Vändning, kanske?

Det där med vår sket ju sig rejält. Och 1½ timme var lite i underkant. Tåget från Saltis var 17 min försenat redan innan start, och tog längre tid än vanligt (35 min mot 25 i vanliga fall). Och tåget till Älvsjö som brukar ta 9 min från centralen tog idag 30 minuter… Suck. Men jag blev bara 10 min sen till mötet, och var inte ensam om att var sen denna dag, så jag klagar inte. Hem gick det lite snabbare. Och med tanke på att all busstrafik var inställd i Stockholm både på morgonen och nu på kvällen, så ska jag verkligen inte klaga på lite sena tåg. Hade ju dessutom fjällrävenjackan som kan vara min bästa jackinvestering någonsin: under de senaste två vintrarna har den hållit mig varm hela tiden, oavsett hur sena tågen varit eller hur snålt vindarna blåst. Dessutom Eva Dahlgren, of klart, i hörlurarna. Då känns livet lite lättare, på nåt vis.

Och faktum är att det känns lite lättare. Överlag liksom. Den här veckan har några arbetsuppgifter lyfts bort från mitt ansvar (resten av året) och jag har fått en vikarie på jobbet, visserligen så sent som igår och hon har bara jobbat två timmar. Men det finns en plan. Jag har tränat två gånger (och fått huvudvärken att släppa!). Och har energi, som räcker hela vägen till kvällen. Det finns liksom luft i dagarna – hela förmiddagen går inte åt till att stiga upp och vakna, så som fallet har varit innan. När jag har ätit frukost är det tid kvar innan jag måste åka till jobbet. Jag hinner saker. Jag orkar göra annat än att äta och sova på kvällen. Det känns inte bara rimligt utan fullt logiskt att i mars trappa upp till 75% på jobbet. Det känns fattbart att kunna jobba heltid igen inom en överblickbar tid. Inga orosfjärilar i magen vid tanken på det. Mer som förväntan.

Och älsklingen sa nyss att det är så härligt att se hur pigg jag är. Ja, det är härligt! Måtte det hålla i sig bättre än årets första vårtecken.

 

Åtgång

Cookiesarna gick åt. Allihop tog slut på mötet. Folk var helt lyriska, blev nästan lite pinsamt. Och sen efter mötet var vi på matlagningsaktivitet där vi tillsammans gjorde en fyrarättersmeny som var lite väl avancerad att fixa till hemmavid, men underbart god. Inte så lchf, men ibland måste man göra undantag.

Idag är jag tillbaka på banan. Bra frukost, en timmes intensiv träning, lunch och nu jobb. Ikväll ska jag se Eva Dahlgrens föreställning Ingen är som jag med fina väninnan J som jag inte träffat på evigheter. Ser sååå mycket fram emot både att träffa henne och att se (höra) Eva Dahlgren. Ingen sång, tror jag, utan bara prat. Spännande!

Träna på förmiddagen är lite speciellt. Nästan tomt på gymmet. Inga hormonstinna tonårskillar som tränar märkligt (inte alls, eller för publik…) till exempel. Gymmet som känns som mitt gym numera, inte som ett jag ibland smyger in på. Även om jag fortfarande inte riktigt gillar att se mig själv i speglarna där, så känns det ändå lite mer som att jag hör hemma. Det är till och med några av de andra som tränar som hälsar igenkännande. Och personalen i receptionen säger glatt hej, också lite igenkännande.

 

A friend in need is a friend indeed

I går såg det väldigt annorlunda ut i brevlådan. Brevbäraren hade lyckats knöka in både ett jättestort, oformligt vadderat kuvert och ett litet buktande vitt kuvert där tejpen började ge med sig. Handskrivna adresser – hur ofta får man det? Och dofterna som omvälvde kuverten… Spännande!

Det stora kuvertet innehöll Årechoklad och julprodukter från Lush – mandarintvål och duschgel med glöggdoft (hm, ovanligt…). Från mina kollegor, som enligt det medföljande kortet saknar mig. Redan!

Och i lilla kuvertet fanns ett underbart scrappat kort med små fack för chaite och choklad. Från Anna - som nu kan publicera bilden på detta mästerverk ;)

Blev så himla glad och rörd av omtanken! Så pass att jag var på larvigt gott humör resten av kvällen.

Och vill infoga att jag blivit lika rörd och glad av all omtanke som visats mig i kommentarer och mail och på facebook. Jag är inte ute efter mer choklad! (Även om vissa här hemma har lovat att lätta på bördan så att jag inte ska behöva offra mig på all tryffel alldeles själv… snällt va?)

