Komplimang

Min snart vuxna (18 om en månad) styvdotter bloggar, mest på engelska, och jag följer hennes bloggar. Vilket hon så klart vet om, och verkar gilla också, för när hon startar på nya adresser så meddelar hon mig direkt. Men ibland kommer hon väl på att javisstja, det är inte bara kompisar som läser det här. Som igår.

Kära styvmamma, jag vet att du har den här bloggen i ditt RSS-flöde så jag hoppas innerligt att du inte tryckte på play på inlägget jag just rebloggade. Om du gjorde det så ber jag om ursäkt om det förstörde det intryck du kan ha av mig som varande en oskyldig flicka. ha en bra dag. xx

Kära styvdotter, jag har inga illusioner alls om att du är en oskyldig flicka, så oroa dig inte. (Och jag har inte tryckt play. Än.) / Kram från din (inte så) Elaka Styvmamma.
Och det bevisar det: Min styvmamma är coolare än alla era styvmammor tillsammans.

Bättre än vilken julklapp som helst, va?

 

Inte utan mitt forum

Ikväll har jag haft fem andra styvmammor här. Inget avancerat, bara träffas och prata lite om vad som faller oss in. Var och en tog med sin kvällsmat och så åt vi mina kanelbullar och J’s äpplepaj. Och pratade. Skrattade!

Vi brukar hänga på Styvmorsviolen och prata av oss om styvfamiljer, på gott och ont, och om en hel del annat i livet också. Ibland träffas några som har tid och lust – det är olika varje gång. Ikväll var min andra gång, några har varit med på massor av träffar, andra var helt nya i sammanhanget.

Det är märkligt hur otroligt givande och skönt det är träffa andra i samma situation. Både att umgås via ett forum på nätet och att träffas i verkliga livet. Det är så mycket man inte behöver förklara, så många småsaker som är stora även för de andra. Även om ingens situation är exakt lik någon annans, så har vi många gemensamma beröringspunkter. Och plötsligt får man se sina egna hangups ur andra synvinklar när man förklarar för sina violkompisar. Som när jag berättade om en grej som varit irriterande och medan jag berättade insåg jag hur roligt det lät – och det slutade med att vi alla skrattade hur mycket som helst. Och poff, så var den grejen inget irritationsmoment längre, utan bara en liten anekdot. För andra hade jag inte riktigt kunnat berätta det här, för då skulle jag riskera att bli missförstådd. Nu kom det ut och knuten bara löstes upp.

Jag har varit medlem på Endolistan i hur många år som helst. Är sen några år tillbaka moderator/admin på listan. Och jag vet att det varit min livlina under mina värsta endometriosår. Jag vet hur ovärderligt det har varit (och är!) att prata med andra, just för att de har liknande eller samma erfarenheter, för att de förstår, för att de kanske rent av sitter inne med kunskap jag behöver eller kan se en lösning som jag själv inte riktigt ser. Och inte att förakta – galghumorn som förenar oss, skrattet mitt i allt elände.

Så egentligen är det jättedumt att jag inte tog mig för att bli medlem i Styvmorsviolen förrän flera år efter att jag faktiskt blev styvmamma. Det tog ju faktiskt inte så många veckor att inse att det här med att bli styvmamma är inte alls så enkelt, utan något mycket komplext och inget man riktigt kan fatta förrän man är mitt i det. Kände ju ingen annan styvmamma att prata med, så hur visste jag vad som var normala reaktioner, normala förhållningssätt? Det biologiska föräldraskapet har man ju vänt ut och in på i oräkneliga diskussioner, läst femtielva böcker om. Varför skulle styvföräldraskapet bara komma till en som ingenting?

Nu vet jag. Eller – nu vet jag att jag är i gott sällskap när jag gör mitt bästa och inte alltid lyckas. Det finns böcker att läsa (Familjen Hoppsan rekommenderas speciellt), det finns en förening med ett mycket levande forum. Min nya livlina – och nya vänner i Stockholm dessutom.

Igår bakade jag kanelbullar. Idag har jag pratat och umgåtts med människor som enbart givit energi, inte stulit ens lite trots att jag fick stressa hem från jobbet. Två kvalitetskvällar, två laddningar av mentala batterier. Och imorgon ska jag på körövning. Life is good.

