Lite insikt

Tror inte jag fattat hur trött jag är. Har liksom lyckats skjuta tröttheten framför mig, sovit ikapp lite de helger jag kunnat, sovit när jag varit hemma med huvudvärk. Men nu. Nu sover jag galet mycket. Till tio-elva på morgonen, sen en stund på eftermiddagen och så hyfsat tidigt i säng. 14-15 timmar per dygn. Sen tror jag att jag är lite piggare och sätter igång med något. Lägga in ren tvätt i skåp och lådor och packa upp det sista ur väskan från kongressen. Mindre än en timmes arbete i lugn takt. Helt slut igen. Måste sätta mig ner en stund och bara titta ut genom fönstret. Vilket för övrigt är rätt fint just nu – adventsljusstakar och stjärnor uppe, snö och ruggigt utanför. Precis rätt tid att vara inomhus.

 

Tid att vila

Sjukskriven denna och nästa vecka för utmattningssyndrom. Kanske lite kort med två veckor, men läkaren tycker att det är bättre att vila och sen ta tag i problemen. Funkar det inte att jobba får jag komma tillbaka till läkaren för mer sjukskrivning.

Känns… konstigt. Lite lättnad, men också lite stress. Vad behöver jag säga åt andra att ta tag i? Vem kan fixa allt, behöver jag vara support, blir det bra och rätt?

Tröstar mig med pepparkakor och yogitea. Och tittar ut på ett riktigt skitväder med hård vind och snö. Rätt skönt att få vara hemma ett tag till, ärligt talat.

 

Trött

Sov till elva, och har fortfarande inte tagit mig ur nattlinnet. Ute är det jämngrått och blött, men jag tror jag måste gå en sväng ändå för annars kommer jag att vara så här i halvdvala hela resten av dan också. Är bara så jäkla trött. Det sitter verkligen i hela kroppen, från tårna ut i fingertopparna och – givetvis – upp i huvudet. Genomtrött. Seg i alla leder, öm i hårbotten, stel i käkarna. Sa jag trött i huvudet? Skulle nog kunna sova några dar till.

Och de där två lediga dagarna som är inbokade nästa vecka känns så… korta. Två dagar, hur ska jag hinna sova ikapp och dessutom kanske hinna göra nåt trevligt? Typ sätta upp adventsstjärnor och -ljusstakar. Baka. Se en film. Träna. Det kommer ju aldrig tiden att räcka till! Fasen, mina attgöralistor hemma – mina lediga-dagar-listor – är ju lika orealistiska att få ihop som de på jobbet de senaste veckorna. Vad deprimerande.

 

Minus – och plus

(nästan varenda gång jag ska skriva ett nytt inlägg får jag rapporteringsnoja: nu måste jag rapportera allt som hänt sen sist jag skrev, för annars blir det ju inte komplett – och så inser jag att det hinner jag inte, så då väntar jag ”tills jag hinner”, vilket är typ nästa sommar… och nästa gång jag tror mig hinna är det ännu mer att rapportera, vilket jag verkligen inte hinner. Så nu skiter jag i att berätta om underbara helgen i Malmö och sånt. Ni har väl fantasi och egna liv, för guds skull!)

Ville egentligen bara säga att nu har jag gått ner 1,2 kg. Hade varit trevligt att meddela en mer imponerande nedgång, men det puttrar på. I rätt riktning.

Min PT spände ögonen i mig häromdan och sa ”förutom kost och träning finns det en mycket viktig sak du måste ändra på om du ska gå ner i vikt: du måste stressa mindre! Stressen trycker in fett i cellerna och låser dem, lika effektivt som insulin gör – det är en överlevnadsmekanism, när vi är stressade ska vi ha reserver att ta av.”

Så vid nästa medarbetarsamtal med chefen ska jag be att få mindre att göra, för jag vill ha smalare midja. Haha. Fast lite allvar är det ju – jag behöver dra ner på jobbstressen rejält. För hälsans skull, inte bara midjemåttet.

