Jag lever. Har bara drabbats av en kombination av mycket att göra, mycket att tänka på och svårt att formulera en redig tanke i lagom antal ord för bloggen.
Återkommer när inspirationen rinner till igen. Tills dess finns jag lite mer frekvent på twitter och instagram och fejjan. Men det vet ni väl redan.
Tre flamsiga tonårstjejer på livligt fredagshumör. Sju pratglada pensionärer på livligt fredagshumör. Ett litet argt barn med sliten mamma. Samt trött medelålders kvinna med huvudvärk och noll fredagshumör.
Gissa vem som önskar att hon hade satt sig i en annan vagn.
Det har börjat snö igen, och visst är det fluffigt och vykortsfint, men det räcker nu. Och under den fluffiga ytan är det fortfarande glashalt efter senaste veckornas töande och frysande på. Så medan jag halkade och haltade hem från tåget idag blev jag på allt sämre humör.
Jag är (redan) så himla less på att foten gör ont, och att andra foten också börjar göra ont. Att det inte bara gör ont i foten, utan upp i de stela, ömma vadmusklerna – där problemen kan ha sitt ursprung tror sjukgymnasten. När hon masserar vaderna gör det så ont att jag håller på att tugga i mig bänken. Ibland när jag går så gör det så jäkla ont att jag inte kan sätta ner foten ordentligt. Andra stunder känns det bara lite ömt och stumt. Prognosen är ju inget att ha heller, eftersom den förvisso är god – jodå, nån gång kommer det att läka. Men det kan ta upp till två år. Eller fyra månader. Eller ett år. Eller vad som helst. Ingen vet. Hur planerar man sitt liv med såna lösa besked? Och när jag frågade sjukgymnasten i fredags varför jag fått hälsporre så säger hon att det sannolikt beror på att jag började gå så mycket mer än vanligt i höstas. Ökad belastning i otränad överviktig kropp på hårt underlag och så vidare. Och det känns så himla orättvist. Det är inte som att jag började springa maraton efter ett stillasittande liv. Jag promenerade lite mer. Inte ens milslånga promenader, utan mer vardagspromenader. I bra eccoskor. Då fick jag alltså hälsporre och inte kunna gå mer än minimalt i upp till två år som resultat!? Istället för att bli friskare och hälsosammare, så är jag nu mer stillasittande än någonsin. Pardon me om jag sätter mig ner och svär en lång ramsa samt ynkar mig lite.
Jodå, föralldel, jag kan gå till gymmet och träna överkroppen. Jag kanske rent av kan testa att cykla lite, men med förbehållet att öka mycket sakta. 10 minuter ett par veckor, sen 12 minuter och så vidare. OM det funkar, dvs jag inte får mer ont. Har inte riktigt orkat testa än – det har varit lite annat i livet som krävt uppmärksamhet – men det låter väl lite hoppfullt. Det är bara det att jag var uppe i drygt 30 min på crosstrainern, jag hade kommit igång med styrketräningen, jag hade hittat en liten aning träningsglädje. Och nu bara känns det svårt och osäkert igen. Bygga kondition med 10 min lugn cykling är ju lite fjuttigt, till att börja med.
Är dessutom anmäld till Vårruset i slutet av maj, och jag vet inte om det är lönt att fundera på det ens om jag skulle snigelgå hela vägen. Har inte vågat fråga sjukgymnasten än. Det känns så surt och snopet och sorgligt alltihop.
Blä för såna här dagar.
Jag hittade snygga skor som mina inlägg passar i! En småsak som fick mig på lite bättre humör. Kanske inte superortopediska, men sköna att gå i. Klacken avlastar hälen lite. Att de dessutom är röda är ju som grädden på moset.
Och faktum är att hade inte Anka frågat om de vanliga inläggen hade jag inte gått in på Puppelinas hemsida för att kolla vilket märke. Då hade jag aldrig sett att de har skor med löstagbar innersula och plats för ortopediska inlägg. Så tack, super-Anka! :)
Nu känner jag mig nästan ok med att också köpa helt foträta skor – när jag har nåt att byta med.
Så jag köpte två par hälsporreinlägg som visar sig passa i endast två par skor; kängorna och gympaskorna. Har fler skor där innersulan går att lyfta ur, men inläggen är så kraftiga att de ändå inte får plats – eller ja, inläggen får ju plats, men foten får inte plats sen.
