Skillnaden

Förra hösten, när jag störtade huvudstupa först in i utmattningssyndrom, så var jag ständigt irriterad på allt. Trött, ledsen, ostrukturerad och så vidare, men det som jag minst kände igen i mig själv var ändå irritationen på allt och alla. Nu i efterhand har jag förstått att det var ytterligare ett symptom på utmattningen. Då tänkte jag mest att jag inte gillade mitt jobb längre och att det kanske var det som var grunden till allt det andra. Men jag fick liksom aldrig riktigt ihop det, för samtidigt så kändes det inte som det stämde att jag inte gillade jobbet. Ytterligare ett irritationsmoment…

Så vad är största skillnaden mellan förra hösten/vintern och nu? Jo, att jag inte är så irriterad på allt längre. Att jag kan sitta på ett möte och tänka att något är dumt eller fånigt – men jag blir inte irriterad. Att jag kan prata i telefon med folk som ställer ”dumma frågor” – men jag blir inte irriterad. Jag gör som jag gjorde förr – jag släpper eller gör något åt det. Och det är så otroligt skönt att känna igen sig själv igen, att känna ett lugn inombords även när det är mycket att göra. Att inte ödsla massor av energi på att helt meningslöst vara irriterad hela tiden. Tillfrisknande, på min ära.

Tyvärr är jag inte återställd i övrigt. Har fortfarande dåligt minne – jag som alltid haft koll på allt som står i kalendern flera månader framåt, som kommer ihåg både sånt som är bokat och sånt som bara har börjat diskuteras. Nu måste jag kolla kalendern varje dag, för det står alltid nåt där som jag glömt bort. Och då är den inte direkt fullbokad. Det bara fastnar inte i minnet. Det känns jobbigt.

Och jag blir ju fortfarande galet trött ibland. Inte alltid, men lite då och då slår den här totaltröttheten till. Ibland i kombination med något jag tror är migrän, eftersom jag blir ljuskänslig och yr av den huvudvärken – vilket jag inte blir av ”vanlig” huvudvärk. Ska diskutera saken med min huvudvärksspecialist och förhoppningsvis få nån medicin. Men kuratorn säger att tröttheten – det kan vara så att den aldrig försvinner. Att efter utmattningssyndrom har man ärr, precis som efter en brännskada eller ett brutet ben, och de försvinner aldrig. Att inte orka och kanske inte ha samma goda minne längre, det är typiska sådana ärr.

Men jag är inte irriterad längre. Och det är så himla skönt att ha insett, att jag tänker att allt det andra, det löser sig om det visar sig att det måste lösas. Jag kanske får gå ner i tid, men då får det väl bli så. Inget som oroar mig. Och nuförtiden finns det så fantastiska kalenderfunktioner i mobil och dator att det inte är ett bekymmer att jag inte kommer ihåg allt längre.

 

Tillfälligt bakslag

Tyckte det var väldigt segt att stiga upp ur sängen. Huvudvärk igen, vad sjutton, men dessutom samma oförmåga att skynda som för några veckor sen. Försökte mig på en ägg & bacon-frukost, och fick värsta frossan medan jag stod där vid spisen. Hmmm. Kanske kolla tempen? Jodå, jag som normalt har 36,5 på morgonen hade 37,8. Inte så himla konstigt att jag var så seg alltså. Detta var igår och orken var totalt obefintlig. Dan försvann medan jag drack massor av koppar te framför teven, och bläddrade genom det ena märkliga programmet efter det andra eftersom jag inte ens orkade tänka ut en film att stoppa in i dvdn.

Idag också lite feber, men samtidigt lite piggare. Kom dessutom på att man kan kolla alla Play-sidor hos SVT, TV4 och Kanal 5 istället för att slötitta på Oprah på campingtur, Världens största byggmaskiner eller Extreme Home Makeover som jag faktiskt inte är ett dugg intresserad av i vanliga fall. Ett tydligt tecken på att jag börjar piggna till är dock att jag sneglar ut på den soliga dagen och undrar om jag kanske ska ta en promenad. Igår hade jag inte ens koll på vad det var för väder, och promenad var så avlägset att jag inte ens orkade ta på mig skorna för att gå ut och tömma brevlådan.

Imorgon ska jag jobba igen, banne mig.

 

Frrrrredag

Ute faller snön långsamt och glest, det är minus åtta och inte direkt så man längtar ut. Min hals gör fortfarande ont, men inte mer än igår. Ingen feber, ingen snuva. Lite tröttseg, men det är jag ju rätt ofta på förmiddagar så det kanske inte alls har med halsontet att göra. Huvudvärken känns dock rätt typisk för när man har en infektion i kroppen, inte alls som vanlig spänningshuvudvärk utan mer… tja… rörelsekänslig. Sitter jag helt still känner jag mig hyfsat frisk, reser jag mig och gör något, till exempel häller upp en kopp kaffe, känner jag mig genast ganska sjuk.