 

Semestersummering

Jodå, jag hade ju tänkt skriva blogg under semestern. Då när man har så himla mycket ledig tid, då ska det väl hinna bli hur många kloka (och mindre kloka, jag erkänner) reflektioner som helst. Tsss. Som om man inte har fullständigt fullt upp med att lata sig? Dessutom verkar det inte riktigt funka att mobilmaila inlägg längre, så där sket sig även den möjligheten. Har några opublicerade, men skickade, inlägg i min mobil. Ska skriva in dem så här, manuellt liksom, när jag hinner.

Tänkte bara snabbt summera semestern innan den fullständigt faller i glömska. För er som väntat otåligt sen mitten av juni – jag vet att ni är många därute. Eller. Nåt.

Hämta dottern på Bromma, grilla, bada i Lundsjön, grilla lite mer, läsa bok, leka hemmafru. Hoppsan… redan onsdag!? Tvätta, packa.

Flyga till Spanien för en veckas vistelse i Empuriabrava. Varmt, lägenhet utan luftkonditionering men fyra pooler vid hotellet och havet 150 meter bort. Tredje dan trampar dottern på en sjöborre (på sandstrand – så osannolikt att det självklart händer oss) och det är så klart lördag så alla läkarmottagningar är stängda. Kör till grannbyn, hittar en snäll läkare som plockar ut ett tjugotal taggar ur dottern, som skakar av smärtan men biter ihop och klarar av det med bara pyttelite lokalbedövning vid de djupaste taggarna. Tack o lov får hon bada och gå på foten direkt, så semestern fortsätter som planerat. Sol, bad, mat och läsning. Besök på vattenland. Men vi undrar lite var den traditionella spanska maten finns? Måste väl vara mer än paella och gazpacho, eller? Veckan går fort, som brukligt.

Hem för snabb mellanlandning – läs: tvätta alla kläder och packa ihop igen. Styvdottern till sin mamma, sambon jobbar men jag och dottern kör till Skåne. Jag är restrött redan innan resan, men kör på i bra takt – godisstopp i Gränna piggar upp – och hinner lagom till himla trevlig trettifemårsfest och dan efter en väldigt nykter tjejmiddag. Dottern hos sin pappa under tiden. Sen till sommarstugan för mer bad, läsning, matlagning i stilla takt. Plockade fläder en kväll och gjorde god saft som alla ville ha en flaska av. Skulle gjort mer…

Efter en vecka ansluter sambon och styvdottern – jag och dottern tar en shoppingtur innan vi hämtar dem på tågstationen. Sista semesterveckan lika lat som de föregående, fast vi hinner faktiskt med ett besök på Bakken och middag hos goda vänner utan att helt förta oss.

All in all en riktigt skön semester – och kidsen har knappt bråkat alls. Hurra för det. Inte jag och sambon heller. Hurra för det med. Nu brukar ju inte jag och sambon bråka, men faktum är att det här har varit den första semestern i min nya familj som känts så gott som uteslutande positiv. Hoppas jag kommer ihåg det här nästa vår och faktiskt kan se fram emot nästa semester – istället för att ha ångest för att det blir veckor med bråk, gnäll, friktion och allt annat än avkoppling och återhämtning.

Vädret har ju också varit utan anmärkning. Lite för varmt kanske, men hej – man får väl offra sig!?

Förra veckan avrundade vi sommarledigheten med att först jobba tre dagar, sen ha långhelg på Gotland. Bara jag och sambon. Vi hann med konsert med Smaklösa och övernattning på vandrarhem vid havet, strosade en dag i Visby och åt delikat middag på kvällen innan vi somnade på hotellrummet sen lyxig frukost och lite mer promenad i varmt Visby innan vi åkte österut för lördagskvällens storslagna femtiårsfest. Söndagen var seg – lång sovmorgon, sen några timmar på stranden innan vi flög hem igen.

Nu är semesterdagarna så gott som slut, och jag jobbar heltid igen. Nästan helt ensam på kontoret. Varmt är det dessutom. Men tack och lov har jag roliga uppgifter att ta itu med, så tiden går fort ändå.

