Jobba. Pausa.

Det här med att en gång drabbats av utmattningssyndrom, det är som att ha en gammal idrottsskada (antar jag).

Man kan/vill ju liksom inte sluta jobba (träna). Man vill inte ha nåt helt stressfritt jobb (bara gå på basgympapass) eftersom sådana brukar vara tråkiga och man vill inte ha tråkigt på jobbet (träningen). Så man försöker liksom hitta rätt balans. Jobba (träna) med glädje men förnuft. Ge sig tid till vila, ser till att det finns fritid och umgänge och så vidare. Och det känns bra. Det funkar.

Så ser man att man faktiskt kommer att behöva jobba över lite mer. Trycksaksproduktionen måste bli klar, tjejen som skulle hjälpa till blir sjuk och det är ju dessutom roligt arbete. Så man planerar övertiden – mentalt förberedd, ser till att familjen hemma fixar mat och sånt. Bestämmer sig för två kvällar, med en ledig kväll mellan. Avgränsat och tydligt. Det borde ju faktiskt funka.

Och visst funkade det att jobba över både i måndags och igår, totalt 7 timmar extra jobbade jag. Allt blev klart, jag jobbade med flow. Funkade till och med att träna i tisdags.

Men man sover lite sämre – som man tenderar att göra när man har en tvåsidig lista med små och stora grejer i en 180-sidig trycksak som ska kollas, fixas, monteras, justeras, efterlysas, layoutas… Har jag glömt nåt?

Och precis som med den där idrottsskadan så går det fort när den börjar kännas av. Imorse steg jag upp efter fyra snoozningar. Och sen försökte jag vakna. Allt tog evigheter hemma. Det tog dubbelt så lång tid att gå från tåget till jobbet. Denna trötthet, som känns i hela kroppen flera timmar efter man stigit upp. Trögheten i hjärnan. Oförmågan att komma igång liksom. Den lätta yrseln. Det är inte vanlig morgontrötthet. Det utmattningssyndromet som knackar på dörren och påminner om sin existens.

Så vis av erfarenheten ska jag gå hem tidigare både idag och imorgon. Ikväll ska jag få massage och sen lite hudvård också. Har ju ett jobb utan övertidsersättning så jag kan tyvärr inte ta ut alla mina timmar i ledighet (eller pengar), men jag får iallafall lov att gå hem tidigare. Och jag vill säga att den här övertiden är verkligen självvald, jag gjorde några av mina allra roligaste arbetsuppgifter under året och ångrar inte att jag satt här.

Det jag vill ha sagt är att när man en gång haft utmattningssyndrom, så blir man aldrig riktigt frisk. Precis som med gamla idrottsskador och andra fysiska skador, så blir hjärnan aldrig helt återställd. Man kan må jättebra, men det går otroligt fort från ”som vanligt” till ”totalt slut”. Det gäller verkligen att passa sig. Förra gången tog det mig flera år att bränna ut mig. Nu märker jag det efter en hektisk vecka. Kanske att jag är mer uppmärksam, men faktum är att två kvällars trevlig övertid för några år sen aldrig hade fått mig så här slut. Det är skillnad.

 

Allergisk

Höga halter av gräspollen och hela kroppen blir allergisk. Medicinerna hjälper bra mot ögonkli, rinnsnuva, nysningar, näskli och trånga luftvägar. Men inte mot tunghetskänslan i hela kroppen, och mot den lilla svullnad som det verkar bli i lederna när jag är som mest allergisk. Jag sover djupt och har svårt att vakna. Idag snoozade jag 40 minuter och kunde bara minnas två snoozningar. Och sen att ta sig ur sängen när alla leder är stela och ömma – det är ingen lek. Allt tar evighetslång tid för att man blir fumlig och har svårt att hålla i saker, svårt att gå eller röra sig. Och så segheten som sitter kvar i hjärnan. Gah! Mornar är inte min bästa gren under normala förhållanden, nu blir de ett skämt. Det enda som piggar upp lite är att det är ljust och fint ute.