Och ändå tänkte jag åka in och jobba om en timme. För det är ju bara knappt fyra timmars jobb. Jag vet precis vad jag ska göra under de fyra timmarna, och det är inget ansträngande. Imorgon är det lördag, då kan jag sova länge (eller ja, till kvart i tio, sen är det ju melodikrysset). Så jag tror minsann att det blir alldeles utmärkt att jobba. Hade det varit en stressig heldag kanske jag hade tänkt annorlunda, men nu är det ju inte det.

Dagens frukostexperiment (utan ägg): en skål turkisk yoghurt med linfrön och nötter, och istället för ägget: en kopp kaffe med en skvätt grädde och en sked kokosolja. Hur knäppt låter inte det? Men det var gott; kaffe med en mjuk, len smak av kokos (och inga kokosbitar som fastnar i tänderna) som inte alls tog över själva kaffesmaken. Håller det mig lika mätt som ägg? Känns ju nästan osannolikt, men vi får väl se.

 

Lyxig dag

Huvudvärken släppte nästan helt igår när jag tränade. Och sen har jag sovit både gott och länge. Skönt!

Har kvällsmöte med jobbet idag, och eftersom jag bara jobbar halvtid så börjar jag kl 16 idag. Vilket firats med sovmorgon och lång frukost, intagen till film. Nu håller jag på att baka till mötet – betydligt roligare än att köpa kakor. Älskar verkligen att baka, men med LCHF är det ganska begränsat med tillfällen för bakning. Bakar mest brödsubstitut (som för övrigt är väldigt goda). Det doftar ljuvligt av chocolate chip cookies från ugnen. Och jag ska göra mitt yttersta för att inte äta några. Vi får väl se hur det går…

Mitt CCC-recept fick jag från min brevvän i Australien i början av 80-talet, när jag knappt hade hört talas om chocolate chip cookies. Chokladchips? Och receptet innehöll ”selfraising flour” vilket jag verkligen inte visste vad det var. För att inte tala om vanilla essence och att receptet innehöll viktmått istället för dl. Det tog lite tid att med brevväxling och letande i böcker på biblioteket att få fram vad allt var. Men sen har jag bakat enligt det receptet oändligt många gånger. När allrakäraste syster var gravid och fick diabetes gjorde jag till och med om det så att det gick att baka med sötningsmedel och sockerfri choklad. Idag varierade jag med att ha både vit och mörk choklad – eftersom det är vad som fanns hemma.

Biancas chocolate chip cookies, ca 30-35 st (i lagomsvensk storlek, inte amerikanska jättecookies)

50 g smör
0,6 dl strösocker
0,7 dl farinsocker (eller muscovadosocker som ju finns numera)
1 ägg
1 tsk vaniljsocker
1,6 dl mjöl
1 tsk bakpulver
175 g hackad mörk choklad
50 g hackade nötter (kan bytas ut mot solrosfrön, pumpafrön eller corn flakes om man är nötallergiker)

Sätt ugnen på 190 grader.

Rör smör och socker luftigt. Tillsätt ägget och rör tills det blandas (rör i lite mjöl om smeten spricker/ystar sig). Blanda vaniljsocker, mjöl och bakpulver och blanda ner i smeten. Rör till sist i choklad och nötter.

Klicka ut teskedsstora klickar på plåt med bakplåtspapper. Tänk på att smeten flyter ut, lämna mellanrum. Grädda 8-10 minuter.

 

Varken in eller ut

Håller ju på att trappa ner Tryptizol, som jag tagit i drygt 1½ år mot huvudvärken. Ja, det har blivit lite bättre, men huvudvärken är inte borta. Och av medicinen blir jag muntorr, trött och har dessutom gått upp 7-8 kilon sen jag började. Känns inte riktigt värt det. Så jag trappar ner (sen december – det tar tid), och kan sluta helt i slutet av februari om allt går planenligt.

Bara det att de senaste veckorna har jag märkt en ökning i huvudvärken igen. Inte vrålont, men den där lågfrekventa molande värken som ligger som ett filter mellan mig och mina tankar. Väldigt ofta. Som inte ruckar på sig med smärtstillande medicin.