 

Tacksamhet

Det är lite mycket nu, som sagt. Och det lättar sannolikt inte förrän kongressen är avklarad (och sen är det jul, men det tar ju ingen tid alls att förbereda, tralalala)

Samtidigt. Det är mycket jag kan vara glad och tacksam för att jag får vara med om inom det närmaste:

Imorgon ska jag på pralinkurs hos inspirationsbloggaren och sötsaksgurun Mia Öhrn. Ska bli så himla kul, och totalt annorlunda alla måsten. Samt gott, hoppas jag! ;)

På måndag ska jag och älsklingen vara med på inspelningen av På Minuten – ett riktigt favoritprogram. Ser sååå fram emot att få skratta loss ordentligt.

Nästa helg åker älsklingen och jag till Malmö för att umgås med underbaraste vännerna (syrran, nästansyrran, deras makar samt bonusnästansyrran – och dottern lite också, men faktiskt mest vuxentid) och se Spamalot med idel favoritkomiker i rollistan. Borgar för många goda skratt och mycket feelgood. Sånt som tankar energi för kommande veckor.

Dessutom håller vi på att repetera Brahms Requiem i kören. Vi sätter upp den tillsammans med kammarkören och ytterligare en kammarkör, solister samt stor orkester. Första gången vi sjöng ett stycke ur den trodde jag aldrig någonsin att jag skulle klara av den – så många höga noter, så väldigt MYCKET noter – men igår märkte jag hur det ändå börjar funka. Började njuta av musiken istället för att febrilt räkna och försöka hänga med. Det är stor lycka.

 

Hipp hipp hurra!

I dag är det 15 år sedan jag äntligen äntligen fick barn.

Tre timmar efter vi skrivits in på förlossningen, kl 22.01, föddes Rebecca. Att föda var inte ens hälften så svårt som jag trodde det skulle vara. Efter många år med svåra endometriossmärtor var värkarna lätthanterliga. Lite lustgas och en samspelt man, plus underbar personal som tittade till oss hela tiden: så lyxigt var det aldrig hemma i badrummet när endometriosen slog till.

Samtidigt som hon föddes invigdes ett nytt köpcentrum vid Stadion, och luften fylldes av fyrverkerier. Mycket passande tyckte vi föräldrar, även om vi aldrig såg fyrverkerierna. Det behövdes liksom inte – vi hade ett alldeles eget underverk, som vi väntat fyra år på. Fyra års gråt och besvikelser och smärtor och medicineringar. Och så låg hon där. 10 apgar poäng direkt vid födseln och världens vackraste.

I dag är hon en rolig, klok och jordnära tjej med svartsminkade ögon och fäbless för rosa tyllkjolar och Green Day. Och nyckelpigor. Med sin kamera tar hon välkomponerade, vackra bilder. Till skillnad från sin mamma gillar hon inte att läsa böcker, men älskar att rita (vilket mamma också gjorde). I söndags hade hon en av huvudrollerna i sin konfirmationsgrupps uppsättning av Joseph & the amazing technicolour dreamcoat – en musikal hon älskat sen vi såg den för åtta år sedan.

Hon bor långt bort, hos sin pappa i Malmö, men hon finns alltid här hos mig. I hjärtat och tanken.

Grattis på födelsedagen, finaste finaste Rebecca!

 

Lugn

Helgen, som omfattade även måndagen, var så himla trevlig. Förvisso fullbokad, men bara med trevligheter. Har umgåtts med syster och våra barn, skrattat mycket, sjungit gospel, shoppat, varit på Tom Tit (där vi var nästan ensamma – märkligt men lyxigt) och mycket annat. För mycket kolhydrater, men i övrigt en underbar långhelg.

Igår åkte syrran och J2 hem. För en dryg timme sen stack de två äldsta flickorna på egen hand in till stan för att gå på Tekniska museet och sen en sväng i stan. De lyckades till och med, med pyttelite telefonsupport från mig, hitta rätt bussar trots att linje 69 inte alls gick från T-centralen som den gjorde när dottern var på sin prao. En stolt mamma sitter här och ler.

Ute är det strålande sol. Sitter med altandörren öppen och lyssnar på fågelkvitter och vårljud. Utanför mitt fönster blommar hundratals vintergäck i grannens trädgård. Har en lång lista på saker jag skulle kunna göra, men orkar inte riktigt. Hade det varit lite varmare hade jag kunnat tänka mig att sitta i solen en stund, men fem plusgrader är trots allt bara fem plusgrader.

Tror jag ska göra mig en espresso i nya Nespressomaskinen istället. Och kanske eventuellt ta tag i nåt av det på listan. Kanske. Vi får se.

 

Förväntan

Ikväll kommer Syrran Syrran upp hit, tillsammans med J1, J2 och min dotter. Imorgon ska jag och syrran på gospelhelg, medan kusinerna får roa sig bäst de kan. Syrran och J2 stannar tills på måndag kväll. J1 och min dotter stannar tills vi alla tre kör ner till Skåne på torsdag och firar påsk i sommarstugan.

