Där änglar törs balansera

Tycker inte om mig själv när jag mår så här. Ledsen och irriterad – hör mig själv komma med missundsamma kommentarer som jag inte menar. (Eller det gör jag kanske. Varför ska andra ha det mysigt när jag mår skit?) Vill inte bli ovän med älsklingen – vill bli kramad!

Om jag gråter mer kommer mina ögon att bli permanent röda av saltet som svider. Å andra sidan – om jag inte gråter, om jag inte får ut allt elände, så kanske jag exploderar. Eller imploderar. Sjunker djupare.

Å tredje sidan så känns det bättre nu. Men det tog ett tag. Trots att övningen gick bra och trots att första konserten gick bra, så var det inte förrän i pausen som det började lätt, det här trycket över bröstet. Och på andra konserten kom den där sångglädjen, den där känslan av helhet när man sjunger med alla och det bara låter alldeles alldeles underbart. Som en bal på slottet.

Så här sitter man. God middag, trevligt lättsamt sällskap. Det känns skört… Ledsenheten är nästan borta och tomheten är ett pyttelitet svart hål, knappt så man märker det, inte större än ett knappnålshuvud.

Snälla, låt mig inte säga något elakt så andra blir arga på mig.

 

Sångest

När det inte ens är roligt att öva med kören… vad ska man då göra för att dämpa ångesten?

Är så trött. Sover, och är ändå trött. Det känns som om jag håller på att bli sjuk, men jag blir liksom aldrig sjuk. Bara trött, och med huvudvärk. Gör listor i huvudet på saker jag inte ska glömma att skriva upp på de vanliga attgöralistorna. Gör andra listor på saker jag kanske kan stryka eller nedprioritera på listorna. Vänder och vrider för att komma på det jag eventuellt har glömt bort.

Fast julklapparna är nästan klara. Alla ingredienser till julgodis är inhandlade – om jag hinner och orkar kan jag fixa. Annars får det väl bli bra utan också.

Men det här med julkonserten då. Varför räcker inte min röst till? Den känns tunn och svag. Försöker öka från piano till forte och det låter… ingen skillnad. Rösten låter lika trött som mina ögon ser ut i spegelbilden som möter mig närhelst jag vågar titta.

Vi står där i kyrkan, sjuttio personer som sjunger så vackert så vackert. Jag hör ju att det låter fantastiskt, min svaga röst till trots. Som en del av helheten fungerar det – helheten är så mycket större än dess beståndsdelar. Det borde bli två storartade konserter imorgon.

Men inuti mig är det bara tomt.

 

Foten i kläm? Jajamänsan!

Lissabon kanske är en himla vacker stad, även när det åskar och regnar, men just nu känns det så himla trögt att packa.

Kanske för att det är ännu ett möte, även om det är utomlands. Kanske för att jag är så trött redan innan och undrar hur jag ska orka hålla mig alert, skriva protokoll och vara i tjänst. Kanske är det för att jag egentligen hellre hade åkt privat, på semester, nästan varsomhelst. Varit ledig.

För om man åker privat kan man packa sina skönaste kläder. Nu måste jag packa representativt. Kavaj, scarf, kostymbyxor. Tänka på att ha kläder för såväl möten som utekvällar, matchande smycken. Och vad tusan ska man ha för jacka – åker från kallt och eländigt till betydligt varmare. Inte kan jag ha yllekappan då.

Håhåjaja. Jag vet att det är veckans i-landsproblem det här. Och jag lovar – jag uppskattar verkligen att jag har ett jobb som inkluderar den här typen av möten, kongresser och andra bonusliknande aktiviteter. Verkligen!

Det är bara just nu, ikväll, som hjärnan inte riktigt fattat att jag uppskattar och trivs, utan signalerar serotoninbrist. Förstämning istället för förväntan. Neråt istället för uppåt.

Jaja. Det ordnar sig säkert. Det brukar ju göra det. *tänk positivt*

 

Typiskt mig

Det här med kläder och inköpet av dem. Det är samma visa varje gång.

Jag behöver… säg… en höstkappa. Kan vara vilket plagg som helst, men just nu är det faktiskt en höstkappa. Det har jag väl tänkt på sen förra hösten ungefär. Den här hösten tänker jag lite mer på allvar att det faktiskt börjar bli dags. Den gamla, som inte ens är en riktig kappa utan en ganska tunn lång jacka, börjar bli sliten så det märks. Och dessutom lite för kall för oktober/november.