Och jag blir så jäkla ledsen. För jag vill inte ta tabletterna mer. Vill inte. Framför allt vill jag inte bli tjockare nu! Det är som en ond jävla cirkel. Sjukgymnasten jag varit hos säger att den del av värken beror sannolikt på tung byst. Bysten kan jag få reducerad – om jag går ner i vikt, man måste nämligen ha ett BMI under 26 för att få en sådan operation på KS. Men av tabletterna får jag bara allt högre BMI istället. Och blir tröttare, vilket känns helt galet när jag samtidigt är sjukskriven för utmattningssyndrom. Tröttheten behöver väl inte späs på, va? Men en del av huvudvärken är så klart stress, spänningshuvudvärk helt enkelt. Fast då tycker man ju att det borde bli bättre nu, när jag de senaste månaderna haft det kännbart lugn, ingen stress… Men nähä. Tydligen inte.

Borde väl ringa min neurolog, men jag vill inte. Vill inte att han ska säga åt mig att trappa upp igen. Vill inte.

Plus att jag redan har så mycket vårdbesök inbokade att det börjar bli lite larvigt. Kuratorn, husläkaren och nu på måndag dessutom företagshälsovårdens läkare. Ja, och så försäkringskassan och arbetsgivaren som också vill veta och har åsikter och rebabplaner. Börjar bli svårt att reda ut för alla inblandade vad de andra har gjort och sagt, svårt att liksom känna att det finns en kontinuitet, ett samlat grepp (som inte jag själv måste stå för).

Kan man inte bara få lov att vara pigg och smärtfri nån jäkla gång!?

 

Lillejulafton

Firar dan före dan med megahuvudvärk. Alla eventuella smygplaner på att kanske ändå hinna koka knäck eller rulla några tryfflar har tillfälligt skrinlagts. Orkade inte ens samla ihop mig tillräckligt för att åka in några timmar på jobbet där det är nästan inget alls att göra en dag som idag, så det hade ju inte varit så ansträngande att sitta där. Å andra sidan gör det ingen skillnad egentligen att stanna hemma då. Inget jobb som blir ogjort liksom. Men ändå. Känner mig ovanligt ynklig idag. Allt jag inte fått gjort känns påtagligt idag, all min orkeslöshet. Det är inte lätt att övertyga sig själv om att man får känna sig nöjd på julafton trots att man knappt bidragit alls till julbordet.

 

Kropp

Gah, ibland blir jag så jäkla trött på den här kroppen. Tjockmagen som inte blir mindre. Jättebysten som får allt att strama och sitta fult. Hatahatahata. Till ingen nytta, så klart, för inte blir man smalare eller nättare över bysten av att hata. Och egentligen är det inte så viktigt (ha), egentligen är det bara kortare stunder som jag hatar och förtvivlar över kroppen. Ibland känner jag mig till och med fin, med valkar och allt. Det är en humörsak.

Har läst andras bloggar, andra som kämpar med (mot) vikten, och många skriver om hur de alltid känt sig tjocka, alltid hungrat efter något mer att äta. Och jag undrar om mitt problem är något liknande, fast kanske i andra änden. Jag var nämligen hela uppväxten smal, rent av spinkig innan jag fick lite kurvor, och fick långt upp i tonåren ofta kommentarer om att jag ”behövde äta mer”. Från nian till trean i gymnasiet vägde jag konstant 47-48 kg, dvs hade ett BMI på strax under 19. Var inte särskilt stor i maten, men kunde äta godis och kakor utan att det märktes ett dugg. Jätteorättvist, eller hur?

Problemet är att jag fortfarande har en slags självbild av mig själv som, kanske inte smal men normalviktig. Fast med stor byst. Inte så att jag lever i förnekelse och shoppar kläder i stl 36 fortfarande, absolut inte. Men nånstans inom mig finns smalisbilden, precis som många av mina medsystrar hela tiden – oavsett vikt – har kvar tjockisbilden inombords. Och jag tänker att den här vikten, den här övervikten – den är undantaget. Ett tillfälligt bakslag, snart är jag säkert tillbaka till där jag alltid varit. Bara det att alltid är en sanning med modifikation, för de senaste tio åren har jag faktiskt varit överviktigt i stort sett hela tiden. Med variationer – tror jag gick in i 2000 med 62 kg på vågen, och borde ha varit riktigt tjusig då. Minns att jag fick komplimanger eftersom jag hade gått ner 7 kg under 1999 – och i samma veva upptäckt hur snyggt figursydda kläder satt på mig (tror att kläderna i sig gjorde att jag såg ut att ha gått ner betydligt mer). Sen har det varit en kurva som gått uppåt och neråt, men aldrig under 62 och med en tydlig tendens allt högre upp.

