Så var det höst

Två dagars personalkonferens på Utö förra veckan - kallt men strålande sol och mycket tid att vara ute. Vi är priviligierade som får tid avsatt till friskvård och avkoppling när det är konferens. Det behövs verkligen när man annars jobbar i 110. Dessutom fick vi en föreläsning om att våga vara sig själv på jobbet, att våga vara originaljaget istället för en kopia - mycket inspiration och aha-upplevelser. Och en helt fantastisk guidning på ön av Charlotte Schröder, en kvinna som verkligen hittat sitt eget original och lever sitt drömliv. Plus så klart lite jobbsnack, det var ju trots allt konferens. Men allra mest var det, för mig i alla fall, en riktigt underbar andhämtningspaus.

Vi kom hem igen lagom tills hösten brakade loss på allvar. Regn och rusk större delen av helgen. Nattfrosten har fått delar av trädgårdens växtlighet att sloka betydligt. Men vem har tid att oja sig över skitväder när man har fullt upp med att baka, skriva protokoll, fixa håret, strunta i garderobsångesten (den klädmässiga alltså…), tvätta,  gå på hejdundrande femtioårsfest, delta i visionsdag med Röda korset och slutligen kollapsa helt utmattad i tv-fåtöljen.

I dag skiner solen igen. Och jag jobbar i 110. Ska bara komma ihåg att inte ställa mig på vågen förrän kanske nästa vecka. Det blir väldigt väldigt mycket kolisar när man är på konferens och fest och möten. Väldigt mycket. Tänkte förlåta mig själv för det och ta nya tag. Och sen väga mig.

 

Oförväntan

Det där med födelsedag börjar kännas allt mer … nu tänkte jag skriva oviktigt, men det tycker jag ju inte egentligen inte … ogripbart kanske? Förr tänkte jag jättemycket på min födelsedag i förväg, även i vuxen ålder. Funderade ut saker att önska mig, planerade kalas. Gladde mig, kände mig förväntansfullt pirrig.

Och nu känns det nästan inget alls.

Är det för att jag är äldre? För att jag redan har fyllt år så många gånger att det liksom inte känns spännande längre? Jag vet inte. Har ingen åldersnoja, tycker det känns trevligt att snart fylla 42. Det känns inte som en omöjlig ålder alls. Och egentligen gillar jag ju att fylla år.

Men jag tror det handlar mer om firandet i sig. Hela mitt liv har födelsedagar firats. Med kalas, med familj och goda vänner. Mycket jobb innan och under tiden, men det blev alltid kalas när man fyllde år och hur många vi än blev lyckades vi tränga ihop oss även i små lägenheter. Det fanns liksom ett kärngäng med gamla vänner som var självskrivna gäster, precis som jag var självskriven gäst hos dem (och fortfarande är,  tror jag faktiskt, även om det är sällan jag har möjlighet). När alla så småningom hade barn slog vi ibland ihop några firanden för att inte springa på kalas två gånger varje helg från januari till mars – eftersom väldigt många fyllde år just då – men kalas blev det likafullt.

Sen flyttade jag till nollåttaland, långt bort från kalasgänget. Och här verkar inte födelsedagar firas särskilt mycket alls, om det inte är 40, 45, 50 osv. Då blir det å andra sidan stora fester. Men i övrigt har jag bara firat älsklingens närmaste familjs födelsedagar, och då med just närmaste familjen. Inget mellanting mellan familjefirandet och det stordådiga 50-årskalaset, i alla fall inte som jag varit inbjuden till. Dessutom – de första åren hade jag inte så många egna vänner här. Så även om jag hade velat ha ett sånt kalas jag var van vid, så fanns det inte så många att bjuda. Så firandet blev till inte så mycket alls. Förra året var jag med kören i Sydafrika på födelsedagen, och hade dessutom feber, så den dagen blev stillsam (men oförglömlig).

