Andas

Känns som jag inte sovit ordentligt på flera veckor. Vilket kan bero på att jag inte har sovit ordentligt på flera veckor. Inte kunnat djupandas utan att aktivt tänka på det. Oro i själen och ont i kroppen. Tur jag har bettskena redan.

Men idag har jag i alla fall provat att cykla 15 min på motionscykel och det verkar som det funkar. Vi får se vad fötterna säger om några timmar. Hade liksom redan skitont, och det kändes ingen märkbar skillnad när jag cyklade, så jag håller tummarna.

Förra veckan tejpade sjukgymnasten mina fötter, och efter första dygnets känsla av obekvämt på nytt sätt kändes det rätt skönt. Tejpen satt dessutom kvar i fyra dagar. När jag tog av den kändes det sämre i fötterna efter bara några timmar och nu känns det som båda fötterna är blåslagna. Vilket de inte är, det bara känns så. Imorgon hoppas jag sjukgymnasten kan lära mig hur man tejpar själv.

Nu ska jag djupandas en stund också. Det är de små små detaljerna som gör det.

 

Fotelände och ynkligheter

Som ni vet har jag haft ont i en fot sen efter jul ungefär.

Värken har liksom kommit och gått, utan att jag egentligen sett nåt mönster. Ibland jätteont, så att jag haltar när jag går. Ibland nästan inget alls. Lite mer ont just när jag varit ute och gått långt, men inget som har hållit i sig – och ibland har jag fått mer ont även när jag nästan inte gått alls. Har fått mer massage av vader och muskler i foten av kiropraktorn, och jobbat på med vadstretch flera gånger om dan. Men det blir liksom inte bättre. Gått med mina inlägg i kängorna och i inneskorna på jobbet. Men i helgen kändes det som det blev värre – det började göra ont runt om hälen också.

Så igår var jag hos läkaren här på lokala vårdcentralen, för att höra vad han trodde. När han klämde längst hälen och upp mot benet insåg jag hur ont det verkligen gör – och inte bara i foten. Vilket han också märkte. Hans diagnos är att ja, jag har hälsporre – det är det som gör ont under foten. Men jag har också en irritation i slemsäcken (heter det så) runt hälen och hela vägen upp i hälsenan/akillessenan (är det samma sak? Eller finns det två senor i hälen?).

Så vad kan man göra åt det? Läkaren kan inte göra något alls – det är inget som går att operera, utan detta vilar man sig fri från, typ. Antiinflammatoriska tabletter kan hjälpa, men jag tål inte sådana, så då ska jag försöka med gel istället. Och så måste man ta reda på varför man får detta, så att det inte uppstår igen. Och eftersom jag inte idrottar massor, så måste jag gå till en sjukgymnast (med fötter som specialitet) som kan utreda varför det blir sådan retning i foten och hjälpa mig dels behandla, dels förebygga framtida återfall (eller att det skulle hända samma sak med vänsterfoten, som ju faktiskt känns lite stel redan nu, precis som högerfoten gjorde innan det började göra riktigt ont). Plus att jag ska köpa nån slags silikonkuddar att lägga i skorna – alla skor, och jag måste gå i skor med silikonkuddar hela tiden, så att jag i princip alltid avlastar hälen. Även hemma.

Och så inga promenader, ingen träning, bara absolut minsta möjliga gående till och från jobbet typ. Vila (men ingen sjukskrivning).

Läkaren sa att om jag satt med foten i gips en månad, dvs inte belastar den alls, så skulle det antagligen läka ut helt. Men det går ju inte, utan det får gradvis läka. Och då har han ingen prognos alls, annat än att det går över ”på sikt”. Om det inte blir värre, för då ska jag gå (halta) tillbaka…

Fasen också. Jag har kommit igång med träning och promenader, ser till och med fram emot träningen ibland. Och jag går verkligen inte till överdrift: styrketräning en gång i veckan, crosstrainer eller nåt pass en gång i veckan. Nu på vintern när väglaget varit så dåligt (speciellt för en som ogillar halka) har det knappast blivit de där 8000 stegen om dan, utan bara de promenader som krävs för att ta sig mellan A och B. Sent i höstas planterade jag, med fin hjälp av peppande väninnor, en tanke om att kanske testa att springa lite lite när våren kom. Den tanken har fått fäste, så jag har ju varit lite mentalt förberedd – men verkligen inte gjort något av det. Inget springande på löpbandet på gymmet alltså – jag hade tänkte premiärlunka utomhus.

