Komplimang

Min snart vuxna (18 om en månad) styvdotter bloggar, mest på engelska, och jag följer hennes bloggar. Vilket hon så klart vet om, och verkar gilla också, för när hon startar på nya adresser så meddelar hon mig direkt. Men ibland kommer hon väl på att javisstja, det är inte bara kompisar som läser det här. Som igår.

Kära styvmamma, jag vet att du har den här bloggen i ditt RSS-flöde så jag hoppas innerligt att du inte tryckte på play på inlägget jag just rebloggade. Om du gjorde det så ber jag om ursäkt om det förstörde det intryck du kan ha av mig som varande en oskyldig flicka. ha en bra dag. xx

Kära styvdotter, jag har inga illusioner alls om att du är en oskyldig flicka, så oroa dig inte. (Och jag har inte tryckt play. Än.) / Kram från din (inte så) Elaka Styvmamma.
Och det bevisar det: Min styvmamma är coolare än alla era styvmammor tillsammans.

Bättre än vilken julklapp som helst, va?

 

Min favoritlucia

I dag fyller allrakäraste syster år. Hipp hurra!

Världens kanske lättaste födelsedag att komma ihåg? Och samma problem varje år när man vill ha presenten inslagen redan i butiken – det finns bara julpapper att välja på. Butikspersonalen lika förvånad varje gång:
- Vaba, födelsedagspresent i december, eh jaha… Men om jag tar silversnöre istället för rött kanske det inte ser så juligt ut?

När vi var små var det extra mysig morgon när syrran fyllde år. Först fick hon presenter i sängen, och sen hade vi frukost framför teven. Vilket vi aldrig hade annars – för det var ju aldrig något på tv på morgonen, så det var ju rätt meningslöst att sitta där… Men 13 december var det luciamorgon på teve. Tror dock inte att vi fick lussekatter till frukost – kan inte minnas att det någonsin bakades lussekatter hemma hos oss. Mycket annat bakades, men saffran var inget jag åt som barn och tydligen gjorde ingen annan det heller. (Och far gillar inget med russin i…) Möjligen fick vi en pepparkaka, men det tvivlar jag på. Det var nog vanlig frukost – fast framför teven. Och med ljus tänt i mors keramiklucia och stjärngosse, så klart. Mysigt var det iallafall.

I morse tände jag ett ljus och åt frukost framför luciamorgon, för första gången på många år. Tänkte att man kanske skulle ha en liten lucialjusstake också, även om den bara blir använd en dag om året. Skickade sms till syrran. Landade lite i vardagen. (Men åt varken lussekatt eller pepparkaka, eftersom jag inte äter sånt och därför inte har sådant hemma… suck…)

Efter en stund steg även älsklingen upp – och undrade varför han inte fått lussefrukost i sängen. Jomeneller hur? Han gillar ju inte ens frukost i sängen!

Ps. Syrran är naturligtvis lillasyster och mycket yngre än jag.

 

På konsert

Är och lyssnar när Malmö FBU-RK Musikkår, där min far spelar, har konsert på pampiga Rådhuset.

Mycket trevligare än när jag och syrran blev medtvingade på otaliga musikkårskonserter när vi var barn. Så dottern slapp följa med idag… ;)

 

Helg

Men tusan också, jag som hade lyckats göra ett inlägg om dan i över en månad. Så kommer älsklingen hem och förstör statistiken, haha.

Igår röjde jag bort alla spår av julen: adventsstjärnorna åkte ner, sista julduken lades i tvätten, alla röda stearinljus byttes mot vita och de något trötta julstjärnorna slängdes ut och ersattes med två nya rosa orkidéer. Lyckades också sortera genom tre årgångar av trädgårdstidningar medan jag drack mitt eftermiddagskaffe. Dessutom hann jag få igång en älggryta på puttring på spisen lagom tills skidåkarna kom hem. Inte illa för en dag, va?