Och i år har jag inte planerat något firande alls förutom middag med älsklingen och hans dotter, som kommer hem från fjällen ikväll(en).  Älsklingen har inte ens behövt nån önskelista i år, den enda som fått en sådan är dottern, och med henne firade jag förra lördagen. Fick en småkompis och glittrig eyeliner, väldigt fint och precis vad jag önskade mig. Men eftersom jag inte bjudit in till kalas är det ju inte heller nån annan som frågat om något sådant.

Kanske är därför jag knappt har tänkt på att imorgon fyller jag år? Att eftersom jag inte fått någon påminnelse om det så finns det inte heller något att se fram emot.

Kanske borde bjudit in till kalas, så att det fanns något att se fram emot, att planera. Och rent av lite pirrig förväntan när man får presenter – även om jag ärligt talat inte kommer på så mycket att önska mig. Fint inslagna kvitton på pengar insatta till Röda korset, Cancerfonden och andra välgörande ändamål möjligen. Egentligen är det ju kalaset i sig som är det roliga. Att vara omgiven av glada vänner på sin födelsedag.

Skit också. Varför hade jag glömt bort det?

 

Gick ju riktigt bra

Letade kläder igår, och bara för att Molly hade föreslagit vit topp så letade jag bara efter det. Inte medvetet till att börja med, men efter ett tag insåg jag att ögonen inte ens stannade vid allt det svarta som var till salu i klädaffärerna. Och mycket svart är det. Kan väl säga att vitt och kortärmat inte direkt är överrepresenterat på galgarna i någon av de butiker jag besökte. Däremot är rött up and coming, men det mesta rött var dessutom väldigt juligt och det tyckte jag kändes för tidigt på säsongen. Och till sist hittade jag ju faktiskt en vit skjortblus med halvlång ärm, som jag slog till på. Det röda halsbandet som svärmor lånade ut passade dock inte riktigt, så det fick bli gamla vanliga halsbandet med pärlor, bergskristall och nån annan sten som jag inte kommer ihåg vad den heter. Som färgklick istället en glittrig rosa sjal. Det blev jättebra – tack tack för tipset!

Lite intressant också att jag tror jag var enda kvinnliga gästen som inte hade svart topp igår. Herrerna hade skjortor och tröjor i diverse olika färger och mönster, medan damerna förvisso hade väldigt olika modeller på överdelarna – men samtliga svarta. Utom jag med vit och glitterrosa. Och det kändes faktiskt riktigt trevligt att avvika lite lagom.

Dessutom var det ett himla trevligt partaj, jag pratade med massor av människor jag inte träffat förut och de pratade med mig. Jag måste verkligen sluta med den här före-festen-ångesten. (Å andra sidan – har man riktigt lågt ställda förväntningar blir det oftast bättre än man hade trott, så…)

Men tusan vad mörkt det är nu. Det ligger ett tjockt molntäcke över stan sen igår morse, så att även mitt på dan känns det som kväll. Plus lite dimma och duggregn och alla mina fördomar om november besannas.

Hastar genast över till julöverdosbloggen för lite mentalt glitter att pigga upp mig med.

 

Worry

Är bjuden på cocktailmingel till folk jag träffat bara som hastigast på andra fester. Många kommer. Älsklingen känner givetvis värdparet och en del av gästerna också, och ser fram emot det.

Själv fick jag tillbaka första årens nervositet direkt när jag började tänka på det. Och jag tycker verkligen inte om det. Nervositeten alltså.

Jag har inte svårt att prata med folk, har aldrig haft. Genom alla är av föreningsengagemang har jag pratat på möten, pratat på middagar, pratat i stora och små sammanhang med såväl jämnåriga som yngre och äldre. Är snabbtänkt och nyfiken och rätt trevlig. Ibland till och med rolig. De som känner mig väl skulle kunna intyga att det ibland är svårt att få tyst på mig. Förhoppningsvis kan de också intyga att jag hyfsat ofta har nåt vettigt att säga dessutom.

Men när jag hamnar på såna här fester, där jag i princip bara känner den jag kom dit med, blir jag blyg och tyst. Och det retar mig.