Och nu verkar det som jag inte ens får promenera. Eller träna över huvudtaget. På obestämd tid. Kommer att tappa varenda liten pluttig muskelstyrka jag ev arbetat upp, och konditionen vågar jag inte ens tänka på hur den kan förfalla totalt. Vet ju hur trögt det var att börja promenera mer i höstas, hur trött jag blev.

Så idag sitter jag och känner mig så himla ynklig. Tänker att livet är orättvist. Jag tar mig antagligen samman så småningom, men idag är det rätt eländigt. För att det gör ont (idag lite extra ont antagligen för att jag vet vad det är och tänker på det) och för att det känns jobbigt i största allmänhet. Och för säkerhets skull är jag förkyld också, så det är ingen hejd på eländet.

 

Veckans rant

Orkar inte läsa en enda jäkla succéhistoria till. Det kvittar det är om folk som gick över till low carb för tre månader sen och har gått ner två kilo i veckan sen dess, om de har börjat springa för första gången i våras och nu springer maraton like a boss, om de räknar points och gått ner allt utom sista kilot men är peppade för sista veckan, om de bara slutat äta godis/chips/glass och kilona rasar direkt och så vidare i oändlighet.

Jag har ont i kroppen av min allergi, mina knän gör ont om jag försöker springa ens en minut på löpbandet på gymmet, jag försöker träna en gång i veckan, vilket är mer än jag tränat sen tonåren – men märker ingen skillnad och kan inte för mitt liv hitta pepp/tid/ork att träna fem gånger i veckan heller. Det är semester och jag vet att alla hälsosamma matplaner kommer att gå åt helvete, jag har ätit lowcarb forever,  jag äter godis/glass mindre än en gång i månaden och aldrig chips för det gillar jag inte ens, och jag går ändå inte ner.

Så försök inte med ert jäkla ”kan jag så kan du”, för det funkar fantamej inte så.

Det är fan inte rättvist!

 

Skönt ont

Idag har jag träningsvärk i höfterna, riktigt rejält. Intressant det här med yoga. Mitt tredje pass igår (en gång per vecka, jag har en träningsrutin!) och efter varje gång har jag träningsvärk på nya ställen. Fast vi gör samma rörelser varje gång. Jag går väl in djupare i olika rörelser varje gång, men det är ändå lite fascinerande.

Fast mest fascinerande är ändå att jag faktiskt går till yogan fast jag är trött och faktiskt skulle kunna strunta i det. Och att jag tycker det är rätt kul att vara där. Det är precis lagom svårt för mig. Jag är överrörlig i lederna, men tung i kroppen – så nybörjaryoga med sitt lugna tempo funkar perfekt. Inte en enda gång tänker jag ”herregud, nu orkar jag inte mer”, utan tiden bara försvinner och sen är det klart. Klarar det mesta utmärkt, andra saker klarar jag inte alls – asanas där man ska rulla upp på axlarna funkar inte, jag för tung i ben och mage, och för svag i musklerna för att komma upp. Men det kommer väl kanske det också. Jag blir inte stressad, eller tycker det är pinsamt, av att inte klara övningar, utan ligger kvar och accepterar. Passar på att sträcka ut ryggen lite.

Och dagarna efter nästan njuter jag lite av träningsvärken. Inte så mycket för värkens skull, utan för att jag faktiskt har kommit iväg ännu en vecka. Hurra för mig, liksom!

 

Det kunde varit värre

Styrketränade igår. Idag har jag därför ont inte bara i höfterna och benen, utan också i alla muskler kring axlar och bröstkorg.

Men det är säkert bra för mig. Karaktärsdanande, rent av. Och jag har ju inte ont i händer eller fötter, så vem är jag att klaga?

 

Lite allmänt ynk

Allt mitt promenerande har gett mig oväntad träningsvärk. För er som inte hängt med: har läkarorder på att promenera 20 minuter varje dag – vilket jag lyckats med nästan helt, och i lördags gick jag en extralång promenad i solskenet, nästan 6 km – med paus för lunch och kaffe på mitten.

