt för detta och tänker härmed tryckutjämna lite.
Den senaste veckans väder har, förutom pollenattacker, varit helt ljuvlig. Varenda kväll har vi kunnat sitta på uteplatsen, grilla vår middag och äta med utsikt över blommande och grönskande trädgård. Det är verkligen vardagslyx.
I söndags var det lite mulet och enstaka skurar, men jag satt ute nästan hela dan ändå – under tak. Läste ut en bok, drack kaffe, åt lunch, läste lite till, drack lite mer kaffe, lyssnade på regnet mot det korrugerade plasttaket, tittade på djurlivet (fåglar, rådjur, paddor, trollsländor…), pratade med älsklingen och framför allt – lyssnade på den relativa tystnaden. Ingen radio, ingen tv, inte ens spotify i bakgrunden. Bara suset från trädgården, regnet, lite trafikljud från andra sidan huset, en gräsklippare nånstans i kvarteret. Som sammet för själen.
Och här på jobbet (jodå, vissa av oss jobbar fortfarande) är det stillsamt. En hel del (roliga) grejer att göra, och ingen telefon som ringer, inga möten som avbryter mitt flow. Lunch och kaffe på innergården med ett fåtal kollegor blir som en minisemester. Musik på lite högre än vanligt – ingen som blir störd ju. Går hem med lätta steg – till uteplats och grillmiddag.
Och imorgon börjar min semester. En relativt kort semester, bara två veckor. Och väldigt lite planerat, egentligen. Ska bli härligt med ledigt, och bäst är nog att jag redan är nervarvad. Ångrar lite att jag inte tog ut mer ledigt, men nu får det bli så här. När jag är tillbaka på jobbet är det fortfarande minst en lugn vecka kvar – det ser jag också fram emot.
Jo, livet känns ganska gott just nu. Även med pollenchocker och struliga underklänningar i vågskålen.
Hur har ni det?