När jag var nyinflyttad var det sådana här tillställningar lite då och då, och i början såg jag fram emot fest. Kul med fest, liksom! Sen gick det liksom inget bra. Ingen såg mig, jag kände mig alldeles genomskinlig till sist. Alla andra kände varandra, det var som om ingen hade behov av att lära känna nån ny. Man kan ju skylla på oartiga gäster. Man kan också skylla en del på att jag blev dåligt bordsplacerad; svårt att placera nån man aldrig träffat, så då blir det liksom slaskhörnan av det hela. Men om jag bara sitter/står där och liksom inte har något att komma med så blir det ju inte direkt inspirerande för nån annan heller.

Och jag vet att iallafall då låg en del av problematiken i att jag inte kände mig bekväm. Plötsligt befann jag mig i en annan samhällsklass, där ingen någonsin verkade ha haft panik över att pengarna var slut när räkningarna var betalda. Så många outtalade etikettsregler som jag inte kände till, som inte ens älsklingen fattade att inte alla kände till så han kunde inte förvarna mig heller. Så många samtalsämnen som jag inte hade en susning om – golf, skidåkning, ekonomipolitik, dyra semesterresor… Jag hade ständigt en känsla av att jag inte hörde hemma. Att de andra såg att jag var på fel ställe. Att de såg ner på mig – som då inte bara var arbetarklass utan också arbetslös och dessutom en yngre blondare efterträdare till älsklingens exfru, som oftast fanns med på festen. Lägg till att jag pratade skånska, något som det alltid är någon på alla fester som har svårt att motstå att göra en dålig imitation på.

Det är bättre nu. Jag känner fler människor. Jag har åtminstone ett intressant jobb att prata om. Det verkar som känslan av att bli nedsedd på ligger hos mig och ingen annan, vilket väl egentligen inte var så förvånande. Men man tänker inte alltid så rationellt som man skulle vilja. Värdparet för cocktailminglet nästa helg är dessutom skånska och fast de bott här uppe i nollåttaland mycket längre än jag pratar åtminstone mannen bred skånska. Så det blir nog inga parodier på min dialekt.

Men ändå. Känns lite darrigt när jag tänker på det. Alla känslominnen från tidigare jobbiga tillställningar gör sig påminda. Och just nu försöker jag fokusera på konkreta, åtgärdbara grejer. Som att jag har ingen som helst aning om vad man ska ha på sig. En ständigt återkommande grej även när jag var nyinflyttad. Vad har folk på sig på diverse olika fester i de här kretsarna? Varför finns det ingen klädkod? Gå ut och köp något, säger älsklingen. Men vad ska jag köpa? Var ska jag köpa? Älsklingen står som ett frågetecken; en kvinna som inte blir överlycklig av erbjudandet att få köpa vilket klädplagg som helst, oavsett prislapp? Tss, vilka fördomar han har. Bara för att hans exfru är begåvad med både stort intresse för kläder och utsökt smak behöver väl inte alla andra vara det? Det sitter faktiskt inte i de kvinnliga generna!

Jag ska alltså helst se lite elegant ut, för det gör alltid alla andra på såna här tillställningar. Och har jag åtminstone nåt snyggt på mig så känns det lite bättre; som att sätta på sig en skyddsmur. Ingen som kan titta på mig och tänka/säga: men herregud, vad har hon på sig? Batiktunika och leggings… stackars J som fått en sån hopplös kvinna på halsen, hans exfru -hon som står där borta för övrigt – som alltid är så snygg! (Jamen jag veeet hur dumt det är, men ibland är det bara känslor och ingen som helst logik!)

Så vad har man då på sig som ser elegant ut samtidigt som det passar alldeles för stor byst, döljer magen och muffinvalkarna över eventuella linningar i midjan samt gärna får mina ben att se längre ut (eftersom jag alltid verkar vara minst en decimeter kortare än alla andra). Gärna även förslag på frisyr som döljer utväxten i hårbottnen, för givetvis har jag tid hos hårstylisten veckan efter partyt.