Har de senaste dagarna dubblat min tablettdos så att jag tar tabletter både morgon och kväll, i förhoppning att det ska underlätta mornarna. Men inte då, iallafall inte när pollenläget är som det är. Har också provat både alvedon och ibumetin mot värken i kroppen, utan nåt vidare resultat. Idag hade jag så ont i kroppen att jag till slut bestämde mig för att ge upp och stanna hemma. Gick och la mig igen, började läsa i min bok och somnade omedelbart. Vaknade fyra timmar senare, i samma ställning (händer aldrig!) – fortfarande lika trött och lika seg i kroppen.

Tröstar mig med att det är en relativt kort period som jag har det så här. Det kunde varit värre. Det kunde varit reumatism. Forever liksom. Hjälp.

 

Som väntat

Älsklingen har varit sjuk hela förra veckan och en bit in i denna, med feber, snuva och halsont. Styvdottern däckade i början av denna vecka med ungefär samma symptom. Så det var väl inte helt oväntat att även jag ska drabbas. Halsen rosslar idag. Inte så mycket ont, men rösten har sjunkit en oktav eller två, och sviktar ibland. Dock är den lite bättre nu på eftermiddagen efter lite uppvärmning i form av samtal med kollegor och ett par koppar kaffe (för att piggna till).

Har inte riktigt bestämt mig för om jag ska gå på kören ikväll: vi har börjat öva på ett helt nytt stycke (Puccinis Gloria) och jag missade första repet förra veckan, så jag borde – om inte annat för att få höra hur det låter. Fast hur mycket kan jag sjunga med den här rösten? Inga höga soprannoter i alla fall. Kanske ska ”förstärka” tenorstämman lite…? Hahaha.  

Inte helt oväntat heller är att jag är trött. Vilket man ju blir när man har en infektion i kroppen. Och så var jag ju redan trött innan, eftersom jag är sjuk. Något jag tenderar att glömma bort flera gånger i veckan. Och kläcker ur mig insiktsfulla saker som ”det var längesen jag var sjuk nu”. Vilket älsklingen kommenterar med ett torrt ”är inte du sjukskriven?”. Javisstja.

 

Pömsig

Jag har sovit jättegott de senaste nätterna. Så varför är jag då så himla trött hela tiden? Tror jag blir knäpp! I dag var det till och med jobbigt att tugga i sig lunchen (en supergod räksallad, som inte ens var svårtuggad i övrigt), det är ju helt galet.

Hoppas kunna sova några timmar på tåget ner till Malmö, annars orkar jag väl knappt vara social när jag kommer fram. Och hur kul är det?

 

Hur det är

Ikväll ska jag ut efter jobbet med några tjejkompisar/kollegor. Lite mat, lite Body Shop-förevisning. Inget partyparty och det lär inte bli så sent heller. Men imorgon ska jag ju resa till Malmö så jag måste packa ikväll. Och just nu är livet sånt att för mycket av det goda bara blir för mycket.

Vilket föranledde följande mailkonversation mellan mig och älsklingen tidigare idag (ja, vi mailar varandra på arbetstid):

Jag:

Har inte riktigt begripit att jag ska åka till Malmö imorgon. Ingen packlista, vilket känns väldigt löst i kanterna på ett dåligt sätt. Känns som jag behöver mycket struktur och planering nu, annars bara rinner tiden iväg och jag glömmer bort saker. Fast packa för tre nätter hemma hos mor och far borde gå på en kvart, behöver ju inte ha annat än mina egna grejer med mig. Inga handdukar och sånt. Inga finkläder heller. Bara ett par ombyten, liksom. Men just nu känns det lite som att det kanske inte var så smart att boka in en kvällsaktivitet när jag behöver packa. Jag mäktar inte riktigt med för många grejer samtidigt. :(

Han:

Det är ju lite intressant att du har full koll på att du fortfarande är sjuk och vad det innebär och ändå handlar som du är frisk…

Jag:

Jamen eftersom jag är sjuk så är jag också inkonsekvent i mitt beteende. Annars hade jag ju varit frisk.

