Malmö

Fick följa med dottern på uppropet i gymnasiet. Många år sen jag var på hennes upprop, ja det var nog sen i fyran när jag tänker efter. Blev glad när hon frågade om jag ville följa med. Jag har ju inte ens sett skolan, hade inte möjlighet att åka ner när det var öppet hus och det är en ny skola (= fanns inte när jag gick i skolan för 25 år sen…) så det var ju lite spännande bara att se hur det ser ut i moderna skolor. Själv gick jag på ärevördiga St Petri Läroverk från början av 1900-talet. Det här var helt annorlunda. Inrymd i Kockums gamla ubåtshall enligt skyltning på utsidan, mycket öppna ytor, lite industrikänsla med metalltrappor - och de klassrum jag såg skymta förbi såg mer ut som kurslokaler. Kändes spännande, så där så att jag själv blev lite sugen.

Men jag var ju den enda föräldern som väntade utanför hörsalen.

- Tycker du inte det är lite pinsamt att ha med din mamma, frågade jag dottern.
- Nej, faktiskt inte. Du är cool, mamma.

Då blir man ju inte så lite glad.

Fast efter uppropet i hörsalen så följde jag inte med till klassrummet. Det hade blivit pinsamt, tycker jag. Dessutom skulle jag med tåget hemåt en timme senare, så det passade perfekt att gå vidare.

Promenerade till centralstationen, genom kvarter som är helt nya sen jag var i hamnen i Malmö sist. Så snyggt och fräscht det har blivit där. Det glädjer mig att det äntligen finns bostäder vid vattnet i centrala Malmö, inte bara industri. Kostar väl skjortan och femti att bo där – men det gör det ju överallt det är nybyggt. Antagligen är det något som jämnar ut sig med tiden, när det kommer nya (dyrare) områden på andra ställen. Så har det iallafall varit i Stockholm. Och i vilket fall som helst så är det ett rejält lyft med all denna nya fina bebyggelse, med bra blandning (såvitt jag kunde se) mellan bostäder, kontor, högskola och lite kvarstående industri. Istället för, som när jag växte upp, rätt sunkiga industrikvarter med rivningsfärdiga hus eller ödetomter. Inte nåt ställe man gärna var på om man inte jobbade där. Nu kan man ta en promenad – och det kan dottern göra varje dag om hon tar bussen till/från centralstationen. Trevligt.

 

Vardagsfint

Jag till dottern: – Kan du skriva kokt på det här ägget och lägga in det i kylen?
Dottern: – Är det hårdkokt eller löskokt?
Jag: – Hårdkokt.

*pyssla, pyssla, stoppa in i kylen*

Fint, va?

 

Underbart är kort

Så har dottern åkt hem igen och vardagen återgår till sin vardaglighet. Hon kom sent i fredagskväll och åkte hem i eftermiddags. En klen ersättning för att hon inte kunde vara här på sportlovet (då hon var i Krakow på konfaledarutbildning). Men vi har ändå hunnit med en del: ätit vår årliga semla på Kringelgården, shoppat på Forum, lagat mat ihop, lagat hennes kappa, beställt biljetter till UppCon, tonat hennes hår svart (eller ja, det blev inte helsvart men ganska svart, med bruna slingor…), spanat ekorrar i trädgården och lite till. Kändes som en mysig helg, bara lite för kort. Men det är faktiskt knappt tre veckor tills vi ses nästa gång, och det känns överkomligt.

 

All is well

Dottern kom hit ikväll, med drygt 40 minuter försenat tåg (vem är förvånad?). Vi har ätit middag, skrattat mycket, sett inspelad På spåret och skrapat ihop 40 poäng. Sett lite film, skrattat mer.

Nu sova.

 

Hipp hipp hurra!

I dag är det 15 år sedan jag äntligen äntligen fick barn.

Tre timmar efter vi skrivits in på förlossningen, kl 22.01, föddes Rebecca. Att föda var inte ens hälften så svårt som jag trodde det skulle vara. Efter många år med svåra endometriossmärtor var värkarna lätthanterliga. Lite lustgas och en samspelt man, plus underbar personal som tittade till oss hela tiden: så lyxigt var det aldrig hemma i badrummet när endometriosen slog till.