Så jag går och kollar lite sporadiskt i affärer under en period – från några dagar till några veckor. Hittar så klart inget alls som passar. När det gäller kappor brukar jag mest se ut som en boll med små korta ben undertill. För mycket fickor och slag och bälten som gör kappan bylsig. Plus att varma kappor såklart är sydda i varmt material, vilket i sig är rätt tjockt och bylsigt. Att ärmarna är för långa behöver jag väl inte ens nämna – jag är glad om mer än fingertopparna syns.

Sen ger jag upp ett tag. Finns ju ändå inget. Jag klarar mig nog med vanliga vinterjackan, den där sportiga skidmodellen som inte alls funkar om man ska vara finklädd eller till äventyrs faktiskt har en kjol på sig. Men hur ofta har jag det? Jag fryser ju ändå bara om benen om jag har kjol utan kappa… typ.

Efter ytterligare några dagar suckar jag lite om det här till älsklingen. Han som är man och alltså går in, provar, bestämmer sig, köper. Typ. Ibland krävs besök i flera butiker – då blir han lite frustrerad. Men samtidigt har han lite svårt att förstå hur frustrerande jag tycker det är att inte hitta en höstkappa. Han köper inte alls mina dåligt underbyggda argument om att ”det finns inget som passar” och annat känslopjunk. Istället tycker han att jag ska kliva in i en butik, fråga expediten (hahaha, heter det expedit fortfarande eller är det bara han som är gammal?) och sen köpa något som går att ändra så att det passar. Han köper inte heller mina nya invändningar om att ”jag vet ju inte vad som går att ändra” utan tycker att då får jag väl antingen fråga expediten (!) eller ta med mig nån kompis som vet sånt. Här undrar jag om det ens är lönt att säga nåt om att jag inte vet vilken kompis som skulle vilja offra sig på nåt sånt tråkigt, men gör ändå ett halvhjärtat försök. Gissa hur det går…

Hela den här diskussionen triggar ofelbart igång depressionen. Blir allt ledsnare – inte för att älsklingen är elak på något sätt, utan för att jag känner mig så dum och hopplös som inte kan fixa det här. Håglösheten slår till efter ytterligare en stund och till slut är kroppen så nerskruvad att jag håller på att somna av ren utmattning när jag försöker äta middag.

Och sen det mest typiska av allt.

Dagen efter (läs: idag) går jag på lunchen förbi en klädaffär. Går in, tittar på kappor, frågar expediten (*fniss*) – och köper en kappa. En jättefin kappa, inte alls nåt nödköp för att få det avklarat, utan en riktigt fin kappa. Typ precis en sån jag ville ha. Behöver bara kortas lite i ärmarna, vilket jag så klart påpekade för expediten som den självklaraste sak i världen.

Man undrar ju varför jag inte bara kan göra det här från början, utan istället vela och deppa och komma med fåniga invändningar när älsklingen kommer med sina vettiga förslag. Är det nån slags inre process som krävs för att jag ska kunna shoppa kläder? Behöver jag gå i terapi och analysera hur det här är knutet till min uppväxt?

Hur som helst blir jag så trött på mig själv. Fast nu slipper jag iallafall frysa medan jag blir det.

 

Håglöst

Imorgon kommer älsklingen hem från sin kongress over there. Mer än en vecka har han varit borta. Jag längtar.

Hade förväntat mig att det skulle kännas väldigt ensamt den här veckan. Men jag har haft så mycket annat att tänka på och göra. Inte minst jobbet har krävt mycket. De kvällar jag haft för mig själv har jag ätit, tittat på tv och sen somnat. Har inte känt mig övergiven, utan faktiskt uppskattat ensamheten. Det har varit skönt att varva ner helt i egen takt efter hektiska arbetsdagar.

Men igår började jag känna av ensamheten. Fredagskväll helt på egen hand är inte så himla roligt, inte ens när man är trött. Eller kanske speciellt inte då. Åt min skaldjurssoppa på egen hand, tittade oengagerat på tv. Jag hade köpt lite godis för att fira att det var helg, men kände inte alls för att äta det. Det står fortfarande orört i skafferiet. Måste vara personligt rekord.

Idag har det varit ovanligt segt. Ute har det regnat tröstlöst hela dagen. Inomhus är det kallt, och jag fryser ännu mer bara för att jag är ensam. Behöver någon att krama, så att jag blir lite varm. Har ägnat några timmar idag åt att köpa ingredienser till morgondagens middag. Älsklingen fyller nämligen år idag, så jag ska fira honom imorgon när han kommer hem. Har köpt gott vin också, och efterrätt. Gillar att planera och förbereda. Anna har rekommenderat menyn, vi får väl hoppas att jag får till det jag med. Det låter väldigt gott!