Allt detta ska alltså vara fixat på mindre än en vecka. Jag vet ju att jag inte alls brukar vara skittrött efter en arbetsdag, utan verkligen jättesugen på klädshopping. Nu i helgen kan jag inte shoppa – har två skollovskids som jag ska ta med på museum och förvisso gå i stan med, men jag har en känsla av att de är heeeelt ointresserade av att leta cocktailoutfit till mig. Tror inte de är nåt vidare smakråd heller. Hello Kitty-tröja känns inte helt rätt, liksom. Så på måndag gäller det att ta tag i detta. Hurra. Jag längtar.

Jag skulle verkligen vilja se fram emot en sån här fest utan nån som helst ångest.

 

… bättre sent…

Sa jag att min fest blev sååå himla lyckad? En hel månad senare går jag fortfarande runt och ler när jag tänker på festen. Var lite besviken på att så många inte kunde komma, men när det väl var dags så kändes det inte som om festen på något sätt präglades av frånvaro. Nej festen präglades av alla fantatiskt trevliga vänner som var med och firade min 40-årsdag. Maten var god, vinet räckte och blev över, jag kände mig väldigt fin i mina festkläder och gästerna var lika fina, tipsrundan fick alla att börja prata precis som det var tänkt (och aldrig har väl så många sett mig så djupt i ögonen på så kort tid, hehe). Kort sagt – stämningen var hög. Och blev än högre när Smaklösa gjorde ett otroligt uppskattat, nästan opluggat, inhopp. (Ni som missade dem – jag har hört rykten om att de ska spela i Stockholm i höst…)

Borde kanske plocka undan alla fina presenter jag fick, men jag tycker om att titta på dem och tänka på festen. Tack alla för champagne, choklad, presentkort på spa och manikyr, för överlevnadskit, för ljus och fat och vaser, för fina blommor, för pengar (som jag köpt lite växter för till att börja med), för smycken och allt annat jag fick. Och framför allt – tack för att ni var här och firade mig. Er närvaro och den underbara fest ni gjorde det till var den bästa presenten av alla.

 

Tick

Men gud så skönt att vara tillbaka på jobbet efter en helg där jag knappt hunnit sitta ner. Ja, det är ju inte direkt lugn och ro här heller – det handlar mer om att byta perspektiv. Svettas över en annan attgöralista.

I helgen har jag iallafall klarat av stressmoment nr 1: jag har hittat kläder till festen. Hurra! Ägnade tre och en halv timme åt att prova fler plagg än jag någonsin provat i ett svep och shoppade sen upp hela min löneförhöjning. Och lite till. Vilket också är nytt rekord. Men nu har jag kläder OCH skor till dels min egen fest, dels två femtioårsfester som går av stapeln senare i månaden. Inte illa pinkat, måste jag säga.

Har även kompletterat glas och grejer på Ikea, älsklingen har handlat en jäkla massa ätbart och drickbart, vi har provsmakat välkomstdrinken, vi har gjort bordsplaceringen (och hoppas att den ska funka för alla!), jag har gjort tårtor. Så visst hanns en hel del med i helgen.

Däremot hann jag inte göra klart tipsrundan och musiken är inte heller fixad. Men vi har ju veckan på oss, och på fredag är vi ”lediga” så att vi kan göra det sista. Bord och stolar ska transporteras. Hela vardagsrummet ska tömmas på möbler. Dukning och annat ska fixas. Placeringskort ska skrivas. Till exempel.

Förutom att jag verkligen ser fram emot festen så ser jag också fram emot nästa vecka när jag ska göra inget alls hemma utan har kvällarna fria för seriöst soffnötande!

 

Fast det blir lite mörkt och tråkigt också

Tja. Det var en föredömligt kort session med snö&tö. Idag är det nästan vårmilda tillbaka, dock med en hint av vinterstorm. Man kan säkert hitta nån liten snöhög om man vill, men det vill man ju faktiskt inte, så varför leta. Jag letar hellre efter scillor, vintergäck och påskliljor som tittar upp i rabatterna (jo, de gör redan det). Sån är jag och det står jag för.