I dag har jag varit betydligt mindre effektiv, men å andra sidan har jag haft sällskap hela dan. Men jag har tränat: gått och sprungit på löpbandet, därefter lite styrka på egen hand.

Svärföräldrarna tittade över. Inte så att vi direkt har firat födelsedagen särskilt storstilat, men jag har iallafall fått lite presenter: en bukett vackra tulpaner av svärföräldrarna, och ett superfint halssmycke av älsklingen. Faktiskt precis vad jag önskade mig (och nej, jag har inte valt ut smycket, bara önskat mig något i den här stilen).

Nu ska jag sova gott innan det är dags att inleda min första hela vecka på 75%. Känns bra – hoppas det känns lika bra på fredag kväll. Att jag inte blivit oroväckande trött. Men jag tror inte det.

 

Hipp hipp hurra!

I dag är det 15 år sedan jag äntligen äntligen fick barn.

Tre timmar efter vi skrivits in på förlossningen, kl 22.01, föddes Rebecca. Att föda var inte ens hälften så svårt som jag trodde det skulle vara. Efter många år med svåra endometriossmärtor var värkarna lätthanterliga. Lite lustgas och en samspelt man, plus underbar personal som tittade till oss hela tiden: så lyxigt var det aldrig hemma i badrummet när endometriosen slog till.

Samtidigt som hon föddes invigdes ett nytt köpcentrum vid Stadion, och luften fylldes av fyrverkerier. Mycket passande tyckte vi föräldrar, även om vi aldrig såg fyrverkerierna. Det behövdes liksom inte – vi hade ett alldeles eget underverk, som vi väntat fyra år på. Fyra års gråt och besvikelser och smärtor och medicineringar. Och så låg hon där. 10 apgar poäng direkt vid födseln och världens vackraste.

I dag är hon en rolig, klok och jordnära tjej med svartsminkade ögon och fäbless för rosa tyllkjolar och Green Day. Och nyckelpigor. Med sin kamera tar hon välkomponerade, vackra bilder. Till skillnad från sin mamma gillar hon inte att läsa böcker, men älskar att rita (vilket mamma också gjorde). I söndags hade hon en av huvudrollerna i sin konfirmationsgrupps uppsättning av Joseph & the amazing technicolour dreamcoat – en musikal hon älskat sen vi såg den för åtta år sedan.

Hon bor långt bort, hos sin pappa i Malmö, men hon finns alltid här hos mig. I hjärtat och tanken.

Grattis på födelsedagen, finaste finaste Rebecca!

 

Skrämskott

Kunde inte svara när mobilen ringde i tisdags, eftersom jag var upptagen med jobbet. Fick ett sms från mor: ”far har fått en hjärtinfarkt, akutopereras nu, jag ringer senare” Och sen kunde jag så klart inte få tag på henne, för hon hade stängt av sin mobil inne på sjukhuset.

Där är man, på möte långt hemifrån, inte ens på sin vanliga arbetsplats – och definitivt 65 mil från Malmö -och känner sig totalt hjälplös.

Fick tag på syrran, som var på väg i ilfart till sjukhuset och lovade att ringa så fort hon kom fram. Bröt ihop, gick ifrån mötet och ringde älsklingen som kom och hämtade mig.

Men det verkar ha gått bra. Han fick stentar (en slags nät) inopererade i två kärl – och var installerad i eget rum på vårdavdelningen två timmar efter första känningen av hjärtat. Imponerade snabbt. Dessutom vid oväntat gott mod, om än trött.

Men hjälp vad trött man blir av att oroa sig. Var hemma resten av dagen, gjorde inte så himla många knop – men var helt slut. Och frös, trots dubbla långkalsonger, tröjor, sockar och en filt.

I fredags åkte jag ner – vilket varit planerat sen länge – och det känns väldigt mycket lugnare när man sett att han ser ut som vanligt. Lika skämtsam som vanligt också. Fortfarande lite trött, men vem skulle inte vara det?

Jag behöver mina föräldrar i många många år till. Ta hand om er, det är faktiskt himla viktigt!