Sen gick luften ur mig. Fick huvudvärk, och har inte fått ett dugg mer gjort. Har bläddrat håglöst i några tidningar, försökt tänka ut nån film jag kan se för att pigga upp mig, studerat tv-tablån, plockat fram några olästa böcker. Inget känns roligt. Klockan är halv åtta på kvällen och jag har fortfarande inte börjat med nån mat. Skulle vilja tända en brasa, men det finns bara tre ynkliga vedpinnar inomhus. Ska jag hämta mer måste jag gå tvärs igenom hela regnvåta, beckmörka trädgården och sen är väl veden ändå blöt efter allt regn.

Tystnaden, overksamheten, vädret… och så går tankarna igång. Ältandet och grubblandet, som öppnar dörrarna in till depressionen. Bara lite på glänt, men tillräckligt för att det ska börja kännas i kroppen. Molandet i bröstkorgen, det svarta hålet som växer i mig. Djupandas och försöker tänka på annat, försöker sysselsätta mig med sånt som får tankarna att skingras. Ibland funkar det, en stund senare funkar det inte alls. Ju mer tankar, desto mindre energi till annat. Jag fastnar alldeles för lätt i den nedåtgående spiralen.

Borde kanske gå och lägga mig – men hur kul är det att lägga sig innan nio en lördagskväll? Det känns liksom ännu mer patetiskt.

Suck.

 

Are we there yet?

Fortfarande varken kakor, godis eller glass. Fast ikväll blir det nog lite glass efter maten. Hämtar dottern på Bromma om några timmar – supermys! – och sen blir det hennes önskemiddag: flygande jakob och till efterrätt antagligen glass och hallon. Eller nåt annat gott. Då kan jag ju inte sitta där som en martyr och låta bli att äta. Tror inte på att helt avstå från allt gott – däremot tror jag det är en god idé att inte använda sötsaker som tröst. Precis som man inte ska dricka alkohol som tröst.

Efterdyningarna av ångesten ligger kvar som ett tunt filter mot omvärlden. Känner mig stundtals märkligt frånkopplad och oengagerad. Likgiltigheten som en motvikt till de intensiva känslor som kommer i svall när man dras in i panikångestens gränslösa zon. Inte ens InDesign får mig att känna arbetslust. Istället städar jag, sorterar in i pärmar, uppdaterar tidsplaner, svarar på mail. Småpetande som inte leder framåt, men åtminstone inte drar mig bakåt heller. Ibland är rutinuppgifter skönt att vila i.

 

Dystymi

I natt har jag för första gången på säkert en vecka sovit riktigt gott. Vilket verkligen behövdes, efter att flera nätter varit vaken till in på småtimmarna med huvudet fullt av grubbel och kroppen full av ångest. Skulle behöva sova ett par dygn till känns det som, men ångesten har iallafall lättat. Det gjorde den redan igår kväll, egentligen utan synbar anledning. Antagligen därför jag sov så gott.

Jag tycker ju egentligen att depressionen har gått över, sen länge. Men det är svårläkt tydligen. Ibland räcker det med en liten oro, en liten motgång, för att slussarna in i de mörka såriga regionerna ska stå vidöppna. Man börjar med lite alldaglig oro för vad sjutton man ska ha på sig på en påkostad femtioårsfest utomhus i slutet av augusti. En timme senare rinner såväl tårar som kallsvett, det sprängvärker i bröstkorgen och all världens oro tycks vara just precis min. Gamla motgångar spökar, jag gråter över sådant som var jobbigt för flera år sedan. Nyheten för i år är att jag dessutom har ångest över saker som ska hända. Jag som alltid varit en ältare av stora mått. Men man ska ju variera sig. Nu när jag faktiskt börjat lära mig att bemästra ältandet av gamla sorger, får ju psyket ta sig an nya saker.

Andra dagar kan man oroa sig på helt normalt sätt, bara sådär som alla gör, utan att något annat händer. Och jag skulle så gärna vilja veta vad det är som blir rätt de där dagarna när jag inte faller igenom. Vilka är framgångsfaktorerna? Varför mår jag bra?

* * *

Good things happen too. Jag har inte ätit godis eller kakor eller glass på hela veckan trots deppandet. Har varit sugen – vrålsugen – men lyckats motstå. Det känns bra.

 

Lättnad

Ingen bra dag idag. Känner mig nere och klamrar mig fast vid de små ljuspunkterna.

Som ett par nya skor på rea. Inte för att jag är nån skoshoppare av stora mått, men det var trevligt att hitta ett par bekväma, lite svalare skor (svalare än gympadojorna jag hade på mig). Fast glädjen slockande en aning när jag insåg att jag har köpt ett par tantskor. Bekväma, visst, men tantskor likafullt. Oh well, snart är jag fyrtio. Lika bra att vänja sig.