Han:

Jag tror jag förstår… ;-)

(lägg märke till att han fortfarande har näsa på sina smileys – han är sååå 2003)

 

Tillfälligt bakslag

Tyckte det var väldigt segt att stiga upp ur sängen. Huvudvärk igen, vad sjutton, men dessutom samma oförmåga att skynda som för några veckor sen. Försökte mig på en ägg & bacon-frukost, och fick värsta frossan medan jag stod där vid spisen. Hmmm. Kanske kolla tempen? Jodå, jag som normalt har 36,5 på morgonen hade 37,8. Inte så himla konstigt att jag var så seg alltså. Detta var igår och orken var totalt obefintlig. Dan försvann medan jag drack massor av koppar te framför teven, och bläddrade genom det ena märkliga programmet efter det andra eftersom jag inte ens orkade tänka ut en film att stoppa in i dvdn.

Idag också lite feber, men samtidigt lite piggare. Kom dessutom på att man kan kolla alla Play-sidor hos SVT, TV4 och Kanal 5 istället för att slötitta på Oprah på campingtur, Världens största byggmaskiner eller Extreme Home Makeover som jag faktiskt inte är ett dugg intresserad av i vanliga fall. Ett tydligt tecken på att jag börjar piggna till är dock att jag sneglar ut på den soliga dagen och undrar om jag kanske ska ta en promenad. Igår hade jag inte ens koll på vad det var för väder, och promenad var så avlägset att jag inte ens orkade ta på mig skorna för att gå ut och tömma brevlådan.

Imorgon ska jag jobba igen, banne mig.

 

Veckoslut

I dag har jag sjungit Ellington med kören hela eftermiddagen och i konsert på kvällen. Härligt, inte alltför svårt (men inte helt lätt heller) och det blev en skön konsert.

Men oj vad trött jag blev! Mitt i konserten började energin ta slut. Det var lite jobbigt. Skönt att bli omhändertagen vid hemkomst: middagen fixad, sen lite tv med fotpall att lägga upp fötterna på.

Nu ska jag sova. Gonatt!

 

Onödigt och nödvändigt

Var på heldagsmöte igår, det andra i rad. Trött och seg, men vid gott mod. Gillar som sagt mitt jobb, och de här uppstartsmötena är spännande och intressanta. Men jag märker att en heldag som sekreterare på ett intensivt styrelsemöte totalt tar musten ur mig. Hade svårt att prata mer än tvåstavigt när jag och älsklingen åt middag på kvällen: thaimat i Sickla, för ingen av oss orkade handla och laga mat. Och så då ett heldagsmöte till, fast betydligt mindre intensivt.

Kanske kan skylla på utmattning när jag tog en stor jäkla kaka till kaffet i går? Den var god, men efteråt tänkte jag i flera timmar på hur jäkla onödigt det var. Var inte hungrig ens. Sååå irriterande. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare.

Eftersom jag jobbat heltid två dagar är jag heltidssjuk två dagar den här veckan, så att det i genomsnitt blir halvtid. Sov alltså länge länge idag, och ska göra likadant på fredag.

Var även på återbesök hos läkaren idag, och fick fortsatt sjukskrivning en månad till. Pratade med honom om heltid vs deltid, och han tyckte absolut att det var bättre att jobba halvtid än att vara heltidssjukskriven. Alla erfarenheter visar att man rehabiliterar bättre om man kan jobba. Långvarig heltidssjukskrivning/passivitet leder t.ex. mycket oftare till depression, och med tanke på min benägenhet att hamna där så… Kändes rätt skönt att höra att jag tänkt rätt med deltiden, för jag vill ju jobba. Och för mig är det också en övning på att faktiskt begränsa arbetsbördan. Mycket enklare att öva när jag vet att jag bara har 4 timmar per dag, då är det mer logiskt för mitt duktiga jag att inte hinna med allt utan att känna skuld. Även om jag ibland gör det ändå, men som sagt – jag övar. Andra ordinationer är fortsatt fysisk träning och att absolut fortsätta så mycket det går med körsången – den är också rehabiliterande, sa läkaren med ett leende. Vet jag väl, det känns tydligt.

