Denna förkylning, en livstid

Om jag minns rätt har jag varit förkyld sen början av december. Ja, med korta uppehåll på ett par bra dagar mellan de mindre bra eller rent av dåliga. Har varit hos läkaren, som konstaterat att det är virusinfektion jag har. Det vill säga att jag haft den ena förkylningen efter den andra, vilket ju är jättejobbigt – men inget farligt, och inget man kan kurera med antibiotika. Nu gillar jag inte antibiotika så mycket, främst för att jag tycker att för det mesta blir man lika snabbt frisk utan när det gäller sånt som hör ihop med förkylningar, och så då det här med resistenta bakterier som är riktigt läskigt. Bättre att spara antibiotikan till verkligt svåra infektioner. Men det hade varit lite skönt om det fanns en tablett man kunde ta för att bli frisk nu. För det här är så segt. Lite feber en dag, hosta och ont i halsen en dag (och natt), supertäppt en dag eller två, pigg och glad en dag eller två, sen börjar det om igen.

Läste nånstans att normalt har en vuxen person i snitt 1-2 förkylningar per år. Per år! Många därute är alltså inte förkylda alls, för jag kan säga att jag är verkligen förkyld mer än 1-2 gånger per år även under mer normala förhållanden. Den här omgången känns ju exceptionell, så den ska man väl inte utgå ifrån.

Och det är ju inte en sån där omgång där det aldrig bryter ut heller. Blir verkligen däckad nån dag då och då. Febrig, tung huvudvärk, värk i kroppen, hostig och riktigt hängig. För att två dagar senare känna att nu är jag så pigg att jag kan ta en halvtimmes promenad utan att dö. Och sen, som sagt, två dar senare är jag hängig igen. Som en vågrörelse, nästan.

Och inte kan jag trösta mig med glass eller andra godsaker heller, för det är ju faktiskt förbjudet just nu. Min enda lyx har varit kaffe med vispad grädde på toppen. Men igår började kaffe smaka konstigt och det håller i sig. Och te med grädde, alltså… nej.

Tar avsvällande tabletter, för näsdroppar går ju inte längre, och jag tar hostmedicin när jag har hostdagar/nätter. Och allergispray för att få ytterligare avsvällande effekt. Fick dessutom luftrörsvidgande medicin för riktigt dåliga dagar/nätter, men den har jag bara behövt ta några dagar förra veckan. (Peppar, peppar…) Boostar med c-vitaminbrus och med mycket te.

Och ändå blir jag alltså inte ett dugg friskare. Idag är en sån där dålig dag när jag bara är trött trött trött. Seg i huvudet, tung i kroppen. Känner mig rätt deppig. Ska det vara så här länge till?

 

Vid närmare eftertanke

Det är äckligt. Det är alltså snor jag har i munnen? Ööööörk.

Ursäkta mig medan jag går och sköljer munnen för femtielfte gången ikväll.

 

Bakslag

Var på kören ikväll. Sjöng Mozart och Schubert, vackra och svåra stycken.

Och så slog dunderhuvudvärken till igen. På kören! Där jag alltid alltid alltid mår bättre, där huvudvärk och ryggvärk och deppighet släpper, nästan garanterat. Men inte idag. Idag kom jag dit med nästan ingen huvudvärk alls – sen bara accelerade den och är nu tillbaka på samma nivå som för två veckor sen.  Allomfattande och hemsk och snudd på outhärdlig.

Skit osse.

 

Uppgivet

Jaha, så gick jag till läkaren då. Ringde först sjukvårdsupplysningen och frågade vart man skulle vända sig med huvudvärk. De rekommenderade absolut husläkaren, inte alls akutmottagningen. Så jag ringde dit och jodå, fick en tid direkt.

Läkaren tittade i ögonen (bra antar jag), kollade balans (bra) och koordination (bra), frågade om en massa symptom, undrade om jag drack för mycket alkhol (nej) eller kanske för lite vatten (nej), tog snabbsänka (12), frågade om jag är spänd i musklerna. Och så fort svaret var ja på den frågan så var väl diagnosen ställd. Så kändes det i alla fall. Eftersom jag inte var förkyld när jag började få huvudvärk så är det inte bihåleinflammation, och ja, vad kan det då vara? Spänningshuvudvärk så klart. Varsågod, remiss till sjukgymnast och välkommen tillbaka om det blir värre eller inte går över på ytterligare några veckor. Precis som jag trodde.

Känner mig så jäkla ledsen – för att jag har huvudvärk hela tiden, vilket gör mig trött och irriterad och okoncentrerad, och för att läkaren inte kunde göra något. Och på nåt sätt känns det liksom ännu mer uppgivet och ledsamt när man väl varit hos läkaren och fått sina farhågor bekräftade. Innan dess kunde jag ju iallafall tänka att det kanske fanns nåt att göra.