Tur att briljanta Tjuvlyssnat finns då. Dagens första riktiga skratt, sånt som känns i hela kroppen, kom när jag läste denna:

Kille 20+ 1: Om man häller kallt vatten i en termos så håller det sig kallt.
Kille 20+ 2: Jaaa.
Kille 20+ 1: Och om man häller varmt vatten i så håller det sig varmt.
Kille 20+ 2: Jaaa.
Kille 20+ 1: Men fan. Hur vet den det??

 

Not supposed to break down

Vänner till vänner ska skiljas. Mannen har blivit avslöjad med att vänsterprassla och har åkt ut med huvudet före. Jag träffar frun i ett helt annat ärende och får veta. Hon står där och vacklar mellan förtvivlan och manisk jagskaminsannvisahonom. Ilskan har inte hunnit landa än, men den kommer. Hon väntar på den, vill att den ska komma. Vreden som måste kännas bättre än det där tomrummet inuti, eller hur? Hennes blick flackar. Hatar hon honom? Nej, han är mannen hon älskar och hon är dödligt sårad.

Och där står jag och vet inte vad jag ska säga. Hennes ord har träffat mig som en knytnäve i magen och tagit andan ur mig. Vi känner varandra inte så väl, men det räcker så väl för att väcka allt som legat tyst i mig. Hans svek, hans skuld. Mitt eget svek, min egen skuld. Hennes förtvivlan, hennes förvirring. Mitt ex:s förtvivlan, mitt ex:s förvirring. Allt mitt fel mitt fel mitt fel. När hon slungar ur sig försök till vrede duckar jag och försöker säga något jag tror hon vill höra, medan jag biter ihop käkarna så hårt att det susar i öronen. Varje ord, varje känsloyttring landar i mig och slår rot, väcker mer skuld till liv. Allt det jag gjorde, som ingen människa borde göra mot en annan. Så mycket jag sårade. Mitt fel mitt fel mitt fel.

På tåget hem kommer tårarna. Tysta och stillsamma den här gången. Torkar bort tills jackärmen blir genomblöt. Undviker alla medresenärers eventuella blickar. Vill inte veta om de ser och undrar.

Är tacksam för att jag kommer hem till ett tomt hus så att jag kan gråta klart. Medan tårarna rinner letar jag efter mina livlinor. Raspiga, svajiga kassettband med musik som varit följeslagare genom så många grubblerier. Förlösare när jag behövt gråta men bitit ihop så länge om förtvivlan att tårarna inte hittat ut. Maten smakar ingenting alls, tankarna fäster inte. Allt är bara tomhet, tills musiken tränger igenom och långsamt ger mig något att klamra fast vid. Sist jag lyssnade mådde jag sämre än idag, men jag kom igenom det, eller hur?

Kanske kan jag en dag förlåta mig själv och inte ständigt falla ner i de här hålen. Men vägen dit känns lång. Just nu tar jag på mig alla andras skuld och låter den riva upp halvläkta sår. Kanske att jag betalar min skuld på det sättet. Vet inte om det fungerar. Ont som fan gör det oavsett.

 

Så började semesterhelvetet…

Varmt så det snurrar. Är vi verkligen i Skåne? Två semestrar har nyfamiljen tillbringat i stugan som jag tillbringat varenda sommar i sen jag bara var en glimt i min faders öga. Två eländessemestrar. Regn och kallt och viharingetattgöra och bråkande styvsyskon och sur sambo. Två semestrar där toalettbesöken ibland blev evighetslånga när ångesten behövde komma ut för att jag inte skulle gå sönder.

I flera veckor har jag låtit bli att tänka på semestern. Har försökt låta bli att tjuvstarta eventuell oro och ångest. Som om sånt någonsin funkar. För vems skull håller jag egentligen tyst med alla mina farhågor? Men jag tror inte jag orkar med en sån semester till, med regn och gnäll. (Min psykolog undrar vad jag menar när jag säger ”jag orkar inte”… vad händer om jag inte orkar? Ja, vad händer då?)

Tredje gången gillt kanske, för i år är prognosen varmt och soligt, vilket åtminstone gör att vi slipper sitta inne i stugan hela tiden.

Om jag bara kunde slappna av. Om jag bara kunde sluta ta på mig ansvaret för alla andras välbefinnande. Om jag bara kunde strunta blankt i barnens humörsvängningar och bara sätta mig med min bok. Eller min blogg.

Det här är en bra övning i att prioritera sig själv. Att låta bli att ta åt sig av allt som går fel.

Det är bara det är jag på mitt mest barnsliga vis önskar att jag inte ens hade behövt öva på sånt. Vill inte! :o(