Behöver skor inomhus hemma och på jobbet, och snart är det varmt ute, då vill jag inte ha kängor ute. Kan gå i gympaskorna ute, men då behöver jag andra skor inne. Vet inte om det funkar att släpa skor mellan hemma och jobbet, har en känsla av att jag kommer att glömma dem… Och sen när det blir ännu varmare vill jag kunna gå i sandaler, inte svettas i gympaskor.
Måste alltså köpa nya skor. Och de skor som finns med plats för inläggen är inte bara dyra, de är också fula. Inläggen i sig är inte heller gratis: 600:-/par.
Hur gör folk som drabbas av detta och faktiskt inte har råd att köpa massor av nytt? Är tacksam för att jag inte direkt behöver fundera på just ekonomin – även om det svider att lägga tusenlappar på fula saker jag inte egentligen vill ha. Jag gillar ju inte ens att shoppa skor i vanliga fall. Nu är peppen helt obefintlig. Och ännu tråkigare är att jag hade bestämt mig för att köpa ett par nya converse till våren. Det lär ju inte vara läge nu: platta, mjuka skor är helfel när foten värker. Tror inte ens de godkänns med inlägg i.
Så hur ska jag göra, hur många par skor behöver jag? Hur lång tid tar det att läka? Ska jag vänta tills jag träffat sjukgymnasten på torsdag innan jag shoppar loss?
Tänk ändå så mycket bättre allt kan kännas efter en riktigt bra födelsedagsmiddag med älsklingen på Gondolen. Fönsterbord m utsikt över Saltsjön, fantastiskt god mat, bra service, goda drinkar.
Några timmar att må uteslutande bra. Precis vad jag behövde.
Förutom att det där att hitta en sjukgymnast med specialitet fötter som är ansluten till försäkringskassan och har tider inom överskådlig framtid verkar vara lättare sagt än gjort, så känns det bättre idag. Inte i foten, men mentalt.
Fick rekommenderat en fotspecialistsjukgymnast som är privat och kostar 900 för nybesök, 600 för återbesök. Herregud. Jag är helt fascinerad över att det finns folk som går upprepade gånger till en så dyr vårdgivare. Hur har de råd? Tycker själv att kiropraktorn är lite dyr, och där betalar jag ”bara” 400 per gång. Ett fynd i sammanhanget. Å andra sidan hittar jag ingen specialist som har tider och kostar normal vårdtaxa, dvs 100 per gång, så det är väl därför det går att vara det privata alternativet. Folk blir till slut desperata.
Å tredje sidan satt jag i morse och funderade på vad läkaren sa. Att jag ska gå till sjukgymnast som kan dels behandla, dels utreda varför jag fått det här foteländet: om det till exempel beror på felställning, olika långa ben, felsteg eller liknande. Och då insåg jag att det är ju precis det som kiropraktorn tittar på varenda gång jag är där. Hela kroppen, liksom.
Plus att Astrantia påminde mig om detta med idrottsläkare. Jag vet faktiskt inte alls vad en sådan gör. Kanske det kan vara en idé att se om en sådan har tid inom det närmaste, och höra dels om hen instämmer i husläkarens diagnos, dels om hen rekommenderar nån annan slags behandling. Eller utför idrottsläkaren behandling själv, till och med? Vad vet jag? Idrott är ju inte mitt specialämne om man så säger.
Så nu tänker jag att strategin är att få en tid hos idrottsläkare, gå tillbaka till kiropraktorn enligt tidigare plan samt att ev fortsätta leta efter sjukgymnast som kan bidra med tips och råd.
Dessutom är det flera som har sagt att träna utan att använda benen måste väl gå, även om det blir begränsat. Och det har ni ju rätt i. Det finns ju ett par maskiner på gymmet som tränar överkroppen. Dem måste jag ju kunna utnyttja. Fria vikter tror jag inte på, dem måste jag ju lyfta med belastning på foten när jag hämtar dem om inte annat. Men lite överkroppsträning borde väl ändå funka. Men hur sjutton värmer man upp om man inte får använda cykel, löpband, crosstrainer…? Viftar med armarna? Tips mottages tacksamt!
Sen är det ju ändå så att även om jag bara tränar överkroppen så måste jag gå en del för att ta mig dit och hem, och för att förflytta mig runt på på gymmet. Just nu gör det jäkligt ont i foten, så jag vet inte hur sugen jag är på extrarundor ens för en god sak. Å andra sidan kanske jag faktiskt mår bättre om jag inte försoffar mig helt. Kanske kan satsa fullt på att få lite muskler på överarmarna till sommaren? (Hahahaha, eller hur?)