 

Att göra eller inte göra

Älsklingen var tvungen att jobba idag. Och lämpligt nog var han även tvungen (nåja) att gå ut och dricka öl med polarna på kvällen. Så jag är ensam hemma med kidsen. De har sovit länge som de pre-teens de är. Sen tillbringade de en timme i ett mörkt rum där de spelade gameboy och lekte med mobiltelefonernas kameror och spel. Efter lite tjat gick de med på att äta frukost.

Och är det inte typiskt att idag har de för första gången frågat ”vad ska vi göra idag?” Idag när det är risk för regn (fast fortfarande varmt) och jag är ensam vuxen vill de Göra Något. Gå på Skansen (ett substitut för Gröna Lund som vi sagt blankt nej till) eller nåt annat Kul.

Känner inte riktigt för att gå på Skansen, eftersom jag är tveksam till om de egentligen är särskilt intresserade – allt de har pratat om är shopen där. Det är dyrt nog utan att de ska shoppa loss i souvenirshopen. Och hur kul blir det om det börjar regna? Hur mycket tjat om glass och dricka och korv och annat blir det när de uttråkade inser att det inte är så kul att titta på varmtrötta djur.

De är liksom i en mellanålder just nu. Inte sådär små så att man kan visa dem saker och hålla dem i handen medan man gör något ihop, kvittar vad. De har liksom krav. Samtidigt inte så stora att de kan sticka iväg och ha tråkigt själv (ok, på egen hand hade de säkert inte haft tråkigt). Istället går de, allt som oftast, med den uttråkade likgiltiga tonårsminen och yttrar sarkastiska kommentarer i stil med ”jag veeeet”, ”lönt”, ”jag bryr mig inte” och ”sure bellman”. Eller småbråkar med varandra så att jag blir helt galen. Eller så är de supergulliga och roliga och vi har det hur trevligt som helst. Man vet liksom aldrig. Har man åtminstone en vuxen till med sig har man ju nån annan att prata med om det skulle bli fel.

Förvisso har kidsen nu försvunnit in i det mörka rummet igen och återgått till blippandet med gameboy, dator och mobil. Antar att om jag inte säger något så kan de sitta där resten av dagen. Men borde man inte sysselsätta sina barn åtminstone lite??? Speciellt min dotter, som jag ju faktiskt inte träffar hela tiden. Vi borde ha quality time.

Men jag känner inte för Skansen. Åh, vilken dålig förälder jag är!

 

Så var det semester

I fredags kom dottern hit. I lördags var även styvdottern på plats. Nu är det semester fyra veckor framöver!

Ledigheten inleddes med att vi städade större delen av lördagen. Hurra. Städa är verkligen hur jäkla trist som helst – speciellt när det är supervarmt och soligt ute, så att man svettas. Och längtar ut.

Idag steg älsklingen upp tidigt för att spela golf. Vi andra ägnade förmiddagen åt sovmorgon, bakade en kaka och ja, tog det ganska lugnt. Efter golfrundan, som tog sisådär fem timmar, joinade vi honom vid sjön intill golfbanan. Där åt vi medhavd picknicklunch och alla utom jag badade (kände inte för det). Solade för första gången i år och brände så klart valkarna. Suck.

När vi hade cyklat hem var jag helt slut av värmen. Sov en timme – det var väldigt skönt. Sen fixade vi middag. Tjejerna uppdaterade sina hemsidor och avrundade kvällen med att spela kubb, medan jag och älsklingen satt i varsin stol och inte riktigt orkade något alls.

Bekymrar mig lite för att vi inte har planerat så mycket för semestern. Vi vet var vi ska vara, men har knappt tänkt ut något alls att göra. Man måste väl inte det, antar jag, men det känns ändå lite oroligt. Problemet är ju att jag och älsklingen antagligen mycket väl skulle kunna ägna ett par veckor åt att i sakta mak läsa böcker, filosofera om livet, sola och bada, äta god mat och dricka ett glas vin eller två. Men tjejerna tycker inte alltid det är optimalt. Visst sysselsätter de sig rätt bra just nu: vid datorn, framför tvn eller möjligen utomhus med bad eller kubb. Men när det börjar regna? När vi är i sommarstugan och inte har internet eller varsin dator till dem? Borde vi inte ha några reservplaner? Borde vi fundera lite mer på vad vi ska ha med oss till Spanien? Och vad ska jag och dottern göra när vi har en vecka bara vi – då har hon ingen att leka med.