Idag har julgranen åkt ut (den annalkande våren till ära). Adventsstjärnor och -stakar har plockats ner. Och jag har sorterat lite i lådorna med julpynt, så att det ska bli lättare att hitta till nästa jul. Dessutom kan jag konstatera att kungsgransbarr är mycket lättare att städa undan än vanliga bondgransbarr. Men vad luftigt det blev i vardagsrummet när granen försvann. Vi har ju riktigt gott om plats här!

Vilket leder till nästa grej på attgöralistan, nämligen fundera på hur tusan vi ska få plats för 40 sittande gäster på min fest om två månader. Idag ska vi mäta och räkna – och håller tummarna för att det funkar, för gästerna är redan bjudna.

Funkar det inte får vi väl dra lott om vem som får sitta på i vardagsrummet och vem som hänvisas till uteplatsen… ;o)

 

Fest

Jag fyller snart 40. En ganska lagom ålder, känns det som just nu. Fast till skillnad från 28 är det verkligen urgammalt, tänk på det Trulsa ;o)

Hursomhelst så funderar jag på hur jag ska fira själva fyllandet. Vem måste bjudas, vem vill jag bjuda och vem vill jag helst inte alls bjuda? Tre frågor vars svar inte är helt enkla att få ihop till en bra gästlista… Även om jag i princip tycker att man själv ska få bestämma vem som ska bjudas, så hänger det alltid några måsten i luften. Om A bjuds måste B också få komma, annars blir det grus i maskineriet framöver. Typ. Ja, ni vet säkert.

Sen tillkommer ju vissa ekonomiska begränsningar också, för att inte tala om hur många som faktiskt får plats i huset. För hemma i huset blir det, så mycket är bestämt. Men ska man ha mingelfest med musik, plockmat och drinkar? Eller sittande middag?

Och vad ska man önska sig? Har plötsligen hamnat på det ställe i livet där man på fullaste allvar säger att man inte vet vad man önskar sig. Förr fanns alltid böcker och skivor och filmer att önska – men numera har jag ju råd att köpa sådant när jag vill ha. Det jag egentligen önskar mig är sådant som jag inte riktigt har råd med – och hur skulle då mina gäster ha råd? Samtidigt ÄLSKAR jag att få presenter, så jag tänker inte vara så tråkig (och vuxen) att jag undanber mig presenter eller föreslår att alla skänker pengar till Röda Korset istället. Nej, jag vill ha vackra, underbara presenter till bara mig. Inga praktiska hushållsartiklar, inga fantasilösa glasskålar. Hellre lyx, flärd och specialuttänkta presenter som visar att givaren faktiskt tänkt ett varv och planerat lite. Man vill ju gärna känna sig lite hyllad, liksom.

Idag kom jag dessutom på en helt annan fest jag skulle vilja ordna nångång i livet. Om jag bara hade råd.

Tänk att kunna bjuda in alla människor som betytt något för mig under hela livet. Sådana som liksom gjort skillnad, påverkat mig, fått mig att tänka nytt eller tänka om, som spelat roll på något sätt. Inte bara de nära vännerna längst livslinjen, utan även andra. Lärare, föreningsledare, kollegor och chefer, vårdpersonal, bloggare. Och tänk att även ha modet att bjuda in de som inte enbart påverkade mig positivt just då. Chefen som drev mig till vansinne, föreningsledaren jag hade ständiga sammandrabbningar med, läraren som var orättvis. För hur det än är har ju även dessa påverkat mig, format mina värderingar och mitt sätt att hantera världen idag.

Jag har ingen som helst aning om hur en sådan fest skulle se ut, men visst vore det lite häftigt? Bara att sätta sig ner och formulera inbjudningslistan skulle vara en upplevelse. Och så långt skulle jag ju åtminstone kunna komma utan att kolla bankkontot först. En livsresa.