Strategi två är hur som helst att be min PT om ett litet träningsprogram som funkar utan att alls belasta fot och ben. Så finns det i alla fall en plan. Och planer är bra. Nästan lika bra som listor.
Och eftersom jag inser att det hur som helst blir lite mer stillasittande än vanligt så vill jag bara säga att choklad är jättegott, men den där fina bilden i gårdagens inlägg var mest på skoj. Om ni skickar choklad lär jag bli ännu tjockare och det är säkert inte alls bra för foten med ytterligare belastning. (Eller så blir älsklingen ännu tjockare när han måste offra sig för att jag inte ska behöva äta all choklad själv, och det vore väl synd om honom…)
Så ja, det känns bättre idag.
Det är lite konstigt det här att vara hyfsat tillfreds, och ändå känna sig både rastlös och håglös.
Den där ångesten som jag gått hand i hand med i åratal verkar ha hittat nån annan att göra sällskap med. Kanske bara ett tag, det vet man ju aldrig, men just nu är den iallafall inte här sen ett bra tag tillbaka. Det är en hel del att göra på jobbet, men jag är inte stressad. Kanske därför som ångesten släppt taget? Sånt är svårt att veta.
Och jag vet inte om det är det här nya lugnet inombords som förvirrar. Hur gör man nu, liksom? Det är som när jag plötsligt hade pengar på kontot dagarna innan löning efter att i hur många år som helst vänt på slantarna. Så märkligt att det liksom skapade nån slags handlingsförlamning. Pengarna kunde jag ju sätta in på sparkonto, men sinnesfriden går väl inte att spara för framtida behov, va?
Jag är rätt nöjd med arbetsveckan. Jag jobbar lagom mycket, sällan övertid utan att det är planerat. Jag har träning inbokad 1-2 kvällar, och den blir av. Resten av kvällstiden går åt till det vanliga: laga mat, se nyheter och annat på tv, prata med älsklingen, köra en maskin tvätt, plocka ur diskmaskinen, förbereda nåt för nästa dag. Mycket tid går åt till att laga mat, för vi gillar att laga mat tillsammans. Ibland kan jag önska att vi inte alltid lagade allt från grunden, att vi tog fler genvägar – men samtidigt vet jag inte riktigt vad jag skulle göra med tiden istället. Det bara känns vissa kvällar som att jag blir rastlös av att stå där och hacka och skära igen.
Sen kommer helgen och vi har så många oplanerade helger, som vi kan göra jättemycket av men oftast helt otacksamt slösar bort. Eller ja, vi sitter ju inte och pillar navelludd. Den här helgen har vi planerat veckomeny, storhandlat, hälsat på svägerskan (vars hälsena gick av för andra gången på en månad i fredags, trots gips – det gör ont i mig bara jag tänker på det), gått två långpromenader i strålande sol, läst lite samt givetvis lagat både lunch och middagar. Jag har hunnit se klart sista avsnitten av första säsongen av Lost, inkl bonusmaterial. Vi har sett Melodifestivalen och Mr Selfridges. Ikväll är det En pilgrims död, obligatorisk tittning eftersom älsklingen är hängivet GW-fan (och jag ett lite mer sporadiskt fan, som inte ens läst böckerna). Så vi slösar väl inte helt bort helgen.
Förra helgen var vi på Nationalmuseum, för vi har bestämt oss för att varje månad detta år göra minst två kulturgrejer. Tid finns ju, vi har inga barn som behöver ses efter eller hämtas på dagis längre – är de här kan de rent av hänga med om de vill. Det är bara det att vi hamnat i samma gamla lunk. Hem direkt efter jobbet, även fredagar. På helgerna långfrukost, storhandling, långpromenad och middagar. Vi får inte ens tummen loss att bjuda hem folk. Vilket gör att vi inte blir hembjudna heller så mycket. Å ena sidan är det skönt med oplanerade helger (jag vet att jag behöver återhämtningen, att den i perioder är livsviktig), å andra sidan är det ibland lite trist att ha så sparsamt socialt umgänge. Vi har ju massor av trevliga vänner, som vi verkligen gillar att träffa. Och vi gillar att laga mat. Det borde vara den bästa av kombinationer, eller hur?