Jag vet. Sjukgymnastremissen finns ju att göra något av. Men jag har ju varit hos sjukgymnast förut. Fått mikrogympaövningar, övningar att göra hemma morgon och kväll, order att styrketräna och bygga upp muskler i mage/rygg. Jag gör ju allt det. Jag har höj/sänkbart skrivbord både hemma och på jobbet. Jag har bra säng, bra kudde. Jag har värmekudde som jag använder när det känns extra stelt i axlarna. Jag har köpt en spikmatta som jag ligger på då och då för att öka cirkulationen i musklerna. Jag har bettskena för att inte bita sönder mina tänder på nätterna. Jag har ryggsäck istället för axelremsväska. Jag har stadig (dyr) behå. Och ändå har jag alltså spänningshuvudvärk? Vad kan en sjukgymnast rimligen tillföra, förutom ännu mer känsla av att jag är en hopplös människa som borde skärpa mig och göra mer mer mer.

 

Ynk och elände

Först snö och halka och kallt som tjyvingen. Idag slask och tö och regn och rusk. Tycker de här senaste dagarna har sammanfattat vintern rätt bra. I get the picture. Kan vi gå vidare till våren nu?

Dessutom huvudvärk och feber och ont i halsen. Missade kollegans pensionsavtackning idag. Känns lite trist, tycker väldigt bra om henne och kommer att sakna henne. Försökte samla ihop mig imorse, men det fanns ingen energi att tänka ut vilken tröja jag skulle ha ens.

Framför mig ligger en helg i ensamhet, för älsklingen ska på konferens. Hade lite planer för egentid, men nu blir det väl vare sig shopping eller fikaträff. Bara sitta hemma och se gamla repriser av Lilla huset på prärien (eller vad det nu är som går på teve när man egentligen inte brukar titta). Känns dubbelt ynkligt.

Fast jag kanske åtminstone orkar sätta upp adventsljusstakar och sånt. Då brukar det kännas lite bättre.

 

Hur förkyld kan man bli?

Först var jag jätteförkyld, med feber och lite hosta. Jobbade på hemifrån ett par dar innan jag gav upp och sjukskrev mig.

Sen tillfrisknade jag och kände mig så otroligt pigg.

Sen blev jag förkyld igen; både täppt och rinnsnuva samtidigt och dessutom rann ögonen som kranar hela tiden. Kunde absolut inte vara sjuk, hade en viktig konferens att förbereda så jag kämpade på och ställde in allt annat.

Sen blev jag frisk. Ögonen ok, kunde ha kontaktlinser igen. Kunde andas, behövde inte snyta mig en gång var femte minut längre.

Sen blev jag förkyld igen. Igen! Det har gått mindre än tre veckor sen första omgången. Jag tror jag blir tokig. Genomtäppt, huvudvärk och nu, som en liten nyhet, ont i halsen. Efter en arbetsdag när huvudet kändes fyllt av bomull gav jag upp igen. Och det sitter långt inne att ge upp. Har jobb att göra, gillar mitt jobb, och hatar att vara frånvarande så mycket som jag alltid verkar vara hur jag än gör. Men när man knappt orkar göra frukost, när man blir andfådd av att skriva mail… då är det inte läge att jobba. Väl? Jag menar – det har ju inte varit så smart att jobba igenom andra omgången, eftersom jag blev sjuk igen.

Men jag vill inte ha fler sjukdagar nu!

Jag tar KanJang när jag är sjuk och ginseng hela vinterhalvåret. Jag har varmt på fötterna, använder mössa och underställ när det är kallt. Jag äter grönsaker och frukt och antioxidanter. Jag dricker massor av vatten och just nu massor av te med honung (fast jag egentligen inte gillar sött te). När jag är frisk försöker jag röra på mig; promenera, stå upp istället för att sitta på jobbet, ta trappor istället för hiss, gå på Friskis & Svettis. Jag tar det lugnt när jag är sjuk (dvs har inte varit på Friskis & Svettis på en evighet känns det som), sover ordentligt.

Varför blir jag förkyld gång på gång på gång? Hur bär sig folk åt som är friska alltid alltid? Som inte har en sjukdag på flera år?

 

Should I stay or should I go?

Har en intensiv huvudvärk som varit med mig sen jag vaknade imorse. Tabletterna jag tog då har haft ingen effekt alls (eller möjligen hade det varit värre utan, det vet man ju aldrig). Har druckit massor av vatten – kanske är uttorkad, liksom? Men det hjälper inte heller.

