Konsten att lata sig

I helgen som gick var det Kongressen, den jag är projektledare för. Och allt gick som det skulle. Normalkaos, liksom, precis som förväntat. Åkte onsdag morgon, kom hem lördag kväll. Jobbat från morgon till rätt sen kväll. Som det brukar vara.

Så idag och imorgon har jag semester, för att liksom komma ikapp lite. Framför allt komma ikapp med återhämtningen, tänkte jag mig. Så idag skulle vara min lata dag. Följdaktligen har jag alltså:

• Bara kunnat sova till nio (hade förväntat mig åtminstone en timme till)
• Gjort några korrekturändringar i en föreningstidning jag är redaktör/layoutansvarig för och skickat ut nytt korrektur
• Kört två maskiner tvätt
• Planerat veckomeny och skrivit inköpslista
• Svarat på två akuta jobbmail
• Städat mitt hemmakontor

… och sen var klockan kvart över två och jag hade varken ätit lunch eller gått en lång skön promenad. Eller klätt på mig. Och verkligen inte suttit i soffan och läst min bokcirkelbok, bläddrat i min hög med olästa tidningar eller sett en bra film. Inte ens öppnat asken med praliner jag fick på kongressen!

Så jag klädde på mig, åt lunch, gjorde kaffe, åt en pralin och gick sen ut precis innan det blev beckmörkt. Nu har jag typ två timmar på mig att kvalitetslata mig innan älsklingen kommer hem med matinköpen – för då ska jag laga middag till oss. Äta, prata, se lite nyheter kanske. Sen är den dan slut…

Men imorgon. Då ska jag sitta i soffan och läsa och njuta av att inte ha några måsten. Jepp, direkt efter frukosten ska jag göra det. Eller direkt efter att jag har gjort lite andra smågrejer som det vore skönt att få gjort nu när jag för en gångs skull har tid.

 

Inte en dag för tidigt

Efter ett par timmar övertid varje dag de senaste dagarna kunde jag halv sju pricka av den sista akuta uppgiften och åka hem.

Nu är det inte bara helg utan också semester i nästan två veckor. Har uppdelad semester i pr och det hjälper nog själslugnet. Det är en kännbar ledighet, men inte så lång att det är mycket (oakut) jobb som blir ogjort väldigt länge.

Ser så himla mycket emot att åka ner till Skåne och träffa syster och nästansyster och deras familjer.
Blir det bara hyfsat väder också så är det i princip så mycket man kan begära.

 

Semestern

Vi var i USA större delen av semestern, och vi bloggade lite hemligt för närmast sörjande, men nu har vi bestämt att what the heck – vi släpper hemlisspärren så får de som är intresserade läsa. Här hittar ni våra reseberättelser. Tanken var att alla fyra skulle blogga, men det var mest jag och så lite Johan. Döttrarna var för upptagna med sina egna datorgrejor på den ganska begränsade datortiden (dvs när vi var på hotellrummet och inte sov) för att ”orka” blogga i vår gemensamma blogg. Jaja. Om vi ”orkar” så lägger vi in mer bilder och kanske lite allmänna summeringar kring hotell, bokningar osv. Sånt som ni vuxna kanske kan vara intresserade av att läsa om, ifall ni själv skulle planera nåt liknande.

På måndag är det dags att jobba igen. Känns väldigt märkligt. Undrar hur många mail som väntar i min inbox? Har, hör och häpna, inte läst jobbmail på semestern. På mer än fyra veckor har jag öppnat mailen kanske fem gånger och läst kanske fem av de mail som kommit in. Och under tiden i USA hade jag ingen iphone, och min dator kraschade efter några dagar, så jag har knappt haft tillgång alls till dator – har alltså inte läst ikapp bloggar, knappt varit på facebook annat än för att strövis uppdatera min egen statusrad, inte kollat min privatmail. Som Super-Anka uttryckte det: en äkta 80-talssemester. Känns nästan lite nyskapande trendigt. Att läsa ikapp 540 blogginlägg i Google Reader får ta sin lilla tid, men jag fasar lite för jobbmailen. Det kan vara hur mycket som helst att åtgärda. Men jag ska inte kolla innan måndag.

Efter USA-resan var vi trötta, så klart, men även efter att ha sovit ut och kommit i takt med svensk tid så är vi extremt lata. Sista semesterveckan har tillbringats med bok eller tidning i hand, och inte så mycket mer ansträngande saker än så. Vi orkar liksom inte. Och det är väl helt i sin ordning. Vi hade ju 2½ vecka intensivsemester till att börja med. Jag trodde jag skulle bli trött redan i USA, att jag inte skulle orka göra så mycket som vi gjorde. Men det funkade jättebra med ett späckat schema. Tar igen det nu, liksom.