Och jag har haft ett par genomgångar på sistone med chefen. Fått hjälp att prioritera, lyfta bort eller senarelägga uppgifter. Framför allt fått lov att inte göra en del på listan med hennes goda minne. Fått order om att gå hem i tid även om allt inte är klart. Och bara att ha såna samtal gör mig lugnare, mer fokuserad. I torsdags, sista arbetsdagen förra veckan, var jag KLAR med alla måsten på listan redan kl 16.15. Var nästan chockad, men det stämde. Så då gick jag hem. Herregud så lyxigt!

Så jag har gott hopp om att även midjan snart ska reagera. Och för er som undrar om jag bara äter smör just nu så kan jag säga att det gör jag verkligen inte. Så här ser typisk veckodagsmeny ut:

FRUKOST: 1½ dl turkisk yoghurt med linfrön, en skvätt grädde (mer fett mättar bättre) och några hallon, några nötter eller lite rostad kokos.  Ett kokt ägg.

LUNCH: (och när det är lunchdags har jag knappt börjat bli hungrig): Normalportion kött eller fisk, mycket sås, sallad.

MELLANMÅL (ibland, om lunchen varit för snålt tilltagen som den ibland är på restauranger): några ostkuber eller några nötter.

MIDDAG: normalportion kött eller fisk, rejält fet sås (creme fraichebaserad, gräddbaserad eller majonnäsbaserad), grönsaker – gärna mycket kål, broccoli och/eller blomkål. Ibland blomkålsgratäng eller blomkålsmos/puré. Ibland kaffe med en klick vispgrädde.

Extremt sällan äter jag mer än så här. Ibland äter jag en bit mörk choklad till kaffet, men inte ens det är jag så sugen på längre. Jag är ju så mätt hela tiden!

Ost och smör är nödlösningar när jag måste jobba över eller har haft så tajt mellan möten att lunchen kommit i kläm – eller jag har fått för lite lunch. Då är det enkelt att i närmsta närbutik köpa med sig färdigskivad ost, små paket smör, några nötter, en stor kaffe med vispgrädde (Espresso House med flera serverar vispgrädde utan att blinka) – bara för att få mättnaden och inte falla för frestelser i form av kanelbullar och annat som serveras på möten och fredagsfikor. Och det funkar. Om det vore så att man gick upp i vikt av att äta på detta sättet skulle jag väga plus 5-6 kilo redan. Och det gör jag ju uppenbarligen inte.  Förutom att gå ner funkar magen dessutom allt bättre. Något jag efter många många års strul med tarmarna pga endometrios, sammanväxningar, operationer osv verkligen uppskattar. Nästan så jag ibland vill sjunga nationalsången när jag gått på toa. ;)

Så minus ett drygt kilo.

Plus är att jag just nu är mindre stressad, och dessutom mår bra av det här sättet att äta.

Och snart är det helg. Ledig helg.

 

I ett nötskal

Förra veckan kulminerade i ett heldagsmöte med ett stort antal beslut som ska verkställas av främst mig, följt av en halv arbetsdag då jag hann inget alls, kändes det som. Tre av punkterna var beslut om offerter, där jag nu måste återkoppla till dem som lämnat offerter (10 olika företag)- och de ligger på som iglar, har redan mailat och frågat hur det gick.

Denna vecka inleddes med tvådagarskurs som gav kunskaper som ska tillämpas och omsättas i praktiken.  När jag hinner. Eller nej, innan möte om två veckor ska det vara klart. Men mellan det mötet och nu är det i praktiken bara sex arbetsdagar inklusive idag, och idag har jag verkligen inte hunnit.

Ledig fredag denna vecka och ledig vecka med start nästa onsdag ger mindre tid att verkställa och omsätta. Lediga dagar som inte direkt är lediga utan ska fyllas först med konfirmationsförberedelser och stillsamt firande, sedan med körresa som man måste förbereda inte bara med packning utan också med att öva sånger. Vilket jag aldrig hinner, så jag är en dålig resurs i kören just nu. Har inte heller gjort packlista, växlat pengar eller funderat så mycket på om det är något annat som borde förberedas eller köpas innan resan. Herregud, det är ju inte förrän nästa vecka. Eoner av tid, va?

Och som grädde på moset gör allergi kroppen tröttare än tröttast just nu (nej, det är inte allergimedicinerna – dem har jag tagit sen i mars och det är nu, när pollennivåerna är skyhöga, som jag blir trött).