Men jag har inte haft tid att planera något! Och älsklingen tycker inte vi behöver planera – ”det löser sig” är hans stående semesterfilosofi. Vilken funkar bra så länge alla är glada. Men jag har hitintills inte haft nån semester i den här familjen när allt löst sig – så ja, jag är lite orolig. Det är ingen bra känsla att ha i maggropen.

 

Väntan

Om mindre än fyra timmar landar min dotter på Bromma. Det är visserligen bara några veckor sen jag var nere i Skåne och kramade henne, men det känns alltid som både evigheter sen och bara häromdan. Tiden går fort. Även när man längtar.

Har inget planerat för långhelgen, vi får väl helt enkelt se hur vädret blir. Vet aldrig riktigt om jag ska planera fest eller vardag när vi ses.

Det är kruxet med att vara distansförälder; man vill ju få ut maximalt umgänge av den begränsade tiden. Samtidigt som jag vet hur mysigt det är, fast på annat sätt, när det blir som en alldeles vanlig vardag. Där jag är just förälder; en trygg bakgrundsfigur som fixar maten, tjatar lite om att bädda sängen, frågar hur dagen varit, men låter mitt barn umgås mer med kompisar än med mig. Hon gillar ju att hänga med sin styvsyrra, spela spel, läsa, cykla en runda. Jag gillar när de sköter sig själv också; det känns väldigt harmoniskt när de har roligt, jag hör hur de skrattar och pratar. Ibland kommer de ut och frågar mig något, eller vill ha mat, eller bara en kram. Men mest är jag vuxen och gör mitt. Så som man liksom gör i en vanlig familj.

Å andra sidan är det så roligt att gå på museer och göra utflykter. Laga extra god mat, fira att vi träffas med efterrätt eller glass på stan. Skämma bort henne lite, liksom. För hur ofta kan jag göra det?

Men man vill ju inte heller bli en festförälder som det bara är kul hos och så får hennes pappa ta allt det slitsamma med gränssättningar, städning, tjat och bråk. Jag vill faktiskt vara både fest och vardag. Det är bara svårt att hinna med det på fyra dagar…

Men just nu bara lääängtar jag efter att åka ut och hämta henne. Se henne stiga av planet (vant, som om hon aldrig gjorde annat, jag blir lite stolt över henne) och bådas jätteleenden när hon ser mig stå där i ankomsthallen och vinka.

Fullständig, ovillkorlig, gränslös kärlek!

 

Helgen som rusade förbi

Redan söndag kväll. Var tar helgerna vägen egentligen?

Styvdotterna partaj igår gick bra. Kände mig inte ett dugg upplagd för det på morgonen. Älsklingen var dessutom seg och förkyld, dvs inte riktigt på humör. Så jag gjorde frukost åt honom och tänkte att vi kanske känner oss mer taggade när vi ätit. Men när partytjejen själv inte heller visade minsta entusiasm vid frukostbordet utan suckade över hur trött hon var (halv elva…) och ägnade sig mer åt sin bok än att försöka hänga med i diskussionen om arbetsfördelning så lackade jag faktiskt ur ett tag.

Men efter att ha varvat ner en stund i hängmattestolen på uteplatsen, medan älsklingen städade i köket, så kändes det ok igen. När styvdottern piggnade till hjälpte hon till med både städning och dukning och andra förberedelser. Jag gjorde marängdaimtårta (och åt inte ett dugg av den!), bakade ut pizzadeg och skar upp ”pålägg” som kidsen själv fick arrangera bäst de ville på sina pizzor. Älsklingen höll i femkampslekar. Det var hög ljudnivå med tio nästantonårstjejer som lekte, skvallrade, pratade killar och sjöng karaoke. När alla hade gick hem vid halvniotiden kunde vi äntligen äta vår egen middag i lugn och ro.