Och känner en viss kluvenhet inför att jobba igen. Å ena sidan är det en massa roliga arbetsuppgifter som väntar de närmaste veckorna, och ganska lugnt i övrigt så att man kan jobba oavbrutet. Å andra sidan så skulle jag behöva sträckläsa några fler lättviktiga romaner, dricka iskaffe och pilla lite i trädgården i några veckor till, tror jag.

Jag vet att man inte ska ta ut något i förskott, speciellt inte tråkiga saker, men lite oroar jag mig för hur det blir när allt drar igång för fullt inför kongressen i slutet av augusti början av september – och sen fram till november. Eller december, om man räknar med efterdyningarna i form av att sammanställa statistik etc och förbereda utvärderingsinternatet. Kommer det att bli som förra hösten? Har något ändrats? Har jag ändrats?

 

Förresten…

… så har jag inte trillat av pinn eller gett upp bloggandet. Har semester, och dåligt med tillgång till dator. Min vanliga mobil är inte heller med med, så jag kan inte blogga on the go. Har inte ens kollat mina jobbmail på snart två veckor. Inte läst ikapp på era bloggar. Inte haft koll på facebook. Känns lugnare än jag hade trott – men jag anar att det lär ta ett tag att komma ikapp sen.

Om en vecka är jag hemma i Sverige igen med, förhoppningsvis, mer normal tillgång till nätet. Då lovar jag att uppdatera lite.

 

Lugn – och sista rycket

Ok. Tror det börjar sjunka in, det här med att ”det ordnar sig”. Eller så är jag bara trött på att alla garvar åt mig när jag berättar om allt som inte är klart och som jag kanske en aning oroar mig för. Vill bara säga att jag inte ligger vaken på nätterna och oroar mig. Grubblar inte ihjäl mig på dagtid heller. Det är bara ogjorda saker på attgöralistan, och såna har alltid en viss stesseffekt på mig. Sen kvittar det om det är semester eller inte.

Men nu får det räcka med hispighet. På torsdag packar jag, och det som inte kommer med då – ja, det får jag väl shoppa i USA. Inte för att jag på nåt sätt planerar några långa shoppingsessioner. Guuud, så tråkigt. I alla fall om det är kläder som ska shoppas. Bakningstillbehör, matlagninsgrejer, kryddor och sånt däremot… don’t get me started. Märkligt nog verkar inte de andra så jättepeppade att tillbringa några timmar på NY Cake.

På jobbet försöker jag knyta ihop femtielva lösa trådar. Meddela alla som inte lämnat material till annonser, programbok och anant att nu åker jag, och när jag är tillbaka måste det vara lämnat annars blir det omöjligt för mig att göra klart allt – för när jag är tillbaka så är alla andra på semester. Tror inte jag lyckas knyta ihop allt, men rätt mycket i alla fall. Och resten får väl också lösa sig på nåt sätt. Man kan alltid trolla med knäna.

Nu är det ofattbart nog bara en arbetsdag kvar innan semestern. Oj.

 

Förberedelser

Mindre än en vecka kvar till semester och man borde väl känna lite lyckorus, men just nu känns det mest som att det är tusen saker kvar att förbereda och tänka igenom. Och då menar jag inte guideböckerna, för dem tänker jag läsa på planet. Men allt annat, liksom.

Packlistor (även om grunden finns i datorn i form av sparade packlistor sen 2002) – vad behöver man ha med sig, vilket ska ligga i kabinväskan och vad ska checkas in (och försvinna vid mellanlandningen på Heathrow, säger en luttrad och desillusionerad Heathrow-resenär). Max en långärmad tröja/kofta/jacka säger flera vi pratat med, och jag blir nervös. Kan det verkligen räcka? Älsklingen säger att vi köper mer om det behövs… Ok då.

Mobilerna – dyrt att ringa, hur gör vi, vilka ska vi ha med oss…? Men så hittade älsklingen något som heter HolidayPhone – ett simkort dit man vidarekopplar sitt nummer och sen har ett antal fria timmars samtal, fria samtal mellan två HolidayPhone-mobiler, fria sms till hela världen och en del internettrafik också. Till fast pris. Sist han var i USA landade mobilräkningen på nästan 2000 spänn, och då hade vi mest haft kontakt via mail och sms. Rysare att komma hem med en sån efterräkning, så nu har vi beställt två HolidayPhone-kort – och döttrarna kan sms:a av hjärtans lust till sina vänner och pojkvänner utan att vi får gråa hår. Skönt bara det. Och vi kan nå varandra om vi delar oss i t.ex. stora affärer eller på nåt nöjesfält. Skönt även det.