 Ja, att få träningsvärk kanske inte var så oväntat, men att den skulle sätta sig i höfterna, precis mitt på höftkammen, var jag inte lika beredd på. Det gör så jäkla ont, och svårt att ligga bekvämt på sidan. Känns lite som när foglossningen drog igång för drygt 16 år sen. Eller som när endometriossmärtorna var intensiva och strålade ut i höfterna. Ja, förutom att det bara gör ont i höfterna alltså och förutom att jag såklart vet att det bara är träningsvärk och alltså inte ett dugg farligt, bara obekvämt - även om det är en klen tröst just nu.

Älsklingen ”tröstade” mig i ynkandet med följande kommentar:
- Ja, men då vet du ju att promenaderna behövdes.

 

Helg

Men tusan också, jag som hade lyckats göra ett inlägg om dan i över en månad. Så kommer älsklingen hem och förstör statistiken, haha.

Igår röjde jag bort alla spår av julen: adventsstjärnorna åkte ner, sista julduken lades i tvätten, alla röda stearinljus byttes mot vita och de något trötta julstjärnorna slängdes ut och ersattes med två nya rosa orkidéer. Lyckades också sortera genom tre årgångar av trädgårdstidningar medan jag drack mitt eftermiddagskaffe. Dessutom hann jag få igång en älggryta på puttring på spisen lagom tills skidåkarna kom hem. Inte illa för en dag, va?

I dag har jag varit betydligt mindre effektiv, men å andra sidan har jag haft sällskap hela dan. Men jag har tränat: gått och sprungit på löpbandet, därefter lite styrka på egen hand.

Svärföräldrarna tittade över. Inte så att vi direkt har firat födelsedagen särskilt storstilat, men jag har iallafall fått lite presenter: en bukett vackra tulpaner av svärföräldrarna, och ett superfint halssmycke av älsklingen. Faktiskt precis vad jag önskade mig (och nej, jag har inte valt ut smycket, bara önskat mig något i den här stilen).

Nu ska jag sova gott innan det är dags att inleda min första hela vecka på 75%. Känns bra – hoppas det känns lika bra på fredag kväll. Att jag inte blivit oroväckande trött. Men jag tror inte det.

 

Bakåtlutad dag

Har tagit några semesterdagar. Bafatt, liksom. Inga avancerade planer, utan ganska lagom på attgöralistan. Mycket luft i schemat, mycket tid att göra vad som faller mig in.

I dag har solen strålat, så jag hann gå en liten sväng och njuta av lite takdropp och ladda med solljus innan jag gick på ansiktsbehandling och manikyr. Ingen vanlig aktivitet för mig, men det var lite som en födelsedagspresent till mig själv. Väldigt lyxigt att bli ompysslad. Fick dessutom ögonbrynen fixade med trådning istället för pincett, en ny upplevelse. Väldigt snabbt var det iallafall. Och len som en barnrumpa i ansiktet efter allt pyssel. Manikyren var väl sådär. Skön, men inte tycker jag det är nån större skillnad nu efteråt. Kan jag nog göra minst lika bra hemma - om jag bara tar mig tid. Jag är definitivt ljusår bättre på att lacka än hon var. Men annars var det härligt, och man fick skön massage på ansikte, dekolletage, armar, händer och nacke. Mmm.

När jag kom hem var det fortfarande sol, och kändes milt i luften. Blev lite wild and crazy: fällde upp en stol på uteplatsen, satte mig där med yllefilt om ben och axlar, med kaffe och en bok – mitt i eftermiddagssolen. Snacka om vårkänslor! Fast så snart solen försvann bakom ett hustak blev det rejält mycket kyligare.

När temperaturen ligger så här kring noll blir det kallare i huset också, som om termostaten inte riktigt vet om det är kallt eller varmt ute. Så ikväll tände jag en brasa och satt där framför, i Jojos saccosäck, och läste bok i nästan en timme.

Kvällens middag blev ugnsstekt lax med pestotäcke, limeaioli (blev en hel del över från igår), avokado, blomkål och paprika. Snabb och enkel mat, som smakade väldigt gott dessutom.

