Snart

Om bara några dagar tar jag min allra sista Tryptizol-tablett. Har trappat ner sen i december, och tycker inte det påverkat huvudvärken märkbart. Ingen påtaglig ökning i intensitet eller tillfällen alltså. Vilket väl talar för att spänningshuvudvärk är rätt diagnos, och nu när jag varit deltidssjukskriven har jag blivit mer avslappnad. Gäller att hålla kvar den känslan nu när jag går upp i arbetstid igen. Vara observant och inte vänta med att ta tag i tecken på stress.

Men framför allt är jag väldigt nyfiken på att se om viktkurvan börjar dippa neråt när inga mediciner ställer till det i kroppen. Har gått ner typ 1 kg sen i julas, och det märks enbart om jag ställer mig på vågen. Inga kläder sitter annorlunda. Nu vill jag ha lite lön för mödan (även om lchf inte är särskilt mödosamt), lite lösare passform på xxl-kläderna! Hoppas på minus 1 kg per månad, det är väl inte helt orimligt va?

 

Varken in eller ut

Håller ju på att trappa ner Tryptizol, som jag tagit i drygt 1½ år mot huvudvärken. Ja, det har blivit lite bättre, men huvudvärken är inte borta. Och av medicinen blir jag muntorr, trött och har dessutom gått upp 7-8 kilon sen jag började. Känns inte riktigt värt det. Så jag trappar ner (sen december – det tar tid), och kan sluta helt i slutet av februari om allt går planenligt.

Bara det att de senaste veckorna har jag märkt en ökning i huvudvärken igen. Inte vrålont, men den där lågfrekventa molande värken som ligger som ett filter mellan mig och mina tankar. Väldigt ofta. Som inte ruckar på sig med smärtstillande medicin.

Och jag blir så jäkla ledsen. För jag vill inte ta tabletterna mer. Vill inte. Framför allt vill jag inte bli tjockare nu! Det är som en ond jävla cirkel. Sjukgymnasten jag varit hos säger att den del av värken beror sannolikt på tung byst. Bysten kan jag få reducerad – om jag går ner i vikt, man måste nämligen ha ett BMI under 26 för att få en sådan operation på KS. Men av tabletterna får jag bara allt högre BMI istället. Och blir tröttare, vilket känns helt galet när jag samtidigt är sjukskriven för utmattningssyndrom. Tröttheten behöver väl inte späs på, va? Men en del av huvudvärken är så klart stress, spänningshuvudvärk helt enkelt. Fast då tycker man ju att det borde bli bättre nu, när jag de senaste månaderna haft det kännbart lugn, ingen stress… Men nähä. Tydligen inte.

Borde väl ringa min neurolog, men jag vill inte. Vill inte att han ska säga åt mig att trappa upp igen. Vill inte.

Plus att jag redan har så mycket vårdbesök inbokade att det börjar bli lite larvigt. Kuratorn, husläkaren och nu på måndag dessutom företagshälsovårdens läkare. Ja, och så försäkringskassan och arbetsgivaren som också vill veta och har åsikter och rebabplaner. Börjar bli svårt att reda ut för alla inblandade vad de andra har gjort och sagt, svårt att liksom känna att det finns en kontinuitet, ett samlat grepp (som inte jag själv måste stå för).

Kan man inte bara få lov att vara pigg och smärtfri nån jäkla gång!?

 

Morgon

Mornar är inte min bästa tid på dygnet, och nu när jag tar medicin som gör mig seg så är mornarna ännu värre. Det där med att vara morgontrött får en helt ny dimension när man fortfarande är lite påverkad av tabletten man tog kvällen innan. Tar tabletterna innan jag ska sova, så jag sover väldigt gott. Men sen tar det lång tid att vakna. Inte bara att stiga upp, utan att liksom få upp ögonen och kontakt med hjärnan. Har börjat inse att det är helt omöjligt att bedöma ”hur jag mår” tidigare än 40 minuter efter jag stigit ur sängen. Innan dess är det bara ludd.

Sen kan den där luddiga, sega känslan sitta kvar hela förmiddagen ibland. Speciellt när det är mycket och rörigt på jobbet – då är det svårt att strukturera. Blir alltid mest effektiv framåt tresnåret och hela vägen fram till läggdags.