Insåg också, efter att ha gjort klart (?) min egen packlista, efter att ha förberett nån slags grund till döttrarna, att jag nog behöver köpa nytt. Behöver ha mer än ett par slitna shorts med mig, tror jag, speciellt om det blir varmt. Och eftersom denna kropp inte alls går ner i vikt (funderar på om ehec kanske skulle hjälpa?) så är så klart de jag köpte förra året lite trånga i midjan. Och vi ska på semester. I USA, som inte är världsberömt för smala sunda människor. Gissar att jag inte kommer att rasa i vikt där heller. Känns verkligen pinsamt att det jag köpte i fjol, när jag redan då var för tjock, känns trångt i år. Vad är det med mig? Fan.

Sen har vi konstaterat att jag inte kan ha min iphone med mig heller. Mitt nummer kommer att vidarekopplas till specialnumret, och då får man ett simkort för det. Som ska sättas i en icke operatörslåst mobil. Får bli två av våra gamla mobiler. Känns lite läskigt – har efter rätt många år med smartphone vant mig vid att ha allt från mail och kontakter till kom-ihåg-grejer i mobilen. Nu ska vi ha en gammal, som dottern har just nu, och där finns inget av mina grejer. Att jag inte kommer åt min jobbmail under semestern är väl antagligen rätt sunt och bra (även om det känns lite läskigt just nu). Men allt det andra. Måste verkligen fundera igenom vad jag skulle behöva ha med mig och lösa det på annat sätt – typ lägga in det i min mini-laptop som ska med.

Och så då alla som säger att det kommer att bli så himla underbart, och vilken härlig resa det blir. Ja, absolut. Antagligen. Men jag kan inte riktigt njuta just nu. Så mycket är kvar att planera och förbereda. Hotellrum är inte bokade överallt. Hyrbil är inte bokad på de sträckor vi ska köra. Allt sånt ska man tydligen vänta med, ha is i magen, och boka i sista minuten för att få bra priser. Iiiihhhh, snacka om övning i att släppa kontrollen! Känner lite att så länge det är finns sådana oklarheter så är det väldigt svårt att luta sig tillbaka och bara tänka på allt roligt. Även om jag försöker.

För varje gång jag känner stressen, speciellt kontrollstressen, fladdra till så säger jag till mig själv ”det ordnar sig, vi har bra kreditkort”. Funkar sådär, men som sagt – det är en bra övning.

 

Hello on you all radio listeners and welcome to the record quarter

Insåg häromdan att snart är det semester. Mindre än fyra veckor snart alltså. Gah, jag har inte läst på i alla mina inköpta guideböcker. Gah, vi har fortfarande bara bokat hotell för 4 av 18 nätter. Gah, vi har knappt börjat tänka på vad vi ska göra när vi väl är over there. Och gah, jag är inte mentalt förberedd. Med mera, och så vidare, et cetera.

Däremot är jobbet välplanerat och bra fram till semester. Ja, bra förutsatt att mina fina planer håller. Vilket sällan brukar vara fallet, men nån gång ska väl vara den första?

Har även dragit ner på ambitionerna hemma. Hade tänkt anlägga ny trädgård… eller nej, det var ju inte ett dugg sant… men göra en hel del trädgårdsarbete så här innan semestern, så att jag hinner njuta innan vi åker och sen har massor att njuta av när vi kommer tillbaka. Och trädgård är ju terapeutiskt och energigivande, visst?

Förra helgen anlade vi en dahliarabatt – älsklingen grävde och slet, jag planterade. Blev kanske inte exakt som vi hade tänkt, men fint ändå. Jag har även köpt en del växter som ska petas ner i diverse krukor på altanen. Vilket inte är gjort än, men vilken dag som helst så. Men sen får det räcka. Det blir ingen vårsolsplats med summer snow-klematis klättrande uppför nyspikad spaljé. Det får faktiskt vänta tills nästa år, eller möjligen i höst. Det blir inte heller någon köksträdgårdshörna där pallkragarna hyser rabarber, rödbetor, plocksallad, rädisor, jordgubbar, flera sorters örter och kanske rent av kronärtskockor. Ingen specialpallkrage med sparris. Vi kommer inte heller att röja ett helt vildvuxet parti med lönn, rönn och mystiska buskar för att ersätta det med syrener och fläder. Inte ens plantera mangolian som jag längtat efter i flera år.