Hade för övrigt hur mycket träningsvärk som helst imorse, men den har redan börjat släppa. Det är nästan lite förvånande – den brukar ju först bli ännu värre en dag. Men jag ska väl inte ropa hej riktigt än. Avvaktar tills jag vet hur det känns imorgon. Men målsättningen är faktiskt att träna en gång till denna vecka.

 

44TW

Är ensam hemma denna födelsedagskväll, men det ska väl inte hindra mig att fira?

Fick blommor av både närmaste kollegorna och mina chefer idag. Massor av grattis på facebook och via sms.

Idag har jag alltså jobbat. Sen har jag tränat, som jag brukar på tisdagar, och fått beröm och pepp av Linda – hon tyckte absolut att jag skulle fortsätta springa och anmäla mig till Vårruset. Hahaha, jag tror jag väntar ett tag innan jag gör nåt sånt. Men lite kul känns det fortfarande att jag sprang igår.

Kvällen har tillbringats med tv-middag. Låter det trist? Think again. Så här blev det:

Räkor med limeailoi och ett glas cava

Baconlindad kycklingfilé fylld med soltorkad tomat och ost, serverad med tzatziki, raw tomatsås, kokta rödbetor och sallad. Ett glas pinot noir.

 

Lite manchego som mellanspel, fortfarande pinot noir (Duette, från Chile)

Färska belgiska hallon med grädde, sista slurken cava i glaset.

Det kan man leva med, eller hur? Kvarstår en dubbel espresso macchiato och en liten bit mörk choklad.

Skål och hipp hurra på 44-årsdagen!

Ps. Snygg duk vi har va? Från 10-gruppen. Förrättstallrik IKEA 365+, huvudrätts- och efterrättstallrikar Rörstands Rainbow.

Ps2. Har dagen till ära en kofta som matchar duken. Mitt första köp någonsin efter att ha läst en modeblogg. Skön och snygg – fick komplimanger för den idag av flera kollegor!

 

Fick ett ryck

Bestämde mig för att träna idag, fast jag säkert hade tyckt det var lika skönt att sätta mig i soffan med en bra bok. Siktade på Core Express (30 minuter) och värmde upp själv. Som jag brukar inför vanlig styrketräning: på löpbandet. Där jag brukar promenera i rask takt. Nu hade jag lite mer tid än vanligt, så jag tänkte mig en lång uppvärmning. Och medan jag gick där så började jag fundera på hur jobbigt det egentligen vore att springa lite. Nån minut kanske. Vet att jag gjorde en gång förra våren och kände mig nära döden. Men i lite lugnare tempo, som en lugn joggning liksom. Bestämde mig för 2 minuter och började. Bara det att när det hade gått 2 minuter var jag inte ens anfådd, så jag tänkte fem minuter då. Fortfarande inte mer trött än att jag kunde fortsätta. Kunde så klart ökat tempot, men istället fortsatte jag tills jag hade joggat 1 km, vilket tog drygt 8 minuter. Sen 5 minuter promenad, och sen – äsch, jag springer lite till. Lite lite fortare. 500 m till. Log från öra till öra, tror till och med jag skrattade lite för mig själv, när jag avverkade de sista 100 metrarna.

Har alltså sprungit (ok, joggat) 1,5 km. För första gången sen 1986, på min ära. Och efteråt gjorde jag några armstyrkeövningar innan jag gick på Core-passet. Var så jäkla glad, och stolt, över mitt springande. Sen höll passet på att ta knäcken på mig, skit vad jobbigt och skit vad valkarna hela tiden är ivägen när man ska träna för att de ska försvinna. Svårt att andas i vissa övningar, eftersom tjockmagen liksom trycks in i kroppen och trycker mot lungorna. Men fasen också om jag ska ge mig.

Nu har jag suttit hemma och eftersvettats i snart två timmar, och förträngt corepasset. Bara så där larvigt glad över att jag sprang. Jag. Sprang. Och dog inte.

Imorgon ska jag styrketräna, som vanligt, och ska banne mig värma upp med jogging istället för promenad. Nästan så jag längtar. Jag. Längtar. Efter att träna.

It’s a brave new world.