Nu funderar jag på om jag ska försöka härda ut här på kontoret eller om jag ska ge upp och gå hem.

Vill inte ta ut en sjukdag, vill inte vill inte vill inte. Fast med huvudvärk gör jag inte många knop på jobbet. Men det räknas ju inte i statistiken sen – är jag här så är jag här. Går jag hem så syns det som en sjukdag och har man sjukdagar då är man en dålig människa. Typ.

 

Om jag bara orkade skulle jag se fram emot semestern

Känner mig sliten. Fysiskt dödstrött, mentalt seg, utarbetad. Tjock. Spänd som en fiolsträng i axlarna, muskelvärk längre ner i ryggen. Magkatarr och huvudvärk. Skulle behöva en försemester så att jag orkar med semestern som börjar om några timmar.

Men håret är snyggt. Alltid något.

Semesterböckerna från adlibris hann inte komma, så vi måste handla i klassiska bokaffären imorgon istället. Jag har helt glömt att kolla om min fyra år gamla bikini fortfarande passar och har verkligen inte tid (eller lust) att köpa nån ny. Borde kanske köpt linnen och strandklänning och annat som man kan ha nytta av på semestern, men det är så dags att komma på det nu. Det får duga med det jag har. Vem bryr sig om hundra år?

Vi har jobbat så mycket att vi inte riktigt hunnit tänka på semester. Hotell är bokade, men vi har inte kollat så mycket på resrutten. Inte heller har vi läst på om ställena vi ska till, så att vi vet var vi ska turista. Ikväll måste vi tvätta och imorgon ska vi packa.

Tur att jag är sån nörd att jag spar alla gamla packlistor i en mapp i datorn, så att det redan finns underlag för ”familjesemester” annars skulle jag behöva tänka på sånt också ikväll och ärligt talat – min hjärna har inte kapacitet för det just nu. Mitt arbetsminne är för litet.

Bara att försöka komma på nån middag till ikväll känns absurt svårt. Jag som hade tänkt dricka av min födelsedagschampagne för att fira semestern. Känns inte som läge för champagne; det är risk att jag somnar efter första klunken. Eller innan.

Just nu skulle jag kunna tänka mig en semester helt och hållet sysslolös. Bara ligga i en hängmatta och göra så lite så möjligt. Sova, titta på molnen, kanske lyssna på lite musik. Efter några dagar kanske ta fram en bok. Där skulle jag ligga tills jag verkligen kände att jag ville göra något och då skulle jag göra det. Inte innan, inte för att alla andra vill eller för att jag borde.

Kan nån påminna mig om det när jag är i färd med att planera tusen saker inför nästa års semester?

 

Varken går eller går ner

Har ont i min tå – det är nåt med mina inte jättegamla skor, för varje gång jag går mer än några meter i dem får jag ont i tån. Mina förnuftiga Schollskor alltså, inte några fåfänga snyggskor.

Idag strålar smärtan upp i foten och fotleden. Måste köpa nya skor, annars kan jag snart inte gå alls. Och hur ska jag då kunna promenera mig smalare???

Ynk!

 

Inte ens pollenhögsäsong

Undrar om jag möjligen fått Annas störiga förkylning? Förra veckan: täppt och jättehes. Pyttelite feber. Missade påskkonserten med kören eftersom rösten inte höll, vilket så klart var hur trist som helst. Men jag var iallafall hyfsat pigg under slutet av veckan när dottern var hos oss. Alltid något.

Igår vaknade jag med rinnsnuva och jag tror dessutom att förkylningen satt sig i tårkanalerna på vänster öga, för ögat rinner heeeela tiden, och speciellt när det kittlar i näsan vilket det gör heeeela tiden. Vilket är irriterande nog när man är hemma. Idag försöker jag jobba och gissa hur seriöst det blir att diskutera med kollegorna när man en gång i minuten måste snyta sig och torka sig i ögat? Efter allt snytande och torkande är inte bara näsan röd utan hela området runt ögat och ner på kinden är rött. Ögonlocket börjar svullna av irritationen. Alltså får jag ha glasögon istället för linser. Och mascara kan vi ju bara glömma de närmaste dagarna.

Imorgon och på torsdag ska jag ta hand om besök från huvudkontoret i Frankrike, sitta i heldagsmöten med damen som kommer hit och två externa samarbetspartners, för att diskutera (på engelska) massor av viktiga frågor kring internationella kongressen nästa år samt visa runt i Stockholm. Perfekt tajming, va? Hon kommer att svepa in, franskt elegant och executive, medan jag sitter här och snorar. Blek, osminkad och med tårarna forsande.

Det kommer verkligen att bli… eh… intressant.