Samtidigt så tänker jag att jag inte vill byta ut smalisen inombords mot en tjockis, även om det är mer verklighetsnära, för jag tror inte att jag skulle tycka bättre om mig själv för det. Ska istället försöka hitta vägen att få smalisen inombords att komma fram ur alla valkarna. För hon var rätt fin, den där smalisen – och jag tror att hon är fin även som 40plussare också.

Och nyss slog det mig att jag vill faktiskt inte ta Tryptizol längre. Huvudvärken kanske är bättre, men bara kanske. Tror den beror på jobbet, det har blivit så otroligt mycket tydligare det senaste halvåret. Och där hjälper inte tabletter ändå, det är annat som ska till. Av tabletterna blir jag istället tjockare, och tröttare och tidvis galet torr i munnen. Känns faktiskt inte värt det. Mer nackdelar än fördelar. På måndag ska jag ringa min läkare och höra hur man gör för att sluta.

 

Hmmmm

I går kväll tog energin totalt slut när jag kom hem. Trött och klibbigt varm – och givetvis accelererade huvudvärken då. Tungt, segt, plågsamt. Försökte se film med älsklingen efter middan, men orkade inte riktigt koncentrera mig. Gick och la mig flera timmar innan honom – mycket ovanligt – och sov som en stock hela natten.

Hoppas det var värmen och inte knådningen dan innan som låg bakom. För det vore ju oerhört snopet. Förvisso kan det ju vara så att det blir sämre innan det bättre, det har man ju hört förr, men jag oooorkar inte sämre. Jag gör faktiskt inte det. Då är jag hellre lite lagom o-bra ett tag till.

Eller så är det värmen, som sagt. Kanske inte ska spekulera alltför mycket i andra teorier – det är ju faktiskt först efter semestern som jag har mer än en knådning att utgå från innan jag drar slutsatser. Medan det som ni säkert märker är varmt hela tiden. I alla fall här.

Ja, och givetvis sitter tröttheten och huvudvärken kvar idag. Sista arbetsdagen innan semestern, och massor av lösa trådar ska knytas ihop eller i alla fall läggas till rätta så att inget trasslar till sig medan jag slappar med paraplydrinkar.  Då skulle det varit väldigt skönt om jag var pigg och alert. Men vad gör man? Det hjälper liksom inte att sjukskriva sig: då blir det ju garanterat trassligt.

Så jag har lyssnat på Jakob Hellman och Lily Allen och Elliot Smith och en massa annan skön musik på Spotify medan jag bland annat lagt in ändringar i annonser och 180 sidor programbok, och sen packat ihop och skickat vidare med en lång radda instruktioner. I favoritprogrammet InDesign. Det blir faktiskt ganska en ganska bra dag då, även med huvudvärk.

 

Knådning

Var hos ny sjukgymnast igår, för att kanske få lite hjälp med huvudvärken. Eller mot huvudvärken ska man väl säga. Han konstaterade att en del av min ryggrad, den vid bröstryggen, är stel. Kotpelaren är inte böjlig, som den ska vara, utan stel och då blir det stelt och ansträngt i de omgivande musklerna. Och då blir det stelare i kotpelarna. Och så vidare.

Så han tryckte och drog och tänjde och masserade (utan olja, en mycket märklig känsla: som att knåda modellera liksom). Ingen långvarig behandling, men det känns väldigt ömt idag, som träningsvärk liksom. Vilket jag tolkar som att det bör ha gjort lite nytta.

Och jag måste säga att jag gillar när det knakar till när lederna tänjs ut/knäcks till. Det är en rent fysisk förnimmelse av att det lättar. Speciellt lederna i rygg och nacke. Det är ju där det behöver lätta, för där är det stelt och ömt.

Ska återkomma till honom efter semestern, och sen ska vi fortsätta behandla regelbundet. Han trodde absolut att han skulle kunna få bort en stor del av de spänningar som han tror orsakar eller bidrar till huvudvärken. Jag är försiktigt, mycket försiktigt, hoppfull.

 

Ptja

Å ena sidan så släppte huvudvärken sitt värsta grepp. Och baraföratt så sprang jag 1½ minut på uppvärmningen, istället för att bara gå raskt.

Å andra sidan blev jag så totalslut att jag faktiskt, för första gången någonsin, fick avbryta en övning innan jag var klar. Har fått fuska lite de sista repetitionerna ibland, eller fått hjälp av PT-Linda. Men den här gången var det fysiskt omöjligt att lyfta hantlarna på slutet och jag blev alldeles yr. Fast sen gjorde jag alla de avslutande övningarna, för de kunde göras liggande på golvet.

Men det var lite jobbigt att föna håret efter duschen hemma. Armarna bara vill liksom inte högre än brösthöjd. Tror faktiskt inte att jag är i toppform just nu.