För faktum är att det är underbart att planera, men sen tog det inte många dagar innan jag kände igen stressen som började ticka i mig. Precis samma känsla som i höstas. Och fast det var hemma som allt var planerat för, så blev det plötsligt stressigt på jobbet. Alltså – stressen liksom fortplantade sig hit och saker som inte alls är röriga eller svåra kändes jättesvåra och klyddiga.

Och man undrar ju – hur svårt ska det vara att lära sig att planera in dötid? För det är ju väldigt uppenbart att jag behöver det. Inte ha hela helgen planerad med (roliga) trädgårdsuppgifter efter en hel arbetsvecka. Utan ha max en helgdag planerad och den andra helt oplanerad.

Skillnaden mot i höstas är väl att jag direkt kände det i kroppen. Och direkt drog i bromsen. På lördag ska jag göra ingenting. Eller vad som faller mig in. På söndag är det konsert med kören, så det blir min planerade helgdag. Duktig flicka, på riktigt.

 

Bakåtlutad dag

Har tagit några semesterdagar. Bafatt, liksom. Inga avancerade planer, utan ganska lagom på attgöralistan. Mycket luft i schemat, mycket tid att göra vad som faller mig in.

I dag har solen strålat, så jag hann gå en liten sväng och njuta av lite takdropp och ladda med solljus innan jag gick på ansiktsbehandling och manikyr. Ingen vanlig aktivitet för mig, men det var lite som en födelsedagspresent till mig själv. Väldigt lyxigt att bli ompysslad. Fick dessutom ögonbrynen fixade med trådning istället för pincett, en ny upplevelse. Väldigt snabbt var det iallafall. Och len som en barnrumpa i ansiktet efter allt pyssel. Manikyren var väl sådär. Skön, men inte tycker jag det är nån större skillnad nu efteråt. Kan jag nog göra minst lika bra hemma - om jag bara tar mig tid. Jag är definitivt ljusår bättre på att lacka än hon var. Men annars var det härligt, och man fick skön massage på ansikte, dekolletage, armar, händer och nacke. Mmm.

När jag kom hem var det fortfarande sol, och kändes milt i luften. Blev lite wild and crazy: fällde upp en stol på uteplatsen, satte mig där med yllefilt om ben och axlar, med kaffe och en bok – mitt i eftermiddagssolen. Snacka om vårkänslor! Fast så snart solen försvann bakom ett hustak blev det rejält mycket kyligare.

När temperaturen ligger så här kring noll blir det kallare i huset också, som om termostaten inte riktigt vet om det är kallt eller varmt ute. Så ikväll tände jag en brasa och satt där framför, i Jojos saccosäck, och läste bok i nästan en timme.

Kvällens middag blev ugnsstekt lax med pestotäcke, limeaioli (blev en hel del över från igår), avokado, blomkål och paprika. Snabb och enkel mat, som smakade väldigt gott dessutom.

Hade för övrigt hur mycket träningsvärk som helst imorse, men den har redan börjat släppa. Det är nästan lite förvånande – den brukar ju först bli ännu värre en dag. Men jag ska väl inte ropa hej riktigt än. Avvaktar tills jag vet hur det känns imorgon. Men målsättningen är faktiskt att träna en gång till denna vecka.

 

Jag minns det som igår

Det var en gång en semester. Som jag hade tänkt blogga om. Typ på semestern. Och sen blev det inte av, så då tänkte jag blogga lite precis efter semestern. Och nu är det september, och semestern är väldigt långt borta. Lite knäppt att blogga om den nu. Som att blogga om julen i februari. Håhåjaja. Men eftersom jag faktiskt ansträngde mig lite häromdan, och plockade ut några bilder, så får ni stå ut med några mycket korta tillbakablickar.

Vi åkte till Skåne, därifrån till Kreta med syrran och hennes familj, sen en vecka till i Skåne då vi var lite hängiga och inte hann träffa så många vänner som vi hade tänkt (men hade det rätt bra ändå) och avslutade med att köra hem via vänner utanför Motala.

Och sen var det tillbaka till verkligheten igen. Hängigheten släppte inte riktigt, först fick styvdottern diagnos mycoplasma och sen följde resten av familjen efter de kommande veckorna. Alla har gått på antibiotika, alla har varit sjuka rätt länge. Flera av oss är fortfarande hängiga, jag har inte kunnat var med när kören började höstterminen, vi har feber lite till och från, hostar och snyter oss med ojämna mellanrum. Men hur vi än vänder och vrider på det hade vi ändå en riktigt bra semester. Även om den nu börjar kännas rätt längesen…

 

Så var man hemma igen

Cypern var så klart alldeles alldeles underbart. Ja, förutom den brända ryggen kanske, men i övrigt är vi väldigt nöjda med vår vecka.