Kanske lite tidigt att ropa hej, men igår och idag har jag ändrat morgonen lite. Stiger upp och bestämmer mig för att det får ta den tid det tar att bli klar (vilket inte är nytt – det insåg jag redan i höstas att det var enda sättet). Sen gör jag gröt (fiberhavregryn, linfrön, hackade nötter och en nypa salt) och två kokta ägg. Och som pricken över i så dricker jag ett glas Berocca Boost: vitamindrink med guarana.

Både igår och idag har jag fått resultat: Dels har jag fått massor gjort hela förmiddagen, inte alls känt mig handlingsförlamad eller seg – och det är MYCKET att göra just nu (alltid). Dels har jag varit mätt ända fram till lunch. Idag tog jag lunch kl 13, och var precis lagom hungrig. Ja, inte för att jag brukar vara jättehungrig annars heller, när jag äter ägg + skinka + ost + grönsaker. Men jag var så himla trött på den frukosten, så det var skönt att en betydligt mer kolhydratrik (och mindre fett + protein)  frukost kunde få samma effekt.

Känns som en bra grej att fortsätta med. Ja, förutom att jag imorgon åker till Österrike i sex dagar och antagligen inte får lika bra frukost. Eller tja, säg inte det. Enligt hemsidan för hotellet i Salzburg innehåller frukostbuffén ”lax, mousserande vin och andra godsaker”. Och jag som tänkte ta med linfrön. Passar ju inte alls till skumpa.

 

Jag kommer nog aldrig att bli gift

Förrförra vintern (eller möjligen förrförra sommaren, minns inte riktigt – längesen i alla fall) såg jag och älsklingen en rätt tjusig brudklänning i ett skyltfönster. Ett sånt där axelbandslöst fodral liksom, inte någon klassig gräddbakelse. Och jag konstaterade torrt att en sån skulle jag aldrig kunna ha, eftersom jag måste ha behå och en sån finns det verkligen inte utrymme för i ett fodral. Och den axelbandslösa behå som kan hålla uppe 75G är såvitt jag vet ännu inte uppfunnen. Och det var ju lite synd, tyckte älsklingen, för jag hade nog kunnat se riktigt snygg ut i en sån klänning – jag med mina snygga kurvor. Vilket ju var snällt av honom att tycka, så jag bjöd tillbaka att när jag gått ner i vikt så ska jag ju förhoppningsvis få göra en bröstreduktion och då kan jag ju köpa en sån klänning. Och så kan vi gifta oss, hahaha. Ja, hahahha, när du kommer i en sån klänning gifter vi oss, sa han och sen pratade vi liksom inte mer om det. Detta var alltså innan vi förlovade oss och kunde närma oss frågan om ev giftermål utan generade skratt och flamsiga ämnesbyten.

Och det var ju på skämt, för jag tror ändå inte jag hade valt en sån klänning att gifta mig i. Kanske inte en vit klänning heller, om jag nu ska gifta om mig.

Men vi har liksom plockat fram den där klänningen, metaforiskt talat, varje gång äktenskap kommer på tapeten. Speciellt älsklingen tycker den är bra att ta till som en till synes skämtsam anledning att skjuta på alla eventuella allvarliga fördjupningar i frågan, men även jag har refererat till klänningen när vågen visat på viktminskning. Haha, passa dig, nu kan jag snart börja ta mått för den där klänningen. Ojoj, ta en bit choklad till.

Hahahaha.

Not.

För även om jag inte alls vill gifta mig i ett axelbandslöst fodral i stl 36. Även om jag inte ens i mina vildaste fantasier tänker mig att någonsin komma i kläder i stl 36 igen. Även om ingen av oss kommer ihåg hur den där klänningen ens såg ut eller var vi såg den! Så skulle jag vilja ha iallafall en sportslig chans att hitta en fin sommarklänning. Inte ett tvåmannatält eller en fladdrig tunika, utan en klänning. Som sitter ok över bysten och ändå visar att det finns en midja och höfter där nedanför – och samtidigt inte alltför övertydligt framhäver valkarna runt mage/midja/rygg.

Men med tanke på att vågen idag, trots träning och LCHF hela veckan, visade på plus ett helt jävla kilo, så ska jag nog vara glad om jag ens hittar en tunika som passar. Försöker tänka att det är medicinen, men jag orkar inte. Tänker bara att det är så jäkla orättvist och skit.

