Bälte – band som fästes/knytes runt midjan för att hålla byxorna uppe, eller som fästanordning för verktyg, och dylikt. Synonymt med skärp.
Bälte kan, i bildlig mening, vara ett avlångt område, t.ex. av land, olja, dialekt (t.ex. gnällbältet) m.m.
Skärp – band som fästes/knyts i midjan, för att stänga ett plagg, eller hålla byxorna uppe. Vanliga material är läder, textil, plast. Skärp är framför allt ett kvinnligt tillbehör i klädesutrustningen. Kan användas synonymt med bälte, men bälte är ibland av kraftigare material.
Det är inte förrän man flyttar från en del av landet till en annan som man verkligen inser dels hur stor skillnad det är på vad ord betyder och hur de böjs, dels hur otroligt snabba folk är på att tala om när man säger ”fel” – dvs inte som de själv säger. Är man i Stockholm och säger ett spik så får man höra, mer eller mindre direkt, att man är en obildad skåning som inte vet att det heter en spik. Och är man i Stockholm och skriver bälte i sin blogg så får man höra att man blivit alldeles stockholmsk, in a bad way, som inte säger skärp.
Och jag undrar i mitt stilla sinne – var det nån som egentligen inte förstod vad jag sa? Visst, man kanske tänker bilbälte, men läser man vidare – och det gör man inom en hundradels sekund eller hur – så fattar man ju att det inte alls handlar om något bilrelaterat.
Vad märkligt det är att folk nästan med reptilinstinkt tar sig rätten att ifrågasätta ens språkbruk och i samma andetag dessutom ifrågasätta ens intelligens. Vad märkligt det är att det liksom är tillåtet att göra sig lustig över någon annans språkbruk eller dialekt just precis där och då, inför personen som sa det och inför resten av världen. Varför gör vi så? Är det för att det får oss att känna oss bra och lyckade själv – vi som kan säga saker på rätt sätt?
Det kan tyckas lite petigt att bli ens lite upprörd över detta. Jag menar, det fattar jag väl att det inte var elakt menat. Men det är de kvävda fnissningarna när man skorrar på r eller uttalar en vokal på annorlunda vis, kommentarerna om fel val av ett och en, tjafset om äpplekaka eller äppelkaka… allt det där sammantaget, ständigt återkommande, som till slut sätter sig som en tagg i själen. Plötsligt finner man sig en dag snubbla på orden för man kommer inte ihåg vilken variant som är godkänd i det här sammanhanget, och man vill inte höra fler kommentarer.
Det är uppenbarligen nåt fel på mitt sätt att prata, eftersom så många inte kan låta bli att påpeka det.