Och varje helg känner jag också att jag skulle vilja göra något. Problemet är att jag vet inte vad det är jag vill göra. Det bara är en liten tickande känsla i mig. Första gångerna den dök upp tänkte jag att jag hade glömt göra något, att det var därför det tickade i mig. Men så verkar det inte, för det har gått massor av helger och jag har inte alls kommit på nåt som inte blev gjort (förutom att semestern inte är bokad, men ja… den är på gång, ok). Jag tror det är nån slags energi, som inte alls har funnits på år och dag, som nu är tillbaka. Och vill göra saker. Något. Vad som helst.
Jag bara orkar inte tänka ut det. Och helgerna går ju liksom ändå. Långfrukost och promenad och så vidare, sen är klockan halv fyra på eftermiddagen och det känns lite sent att göra något. Vet ju inte ens vad det är. Så jag tappar sugen lite och tittar på en film eller läser en bok istället. Vilket ju inte är fy skam, absolut inte. Det fanns en tid när jag var så stressad och orolig och trött att jag inte klarade av en hel film och verkligen inte att läsa böcker heller.
Och jag tänker att jag kanske ska skriva lite i min blogg, eller svara på ett jätteviktigt privat mail som har legat i min inkorg sen trettonhelgen. Men när jag försöker så har jag inget att berätta. Eller tusen saker att berätta, men inget kommer ut. Rastlös och håglös.
Jag kanske bara ska låta det här ta den tid det tar. Kanske kommer jag på vad det är jag vill göra, om jag bara låter det ta sin lilla tid. Jag har ju det rätt bra under tiden. Egentligen.
Jodå, så att det verkar som om jag har en hälsporre på gång. Eller plantar fasciit som det heter, och som egentligen inte hänger så mycket ihop med den där lilla utväxten man ibland får under hälbenet. Gör inte ens ont i själv hälen, utan mer under/i hålfoten. Ni vet som när man vaknar med kramp under foten. Så, fast utan krampen, känns det. Inte hela tiden, men till och från. Ibland väldigt mycket till. Min kiropraktor tror att det är i ett tidigt stadium, vilket ju är bra för prognosen. Är nu ordinerad dagliga stretchövningar för vaden (för det är tydligen där som själv problemet sitter, medan symptomet alltså sitter i foten – detta med hur kroppen hänger ihop är en grej jag vid tillfälle skulle kunna filosofera hur mycket som helst om) samt enkla, dämpande inlägg i skorna. Och på bara en vecka har det blivit märkbart bättre. Inte bra, men bättre.
Verkar också funka fint att gå långpromenader och att träna i lagom mängd (har testat kortare pass på crosstrainer och styrketräning med PT). Det känns förvisso i foten precis när jag håller på, men på nåt sätt är det ändå som att det liksom inte blir sämre, bara märks lite extra. För sen försvinner det igen, och då tänker jag att promenader och rörelse måste ju vara bra om det nu är så att man får det här problemet bland annat för att vadmusklerna är för stela. När man läser på lite till ser man att övervikt (check) och ökad träning (check) också är sånt som kan utlösa plantar fasciit – men med tanke på hur lite jag trots allt tränar tror jag verkligen att övervikten har större ansvar, och en del av planen med träningen är ju att bli av med den. Så då gäller det väl att hitta en lagom nivå – och ha stadiga bra skor med dämpning på sig när man tränar, så att foten får vila lite medan jag jobbar.
En annan intressant upptäckt när jag läste på är att tidiga symptom är bland annat att man är stel i fötterna när man vaknar. Jamen det har jag ju varit minst ett år, säkert längre! Nu fattar jag!
Hoppas nu att det ska räcka långt med detta, för annars måste jag nog gå till husläkaren och be om nån slags behandling. Jag ger det några veckor till, såvida det inte blir sämre. Har det inte försvunnit då så blir det läkarbesök. Tänker inte vara dum-lat och skjuta upp det, och få en superlång rehabilitering istället.
Hoppas ni alla haft ett härligt nyårsfirande och att 2013 blir precis vad ni drömmer om!
 | Kraka on Livstecken |
 | lfnanna on Lösenordsskyddad: Dilemma |
| Kraka on Lösenordsskyddad: En bekant… |
 | ankaspringer on Lösenordsskyddad: En bekant… |
 | E on Lösenordsskyddad: En bekant… |