Och så skulle jag nog gärna vilja gifta mig igen. Sådärja, nu var det sagt. Det Stora Osägbara. Men det lär ju få vänta. Gifta mig i tunika tänker jag inte göra. Där går gränsen.

 

Syrran Syrran påminde

Visst har jag ibland funderat på det, men kanske inte helt tagit det med i beräkningarna. Men så mailade min syster (som är sjuksköterska, om ni undrar över rubriken) och frågade om jag fortfarande tar Tryptizol mot huvudvärken. Och det gör jag ju. Tryptizol som bland annat har viktuppgång som vanlig biverkning. Det kan ju förklara varför det går så extremt trögt med viktnedgången. Ett steg fram och två steg tillbaka, nästan.

Inte för att det är nån tröst. Men det är åtminstone en förklaring som känns hyfsat sannolik. Långt bättre än detta frustrerande ”varför funkar det inte när man gör alla rätt?” Och huvudvärken är ju på bättringsväg. Inte bra, men på bättringsväg. Läkaren planerar att jag ska ta medicinen minst året ut, kanske längre.

Ännu en anledning att tänka långsiktigt. Varje kvartshekto neråt är i själva verket mer, för medicinen hade kanske fått mig att gå upp. Så allt som är neråt eller inte uppåt är i själva verket bra.

Hurra för mig alltså. (Även om det inte känns så mycket hurra)

 

It’s baaaaack

Inte nog med att det inte alls blev lugnare på jobbet bara för att kongressen var avklarad, och att de borrar för bergvärme precis utanför mitt fönster den här veckan. Nu är det så där segt i munnen igen. Jag vill inte…

 

Förresten

Det sega slemmet i munnen är borta. Tog slemlösande acetylcystein några dagar, och sen… borta. Tack gode gud för det!

 

Blärk!

Trappade upp huvudvärksmedicinen för några dagar sen, vilket har resulterat i en muntorrhet som tagit sig helt nya former. Framför allt detta, som jag hela dan igår undrade vad sjutton det berodde på:

Tjock saliv
Om man har saliv som känns som segt slem i munnen eller halsen kan det vara ett tecken på att salivproduktionen är dålig. Näshålans sekret fastnar då i svalget i stället för att sväljas ner. Det ökar risken för att de bakterier som ger upphov till dålig andedräkt ska få fäste och öka i mängd. Efter samråd med tandläkare kan man använda koksaltlösning i sprayform för att lösa upp sekretet så att det kan sväljas ner.

Nu fattar jag. Allting hänger, som vanligt, samman. Trodde ett tag igår att jag hade åkt på svampinfektion, men det varken luktade eller smakade konstigt. Bara kändes konstigt.  Och nu när jag vet vad det där tjocka konstiga i munnen är så måste jag faktiskt plocka upp ett gammalt favoritcitat från en av mina rödakorsmentorer:

- Det är inte så äckligt om man inte tänker på vad det är.

 

Med risk för att bli tjatig

Hjälp vad trött jag är. Gjorde tredje (och sista?) upptrappningen av medicinen igår kväll. När klockan ringde imorse var jag knappt vid medvetande. Snoozade tre gånger innan jag ens fick upp ögonen. Tillagade och åt min GI-frukost (ägg, bacon, grönsaker) i dvala. Var väldigt glad att jag hade gjort lunchlådan redan igårkväll (grillad kycklingfilé och blandad sallad).

Har extremt fullt upp hela dagen, vilket nog är tur för annars hade jag lätt kunnat somna sittandes. Mestadels roligt fullt upp dessutom. Bara ett möte efter lunch som jag känner kan bli en typisk dipp med risk att somna, eftersom det mest är ett lyssna-möte. Får nog ta med en stor kopp kaffe in på mötet.

Men lite plussidan får man ändå säga att jag hade nästan ingen huvudvärk alls i helgen som gick. Kan det vara en vändning på gång? Under veckan hade jag flera dagar med väldigt mild, nästan omärklig, huvudvärk. Å andra sidan hade jag två dagar med riktigt intensiv huvudvärk. Så man ska kanske inte ropa hej riktigt än.