OCH jag är ledig hela veckan. Det känns så himla skönt att tänka på. Inte ens prognoser om snö på söndag får mig att tappa sugen. Just precis nu, med sol ute och mycket att se fram emot, känns lite mer snö bara som kuriosa i sammanhanget.

Tralalalaaaa!

 

Today is a good day

Sov urkasst, drömde massor av konstigt och vaknade med kudden i örat, so to speak.

Men ändå blir det nog en riktigt bra dag. Ska gå skrivarkurs på jobbet. Älsklingen hämtar vår nya bil i dag. Ikväll ska jag PT-träna. Det är Mästarnas mästare på tv.

Och – jag har ingen huvudvärk. Faktum är att när jag tänker efter hade jag nog inte det igår heller, jag bara är så ovan att jag inte ens märkte det.

Jepp. Det måste bli en bra dag.

 

Helt underbart

Igår gick jag direkt från jobbet till Matteuskyrkan och sjöng tillsammans med några hundra andra. Först snabbt genrep av Gloria och sen för mig helt okända Te Deum – som vi inte ens hade tänkt vara med på, vi från vår kör. Men vi fick låna gamla noter (från 1932!) och efter en stunds smånynnande var man ju med ändå.

Efter en liten paus, när vi snabbåt frukt och yoghurt (naturell så klart), var det dags för själva sing-a-long-konserten – nu med publik på läktarna och troligen även fler korister som anslöt. Och wow, vilken känsla! Hela kyrkan fylldes av sång. Att sjunga Gloria tillsammans med så många andra (duktiga) var underbart. Vi har övat i vår kör sen terminsstarten, så jag ”kan” ju Gloria. Det var fantastiskt att höra den på riktigt, med symfoniker och allt. Och sen att sjunga med i ett helt nytt stycke, som verkligen inte var lätt – men ändå känna hur man lyfts av alla andra som sjunger. Hade gåshus nästan hela tiden. Jag och mina två soprankompisar fånlog mot varandra i varenda liten andhämtningspaus.

Sen kommer man hem, vid halvniosnåret, och är så full av energi att man bara måste fortsätta le. Och nu när jag spelar Gloria i spotify så ler jag igen. Och igen.

 

Hungrig

I helgen var jag och älsklingen på slottsweekend. En födelsedagspresent till honom från mig, som kvitterades ut först nu, tre månader senare. Men å vad härligt det var! Vi insåg redan från början att det där med GI är helt kört, så det fick bli en paus ett halvt dygn ungefär. Först afternoon tea med scones och små sandvikare, och inte helt stilenligt men gott: miniefterrätter som creme brulee och chokladmousse. Godast var scones med vispgrädde och hallonsylt. Och två stora koppar te, så klart. På kvällen fyrarättersmiddag, som föregicks av champagne och choklad på rummet (sviten!). Och sen frukostbuffé på söndagen. Många kolhydrater blir det. Men å andra sidan hade vi nästan ett helt dygn utan datorer, i princip utan mobilerna. Vi sov gott och länge, vi var ute i gnistrande snö och promenerade. Till och med körningen dit var fin – strålande sol och massor av snö, som att köra genom ett vykort.

Underverk måste det ha gjort med älsklingen för när vi var på väg hem föreslog han att vi skulle titta in på Ikea på vägen hem. What!? Så det gjorde vi (det gäller verkligen att gripa ett så unikt tillfälle i flykten), och bestämde oss för nya stolar till matbordet. Fast vi handlade inte, bara tittade. I lugn och ro. Och sen gjorde vi inköpslista och veckohandlade på Ica Maxi också innan vi var hemma igen – strax efter ett. Kändes som om hela söndagen låg kvar framför oss.

Gick faktiskt och la oss ganska tidigt igår också. Och imorse var jag, om inte pigg, så iallafall inte lika medvetslös som jag brukar vara måndag morgon. Älsklingen tyckte faktiskt att jag såg pigg ut, vilket väl var lite överdrivet. Men faktum är att jag inte känner mig så trött idag som jag brukar vara. Huvudvärk? Mjo, en liten aning. Men bara en liten aning alltså, och det är mycket bra i min bok. Undrar om man kan få en slottshelg på recept en gång i månaden…? ;)

Enda problemet är att jag är hungrig. Trots bra frukost och bra lunch (proteiner och fett, precis som det ska vara). Tror det är helgens kolhydrater som spökar och lurar kroppen. Knaprar i mig nötter som mellis just nu, och dricker en kopp te. Men det kurrar i magen, så det är inte bara mentalt jag är hungrig.

Väga mig tänker jag nog inte göra förrän typ på torsdag morgon. Däremot ska jag verkligen prioritera lugn-och-ro-tid i kalendern framöver. Det är så tydligt att det är vad jag behöver just nu.