Samtidigt som hon föddes invigdes ett nytt köpcentrum vid Stadion, och luften fylldes av fyrverkerier. Mycket passande tyckte vi föräldrar, även om vi aldrig såg fyrverkerierna. Det behövdes liksom inte – vi hade ett alldeles eget underverk, som vi väntat fyra år på. Fyra års gråt och besvikelser och smärtor och medicineringar. Och så låg hon där. 10 apgar poäng direkt vid födseln och världens vackraste.

I dag är hon en rolig, klok och jordnära tjej med svartsminkade ögon och fäbless för rosa tyllkjolar och Green Day. Och nyckelpigor. Med sin kamera tar hon välkomponerade, vackra bilder. Till skillnad från sin mamma gillar hon inte att läsa böcker, men älskar att rita (vilket mamma också gjorde). I söndags hade hon en av huvudrollerna i sin konfirmationsgrupps uppsättning av Joseph & the amazing technicolour dreamcoat – en musikal hon älskat sen vi såg den för åtta år sedan.

Hon bor långt bort, hos sin pappa i Malmö, men hon finns alltid här hos mig. I hjärtat och tanken.

Grattis på födelsedagen, finaste finaste Rebecca!

 

Det är mycket nu

Igår återbesök hos läkaren som bara kunde konstatera att det inte är något större fel på mig om man ska tro alla provsvar. Så nu blir det nya remisser till skallröntgen och infektionsmottagning.

Sen till jobbet där det var möten möten möten. En dag som avrundades med – möte. Fast ett mer privat sådant, i nya styrelsen. (En av de nya styrelserna, ska man kanske säga… när jag bestämmer mig för att återuppta det där med styrelseengagemang så blir det sällan några halvmesyrer.)

Det var lite mosigt i huvudet när jag kom hem. Fast jag orkade i alla fall prata med sötisdottern som fyllde fjorton igår (fast hon hävdar bestämt att hon inte är fjortis) innan jag somnade.

Idag jobb jobb jobb. Ja, som vanligt alltså. Fast utan mötena – bara mail, annonsskisser och affischer i indesign, planering och statistik i excel, frågor och svar i telefon samt adresslisteuppdateringar och några fler bollar i luften. Kroppen envisas dessutom med att jag kanske eventuellt har nån infektion på gång. Känner mig matt och trött och seg. Eller så är det bara den vanliga huvudvärken & co. För det blir liksom inte mer.

Hemma väntar en styck febrig älskling och en styck magsjuk styvdotter, en middag som ska lagas samt en väska som måste packas. Imorgon ska jag ta tåget till Malmö direkt efter jobbet. Tur att jag inte ska åka på fredag. Ännu mer tur hade det varit om alla varit friska, middagen lagad och väskan redan packad… Då kunde jag sjunkit ner i sköna fåtöljen och haft en riktigt lugn kväll. Känns som jag egentligen skulle behöva det. Men jag får väl vila på tåget imorgon.

Och hoppas intensivt att jag inte blir smittad av styvdottern.

 

Inte så illa som befarat

SJ kröp till korset och köpte tillbaka biljetterna, så jag kunde flyga till och från Malmö istället. Det hängde på ett hår, men eftersom SJ inte kunde garantera färdmedel hela vägen fram inom rimlig tid så fick man lämna tillbaka även icke ombokningsbara biljetter. Behöver jag säga att det var en lättnadens suck som klart och tydligt hördes från mitt skrivbord när jobbets resebyrå meddelade de goda nyheterna?

Hade en bra helg nere i södern. Först en mycket bra jobbdag, sen två dagars umgänge med dottern och mina föräldrar. Vi hann med restaurangbesök, shoppingrunda och biobesök – och en hel del mysande, fnissande och softande hemmavid.

Och så är det ju bara tre veckor tills jag ska ner nästa gång, så det kändes inte fullt lika vemodigt att bli avvinkad.

 

Hej mitt vinterland

Tänkte bara rapportera att Stora Kongressen gick alldeles utmärkt. Jag var med hela tiden, med benägen hjälp av alvedon och bafucin. Inga större missöden inträffade. Det mesta flöt faktiskt på rätt så bra och jag sprang nog bara hälften så mycket som förra året. Det senare kan bero på att det är något kortare avstånd på årets kongresställe än på förra årets. Men det kan ju också vara för att det mesta flöt på och därför fanns det inte lika många anledningar för mig att göra akuta utryckningar.