Trädgården ropar efter lite omsorg och nyplanteringar, vi måste måla puts och grund och fönsterkarmar på huset. Jag har femton olästa böcker på min attläsahylla. Skulle vilja göra en hårinpackning, fila fötterna, måla naglarna, lägga en ansiktsmask. Göra rawkex, förbereda lunchlådor, bjuda vänner på middag, ta en kopp kaffe i solen. Blogga oftare.

Nästa helt obokade helg är 5-6 juni. Oj vad jag ska slappa då! Om jag hinner.

 

Tjolahopp

Kan alla sluta blogga så himla mycket just nu? Har 125 olästa inlägg i min Google Reader, och ändå använder jag bloggläsandet som mentala rökpauser för att inte BARA tänka på jobbet.

Att vara tillbaka på kontoret efter några dagars arbete hemmavid är lite kluvet. Å ena sidan är jag där alla dokument finns och där kollegor med koll på sånt jag inte har koll på finns. Å andra sidan ringer det hela tiden, kollegor kommer in och frågar saker, mailen droppar in (fast det gjorde de ju hemma också), skrivbordet är fullt med post och lappar att ta hand om och i största allmänhet får jag väldigt lite gjort som står på attgöralistan. Gör annat, som säkert också behöver göras, men just nu lutar jag åt att skriva in varenda annan grej jag gör på attgöralistan så att jag kan bocka av åtminstone någonting.

Men men. På andra sidan kongressen finns en semestervecka och ett relativt lugn även på kontoret ett tag. Tills dess finns det egentligen bara en sak att göra: go with the flow. Allt ordnar sig.

 

Om det är så här stressigt nu, hur blir det då i augusti?

När det börjar kännas stressigt mitt i juli, när alla utom jag och ett fåtal till har semester – då är det lite knasigt. Jag jobbar ju inte på akuten eller på sommarfik, utan på ett högst ordinärt ställe där majoriteten har semester under sommaren. Normalt skulle det vara rulla-tummarna-lugnt en sån här vecka. Och det är kanske inte heller så kul om man måste sitta på kontoret -med persiennerna nerrullade dessutom, så för att solen inte ska lysa på skärmen och värma upp mitt rum till trettiofem grader.

Men nu jobbar jag plötsligen med en internationell kongress, och huvudarrangören sitter i Frankrike och fattar inte alls att allla är lediga i juli, trots att vi tjatat om det med en dåres envishet sen förra sommaren då de insisterade på att lägga ett tredagarsmöte precis efter midsommar – med två veckors förvarning. Det var några semesterdagar som fick bokas om där. Tack och lov inte mina.

Men nu ska man alltså mitt i juli få tag på folk som är lediga, få högupplösta bilder och presentationer på engelska. Helst igår. Jomen lycka till. Och federationen fattar fortfarande inte varför detta är ett problem. Inte heller de kinesiska utställarna, som har fått sina invitation letter, fattar att jag inte helt lätt kan skramla fram ett registreringsbevis för mitt förbund direkt. Vilken pärm sitter sånt i? Har vi ens ett sånt? Suck.

Fast just idag struntar jag, så gott det går, i allt det där. För jag har tagit en dags semester. Skriver detta sittandes i skuggan i min trädgård (vårt trådlösa nätverk funkar!) och ska om några minuter promenera med älsklingen ner till havet och äta lunch. Och känner lite att stressen kanske faktiskt är hanterbar. Än så länge.

 

Mer man borde göra

Förutom att fixa en massa jobbuppgifter, vilket jag ju faktiskt är ledig från även om hjärnan ibland har svårt att fatta det, så finns det ju annat man borde fördriva sina dagar med. Till exempel:

• Göra några lektioner bildbehandling eftersom jag ligger rejält efter schemat
• Höststäda trädgården (ska man väl?)
• Uppdatera trädgårdsbloggen (inte bara trädgården som förfaller, bloggen är också vanskött)
• Öva mer på sopranstämman i requiemet vi ska sjunga på lördag med kören (så dags nu…)
• Läsa några av alla böcker som ligger på sängbordet
• Stryka kläder och dukar
• Rensa i röran på skrivbordet och anslutande hyllor
• Fixa med alla bilder jag tagit på sistone (typ sen 2003)

Och vad får man gjort? Inte mycket. Min lediga vecka är nästan slut och inget av ovanstående har hunnits med. Förvisso har jag hunnit umgås mycket med dottern och det är så klart viktigast av allt. Har även hunnit tvätta och packa upp efter resan. Men när ska man någonsin hinna med allt det där andra?