Dottern har mer eller mindre bott i poolen, med några korta avbrott för snorkling. Vi andra har växlat mellan att bada i havet, läsa böcker i sol eller skugga samt kortare dopp i poolen. Poolen som förövrigt var säkert åtta grader varmare på eftermiddagen än på morgonen, jag och älsklingen spekulerade om det kunde bero på att solen värmde eller (förhoppningsvis inte) på alla barn som badade och kanske kissade i poolen… Vi bodde på ett Blue Village hotell, med allt vad det innebar av aktiviteter, shower, Bamseklubb, buffématsal och hela middevitten. Väldigt snyggt och hyfsat fräscht, trots att Nausicaa Beach tydligen är Fig Tree Bays första våningshotell, byggt 1982. Inget högt hotell heller, bara tre våningar och uppdelat i många mindre hus istället för ett stort block. Speciellt läget är svårtslaget, ute på en udde med utsikt in över hela orten och havet.

Solstolarna som vi kom på att man måste boka tidigt var alltså hotellets gratissolstolar som alla var helt upptagna när man strosade ut efter klockan tio. Men morgonpigga jag (eh) steg alltså upp kvart i nio varje morgon, tog alla våra handdukar och gjorde precis som det stod i välkomstbrevet att man inte fick: reserverade solstolar och gick sen tillbaka till rummet för att fixa frukost. Och Anna – de hade havsutsikt. Underbar vacker havsutsikt, med havet bara några trappsteg bort och sanden på lagom avstånd (man såg den, men den letade sig inte in i kläderna). Ett par gånger var vi några timmar på stranden, men eftersom älsklingen tycker sand är mest irriterande och dottern tycker pool är mycket roligare än hav att bada i, så var vi mest vid hotellets solstolar – nära det mesta.

Frukost och lunch har vi fixat själv i vår lägenhet, middagar har intagits på någon av byns turistrestauranger.  God mat, men väldigt likriktad. Ja, både den vi fixade själv och den som erbjöds på restaurangerna. Menynerna var rätt så klonade, kändes det som. Jag kämpade på med att prova lokala specialiteter, men tycker nog att moussaka är godare i Grekland. Och tzatsiki med mynta… alltså… njae. Sådär, tycker jag. Uuuusch, tycker styvdottern, som inte gillar mint i någon form alls (och knappt kan gå in i badrummet när nån har borstat tänderna).

Känns som om Grekland är lite mer genuint än Cypern, men det beror så klart på var man befinner sig. Största turistorterna i Grekland visavi de vanliga byarna på Cypern faller säkert ut på samma sätt som lilla Lefkas (där vi semestrade förra året) jämfört med Fig Tree Bay som verkar vara en ren semesterort. Tja. Fig Tree Bay är förstås genuint på sitt sätt: genuint turistigt, liksom. Med souvenirshoppar i varje hörn, dyra små supermarkets (dyrare än 7-Eleven) och med pubar döpta efter engelskspråkiga tv-serier och liknande. Vi åt glass intill Friends bar (där de faktiskt gjorde skäl för namnet och visade Vänner-avsnitt hela tiden), vi såg show på The Love Boat och jag tror det var på Only Fools and Horses (eller möjligen Stonehenge) som tjejerna sjöng karaoke. Men överallt var personalen väldigt glad och trevlig.

Våra planer på att hyra bil och utforska ön några dagar föll dock platt till marken. Vi vuxna var för utarbetade, och barnen verkade inte ett dugg intresserade av att se bergsbyar eller välbevarande mosaiker. De ville hellre sola och bada. Konstigt. Men vi var en dag på WaterWorld, en stor temavattenpark utanför Aiya Napa. Kan verkligen rekommenderas! Massor av olika vattenrutschbanor (med och utan åkringar/mattor), en stor vågpool och väldigt snyggt. Dyrt, men värt pengarna.

Och nu är vi hemma igen. I Stockholm regnar och åskar det, vilket väl är likabra eftersom vi är sega och inte riktigt orkar nåt. Tjejerna stillar en veckas internetabstinens, älsklingen hann en niohålare innan det började regna och jag har tvättat några maskiner, läst ikapp 115 blogginlägg och tja… mest latat mig känns det som. Precis vad som behövdes, faktiskt. Imorgon packar vi om väskorna och sen ska vi söderut igen. Fast inte lika långt den här gången.