Idag har det varit lugnare. Jag och A från kören satt på uteplatsen – trots att det var en aning för svalt – och diskuterade hemsida. Och lite annat. Jag hade bakat scones, vilket ju så klart inte är det minsta GI-mässigt. Men åh så gott! Dessutom mycket trevligare än förväntat. Ja, inte så att jag hade låga förväntningar – jag visste ju inte ens hur hon såg ut! – utan snarare att jag inte hade några förväntningar alls egentligen.

Jag har dessutom hunnit plantera citrontimjan på uteplatsen, rensa lite ogräs och uppdatera Ett foto i timmen på hemsidan. Och nu är det kväll. Vi ska äta fisksoppa, titta på TV och sova tidigt.

Som vanligt känns det som om jag kommit på mer jag borde göra än jag hunnit med den här helgen, men samtidigt känner jag mig rätt nöjd. Och det är väl ändå det som får räknas.

 

Nähä, nu vill jag gå hem

Åh vad frustrerande det är när man fastnar i ett jobb och inte kommer nånvart!

Ska skissa fram ett underlag till ett mailbaserat nyhetsbrev. Skissen (läs: pdf:en) ska lämnas till byrån på måndag helst. Och jag sliter mitt hår. Formen är klar, men jag behöver mer texter. Har skickat ut ett ofärdigt förslag för att få input från de som är programansvariga. Behöver jag säga att gensvaret är ganska klent, för att inte säga obefintligt? De få som svarat har sagt antingen att ”ja, det ser väl bra ut” – vilket jag inte tycker att det gör – eller ”vi måste visa på mer bredd ” – men kommer de med konkreta förslag? Nä. Inte har jag några bilder heller.

Fan. Borde ha gjort klart påsynsskissen för flera dagar sen. Men jag har ju inte hunnit! Det är alltid femtielva andra saker som också ska göras, och helst igår. Idag är nog första dagen som jag inte blivit störd en enda gång med något annat som jag ”kan titta på och åtgärda”. Alltså har jag faktiskt kommit en bra bit framåt. Men klar blev jag alltså inte. Så nu är det bara att vänta. Har en liten mapp där jag lägger mina väntejobb – sådana som är påbörjade, men som inte kan avslutas förrän andra sagt sitt. Det är alldeles för många jobb i den mappen. Så blir det när man jobbar med förtroendevalda, vars tid att arbeta med frågorna inte sammanfaller med min arbetstid.

Och ute strålar solen. Vet att varenda uteservering redan är belamrad med folk som smitit från jobbet lite tidigare för att det är fredag. Där sitter de och dricker källarsval öl eller fikar med sina kompisar. Och här sitter jag och känner mig sedvanligt frustrerad. Inte blir det nån öl för mig när jag väl kommer härifrån heller. Idag måste jag hämta mitt nya körkort, så att jag kan legitimera mig när jag använder betalkorten som kom igår. Skulle kunna tänka mig att provanvända nya plånboken och dess nya innehåll i helgen, men det hinner jag inte heller.

Imorgon ska det ordnas partaj för styvdottern. Hon och hennes kompisar ska ha femkamp, äta ikeapizza (bygg ihop själv-version alltså) och daimtårta och sjunga karaoke hela kvällen. Antar att jag och älsklingen kommer att vara ganska så slut när de gått hem – och definitivt upptagna med alla förberedelser hela dagen.

På söndag ska jag ha möte med en i kammarkören för att planera en hemsida. Har aldrig träffat henne, men vi var båda dumma nog att erbjuda oss att ”skriva en text eller nåt” när det på årsmötet diskuterades att skapa en hemsida. Två veckor senare hade styrelsen (där vi inte ingår) beslutat att vi får i uppdrag att göra hela hemsidan. Snällt av dem, va? När ska jag lära mig att hålla min käft? Har varit aktiv i så många föreningar att jag borde lärt mig nu att man alltid får lägga ner mer tid på frivilliguppdrag än man hade tänkt sig från början. Det slår liksom aldrig fel. Ser de att man kan stava till protokoll så blir man sekreterare direkt.

Så nån lat helg med bok i solen på uteplatsen ska man väl inte räkna med, gissar jag.