 

Allting har en lösning, utom korven som har två

De senaste veckorna har jag pysslat mest med en av årets roligaste arbetsuppgifter – att färdigställa kongressprogrammet. Layout i InDesign, lite bildbehandling i Photoshop, en hel del klurande på texter, korrekturläsning samt (inte lika roligt) tjat på manusförfattare att de ska komma med sina material. Tiden går fort när man har roligt.

Tyvärr går den liksom ännu fortare, sådär skräckinjagande fort mot deadline, när det börjar strula. Ja, förutom att det fortfarande saknas manus flera veckor efter deadline, så har vi haft teknikstrul av sällan skådat slag. Av drygt 200 bilder var plötsligt hälften inte längre tillgängliga. Ja, de fanns där i mappen på servern, jag såg ju både filnamn och storlek. Men de gick inte att öppna eller montera in i mitt dokument – trots att de flesta av bilderna redan var monterade så gick de inte att montera en gång till, på en annan sida. Men vad i hela fridens namn…!? Vår it-tekniker försökte med omstart av servern både en och två gånger, men fortfarande liksom bara nästanfanns bilderna. Som en hägring. Jag slet mitt hår och använde hela förrådet av svordomar. Till ingen som helst nytta. Googlade på vartenda felmeddelande som dök upp, läste oändligt många foruminlägg om än det ena än det andra, sökte och läste på alla supportsidor jag kunde hitta – men blev inte klokare för det. Bara alltmer frustrerad.

Sen var det dags att skriva ut. Kollegan hade skrivit ut ett ex innan semestern, men nu hade jag gjort så många korrigeringar och sidändringar att det var dags för ett nytt papperskorrektur som underlag för sidregistret. Men gick det att skriva ut då? Nä, så klart inte. Nya felmeddelanden dök upp. Försökte göra en pdf istället, kanske den skulle gå att skriva ut. Men se det gick inte att göra pdf heller, för det är ju en slags utskrift. Avvaktade, kämpade vidare med annat som kunde göras, försökte igen. Startade om allt som gick att starta om. Sent igår eftermiddag funkade fortfarande ingenting.

Desperat Annika började känna att nu kommer vi verkligen att inte hinna lämna till tryckeriet på måndag – det är FÖR mycket som inte är klart. Kanske måste jag jobba hela helgen också. Fast till vilken nytta när jag ändå inte kommer åt bilderna som behövs för tryck?

Hittade äntligen ett vettigt tips via mitt googlande – kunde konvertera min indesignfil till ett interchangeformat och sen tillbaka till vanligt indesignformat igen. Då tappade jag alla bilder som strulade, men halleluja – det gick att skriva ut! Äntligen kunde jag skicka iväg något till gruppen som ska korrekturläsa. De kan väl klara sig utan bilder.

Och igår kväll kom älsklingen på en anledningen till att bilderna inte funkade (ja, han har ju också varit med och funderat, eftersom jag varit så irriterad och frustrerad när jag kommit hem). Kunde de vara låsta till min semestrande kollegas användarkonto? Det var ju hon som sparade ner dem från början. Visserligen var inte alla bilder hon sparat ner låsta, men det var en teori värd att prova. Fick kollegans inloggningsuppgifter i morse, gick in som henne. Yes! Min älskling, mitt datageni, hade haft helt rätt. Och när jag berättade för it-teknikern här på jobbet så kunde han på nolltid ändra så att alla hade tillgång till bildfilerna.

Lättnaden är närmast euforisk. Jag kan komma vidare, färdigställa. Vi kommer med största sannolikhet hålla deadline utan att jag behöver jobba hela helgen.

Men herregud så mycket tid det här har tagit. Och tänk om jag inte hade bott ihop med ett datageni – hur mycket mer tid hade inte gått åt till att försöka lösa hela eländet? Nä, det vill jag inte ens tänka på.

Och mitt i detta har jag knappt hunnit tänka på hur trött jag är av medicinen, eller hur intensiv huvudvärken varit framåt eftermiddagen. Bara slocknat när jag väl kommit hem och fått ur mig allt. Så egentligen är det väl ganska bra att ha ett absorberande jobb, för sitter jag sysslolös märker jag biverkningar betydligt mer. Å andra sidan kanske jag inte hade blir så himla frustrerad om jag inte hade varit så trött?