Det är faktiskt himla kul att vara med om en så stor kongress. Runt tretusen personer på våra program, ytterligare tusen som bara besökte utställningen. Det myllrar, det händer saker hela tiden. Jag gillar att lösa problem och fixa.

Om jag var trött när jag kom hem i lördags eftermiddag efter tre intensiva dagar? Jajamen!

Inte fick jag sovmorgon på söndagen heller. Hämtade dottern på Bromma på morgonen – hon är här hela den här veckan, på sitt höstlov. Men igår sov jag till elva…

Höstlovsaktiviteterna har väl inte varit himla utsvävande so far. Har gjort pannkakor, varit en sväng på Forum Nacka och handlat vinterjacka till dottern. Igår var vi på Tom Tits.

Idag snöstormar det, så vi stannar nog inne hela dan. Jag har precis skurit lök och morötter, brynt kött och grönsaker och nu står en gryta kalops och puttrar på spisen. Kvällens middag och flera middagar till, för det är nästan 2 kg kött. Dottern chattar, jag skriver blogg. Det ska klarna lite under eftermiddagen sägs det. Kanske att vi orkar släpa oss ut ett varv, vi får se.

Just nu känns det som att det viktigaste den här lediga veckan är att inte ha en massa saker inbokade och planerade, utan faktiskt ta det lugnt.

 

Äh, jag vet inte

Får påtryckningar om att jag inte uppdaterat på flera dagar. Jo, jag vet. Men jag är så himla trött. Sover inget vidare (för varmt?), har massor att fixa på jobbet – dessutom är dottern här så jag vill ju gärna försöka spendera lite kvalitetstid med henne. Har tagit ut lite kompledigt några eftermiddagar, men det känns ändå som om tiden bara rinner iväg. På söndag åker hon hem igen!

Och som sagt. Den här tröttheten. Somnade strax efter nio igår (två sekunder efter att huvudet landat på kudden), vaknade sju imorse. Kändes som om jag sovit två timmar, max. Varför är jag så trött? Älsklingen undrar om jag är sjuk, så nu känner jag efter hela tiden. Har jag inte lite ont i halsen? Den där stelheten i lederna, är det kanske inte bara allergin utan nåt virus som spökar?

Just nu längtar jag efter sovmorgon. I några månader.

 

Väntan

Om mindre än fyra timmar landar min dotter på Bromma. Det är visserligen bara några veckor sen jag var nere i Skåne och kramade henne, men det känns alltid som både evigheter sen och bara häromdan. Tiden går fort. Även när man längtar.

Har inget planerat för långhelgen, vi får väl helt enkelt se hur vädret blir. Vet aldrig riktigt om jag ska planera fest eller vardag när vi ses.

Det är kruxet med att vara distansförälder; man vill ju få ut maximalt umgänge av den begränsade tiden. Samtidigt som jag vet hur mysigt det är, fast på annat sätt, när det blir som en alldeles vanlig vardag. Där jag är just förälder; en trygg bakgrundsfigur som fixar maten, tjatar lite om att bädda sängen, frågar hur dagen varit, men låter mitt barn umgås mer med kompisar än med mig. Hon gillar ju att hänga med sin styvsyrra, spela spel, läsa, cykla en runda. Jag gillar när de sköter sig själv också; det känns väldigt harmoniskt när de har roligt, jag hör hur de skrattar och pratar. Ibland kommer de ut och frågar mig något, eller vill ha mat, eller bara en kram. Men mest är jag vuxen och gör mitt. Så som man liksom gör i en vanlig familj.

Å andra sidan är det så roligt att gå på museer och göra utflykter. Laga extra god mat, fira att vi träffas med efterrätt eller glass på stan. Skämma bort henne lite, liksom. För hur ofta kan jag göra det?

Men man vill ju inte heller bli en festförälder som det bara är kul hos och så får hennes pappa ta allt det slitsamma med gränssättningar, städning, tjat och bråk. Jag vill faktiskt vara både fest och vardag. Det är bara svårt att hinna med det på fyra dagar…

Men just nu bara lääängtar jag efter att åka ut och hämta henne. Se henne stiga av planet (vant, som om hon aldrig gjorde annat, jag blir lite stolt över henne) och bådas jätteleenden när hon ser mig stå där i ankomsthallen och vinka.

Fullständig, ovillkorlig, gränslös kärlek!