Skulle behöva vara ledig i flera veckor och följa ett stenhårt schema för att få undan. Så fort jag slappnar av minsta lilla så bara försvinner dagarna. Jag faller alldeles för snabbt in i lättja – vilket kan vara en styrka så klart, när man superstressar till vardags behövs total omkoppling på helgerna. Men det är också en svaghet, för jag får ju inte så mycket gjort hemmavid. Effektiv och strukturerad på jobbet, total slacker hemma. Och det hjälper liksom inte att man har en sambo som är effektiv och strukturerad alltid, och får tusen saker gjorda hela tiden. Blir bara ännu mer påmind om hur lite jag själv hinner med och hur mycket jag borde ha gjort istället för att till exempel sitta här och blogga om hur dagarna försvinner.

 

Om jag bara orkade skulle jag se fram emot semestern

Känner mig sliten. Fysiskt dödstrött, mentalt seg, utarbetad. Tjock. Spänd som en fiolsträng i axlarna, muskelvärk längre ner i ryggen. Magkatarr och huvudvärk. Skulle behöva en försemester så att jag orkar med semestern som börjar om några timmar.

Men håret är snyggt. Alltid något.

Semesterböckerna från adlibris hann inte komma, så vi måste handla i klassiska bokaffären imorgon istället. Jag har helt glömt att kolla om min fyra år gamla bikini fortfarande passar och har verkligen inte tid (eller lust) att köpa nån ny. Borde kanske köpt linnen och strandklänning och annat som man kan ha nytta av på semestern, men det är så dags att komma på det nu. Det får duga med det jag har. Vem bryr sig om hundra år?

Vi har jobbat så mycket att vi inte riktigt hunnit tänka på semester. Hotell är bokade, men vi har inte kollat så mycket på resrutten. Inte heller har vi läst på om ställena vi ska till, så att vi vet var vi ska turista. Ikväll måste vi tvätta och imorgon ska vi packa.

Tur att jag är sån nörd att jag spar alla gamla packlistor i en mapp i datorn, så att det redan finns underlag för ”familjesemester” annars skulle jag behöva tänka på sånt också ikväll och ärligt talat – min hjärna har inte kapacitet för det just nu. Mitt arbetsminne är för litet.

Bara att försöka komma på nån middag till ikväll känns absurt svårt. Jag som hade tänkt dricka av min födelsedagschampagne för att fira semestern. Känns inte som läge för champagne; det är risk att jag somnar efter första klunken. Eller innan.

Just nu skulle jag kunna tänka mig en semester helt och hållet sysslolös. Bara ligga i en hängmatta och göra så lite så möjligt. Sova, titta på molnen, kanske lyssna på lite musik. Efter några dagar kanske ta fram en bok. Där skulle jag ligga tills jag verkligen kände att jag ville göra något och då skulle jag göra det. Inte innan, inte för att alla andra vill eller för att jag borde.

Kan nån påminna mig om det när jag är i färd med att planera tusen saker inför nästa års semester?

 

Abstinens?

Det finns folk där ute som har svåra abstinenssvettningar när jag inte uppdaterar.

Personligen har jag kommit över det värsta stadiet i nätabstinensen. Därtill är jag nödd och tvungen. Hinner ju inte sitta och uppdatera bloggen, även om jag jättegärna skulle vilja spilla av mig dagligen och stundligen om allt roligt och jobbigt och tråkigt och ointressant som händer i livet.

Istället jobbar jag och så jobbar jag lite till och när jag inte gör det så försöker jag manövrera mellan föreningsårsmöten, körträning, fester och andra privata åtaganden. Ibland hinner jag rent av sätta mig i soffan och läsa ett kapitel i min bok. Det ni!

Om er abstinens blir för svår finns alltid choklad. Bra mot och för allting.