 

Ta ut glädjen i förskott

Förra veckan var jag ledig. Nästan ledig – jobbade två halvdagar med att läsa offerter och diskutera dem på ett möte. Resten av tiden ägnade jag åt dottern som firade sitt sportlov hos oss. Vi hann med simhallen, bio, fika på stan, shopping och lite annat mys. Fast det märks att hon börjar bli stor – huvuddelen av tiden tillbringades med styvsyrran, instängd på rummet. Där spelade de datorspel, tittade på film, läste och fnissade. Ja, och så var de ute och åkte pulka i vår trädgård.

Faktum är att det är minst lika mysigt – att ha henne i närheten, hon trivs och jag liksom bara är en vanlig mamma ett slag. Här och nu. Inga specialspecial, utan den vanliga markservicen och en kram då och då.

I slutet av veckan kom mina föräldrar också hit. Då passade jag på att fira min födelsedag med massor av familj, från både min och älsklingens sida. Det var så himla trevligt på alla sätt!

När veckan var slut kändes det som om jag varit ledig väldigt länge. Det är en skön känsla.

I går fyllde jag år. Och det var väl en himlans tur att vi redan hade firat, för både tisdag och onsdag var jag hemma och mådde dåligt. Huvudvärk, feber, ynkedom. Tur också att jag redan förra fredagen hade offrat mig på en semla från Kringelgården (lika god som dyr), för inte fick jag nån i tisdags.

Man ska alltså ta ut glädjen i förskott – då får man i bästa fall glädjas två gånger och om inte annat så har man åtminstone fått glädjas en gång!

 

Precis vad jag behövde

Den här långhelgen är den första på mycket länge då jag verkligen känt att det är helg. Helg i meningen lugn, ro, tid för vila och återhämtning. Inga maratonresor, inga måsten.

I torsdags jobbade jag hemifrån halva dagen med text och layout till en informationsbroschyr, sen var vi på födelsedagsfirande på eftermiddagen. Tårta, kaffe och lite okomplicerad samvaro. Sen var resten av kvällen ledig – dessutom bara jag och älsklingen. Sov en timme, sen lagade vi mat och tittade på tv.

I fredags hade jag sovmorgon och fick förstärkt frukost. Dagens program bestod av besök på biografen Rival – en riktigt gammaldags biograf som vi blev lite betagna i – för att se Narniafilmen. Styvdottern blev nästan lika betagen i filmen som vi i biografen. Vi tyckte också den var helt godkänd. Dagen avrundades med god middag, två glas vin och mer film i soffan hemma.

Igår steg vi upp tidigt och var på Ikea exakt när de öppnade. Tittade på soffor, vitrinskåp, badrumsinredningar, soffbord. Hittade inget som vi exakt ville ha, men fick lite idéer. Körde hem via Fredells och Mio för att titta lite ytterligare, men vi har nog bestämt oss för sofforna från Ikea iallafall. Vitrinskåp däremot är lite svårare. Vi hittar inget snyggt som är rätt storlek. När vi kom hem mätte vi, men det fattas ändå några centimeter. Sen hjälpte älsklingen mig att sortera och rensa förvaringen kring mitt skrivbord. Plötsligt blev det massor med plats. Märkligt att jag har sån järnordning på mitt arbetsskrivbord men inte lyckas hålla ens i närheten av den ordningen hemma.

I går kväll var vi barnledig igen; ovanligt med två barnlediga kvällar i ”vår” vecka. Styvdotterns mamma har betydligt mer hektiskt middagsbjudningsschema än vi. Men det är skönt att vara bara vi, speciellt när det varit hektiska veckor med mycket umgänge tidigare. Skönt med lugnet och att kunna toffla runt i mysbyxor fast det är lördag. Vi åt en himlans god middag och fick fler poäng än de tävlande i På spåret (Bodens fästning! Herregud, kan de inte sin Karl Bertil Jonsson!?)

Och idag har vi sovit hyfsat länge. Legat kvar i sängen och läst en lång stund. Ätit väldigt sen frukost och återvänt till läsandet en stund. Sen städat hela huset. Och för en gångs skull känns det inte som att halva helgen går åt till att städa, för vi har ju haft en lugn och skön helg ändå.

Just nu känner jag mig alldeles lugn och varm och nöjd inombords. Med lite tur, eller skicklighet, håller den känslan sig kvar åtminstone resten av helgen. Kanske rent av en bit in i kommande vecka.