Har också fått en kontaktperson på Försäkringskassan. En trevlig tjej som informerade om allt som gäller, och som jag ska träffa tillsammans med chefen för att prata vidare. Även företagshälsovården ska kopplas in – min läkare kommer att kontakta dem för att de ska ta tag i en del rehabiliteringsgrejer och sånt. Känns bra att inte bara sitta här och ”vila sig i form”. Något måste ju ändras, och inte bara min egen attityd, för att jag ska klara av jobbet på heltid sedan.

 

Sånt som bara är roligt blir man också trött av

Har haft körövning hela dan idag. Sjungit mest Ellington, men också Mozart och Vierge och lite annat. Underbart roligt, sånt fyller på den mentala energin.

Eller gör det? För mot slutet av kördagen var jag så trött att jag knappt orkade vända notblad. Kom hem halv sex och var oändligt mycket tröttare än efter en normal arbetsdag.

Fast nu, några timmar senare, känns det bra igen. Så jo, man blir fysiskt trött, men glad och lycklig. Och jag tror att det i längden är vad som får den fysiska orken att räcka till.

 

Inte så lätt att fatta alltid

I går gick jag på träning innan jag jobbade min halvdag. Body Balance, som var svårt och roligt, och verkligen fick mig att fatta hur osmidig jag är nuförtiden. Kroppsligen i alla fall, rent mentalt är jag nog alldeles för smidig och medgörlig. Blev fysiskt trött, men mentalt pigg efter passet, och det var inga problem alls att jobba en halv dag sen. Lite hungrig bara, trots både ostmacka (på brödfritt bröd så klart) och ägg till lunch.

Åkte glatt tillsammans med älsklingen för att handla efter jobbet. Och sen bara gick luften ur mig. Totalt. Packade in i kylen och var nästan snurrig av trötthet. La mig på soffan en stund, kunde inte somna eller ens vila kändes det som, så jag satte mig och läste amelia istället. Sen lagade vi mat ihop och såg idrottsgalan, och jag kände mig ”som vanligt” igen, dvs inte mer trött än man brukar vara vid tio en måndagskväll när man är fullt frisk.

I morse var jag skittrött igen. Men steg upp kvart i åtta, för idag skulle jag börja redan kl 10 eftersom jag hade friskvårdsmassage inbokad 10.30 (på kontoret då alltså). Kvart i nio var jag klar, hade till och med sminkat mig och bäddat sängen då. Fick skjuts in med älsklingen, var på jobbet tjugo över nio. Trött och seg.

Nu har jag jobbat klart min halvdag, ska snart åka hem (bara blogga klart först :)). Och jag är inte alls så trött som jag trodde jag skulle vara. Har förberett möten som ska vara nästa vecka, stämt av med chefen, gjort ett underlag för diskussion om marknadsföringsplan, pratat med kollegor, fått massage… En kul arbetsdag! Ibland hinner jag massor på fyra timmar utan att stressa minsta lilla. Det bara flyter på, liksom.

I kväll ska jag träna igen, fast med min PT så det blir mer styrketräning. Räknar med att vara rätt trött och slut efter det. Men kan egentligen inte räkna med nåt alls. Det är så lurigt. Ibland blir jag helt slut av nästan ingenting – som att gå på bio, som man tror är avkopplande. Ibland blir jag pigg av att göra en massa saker. Och ibland är det precis tvärtom. Helt omöjligt att planera. Dock tror jag att två ”projekt” per dag är rätt lagom att räkna med att jag pallar: jobb + något till på vardagar, till exempel. Och orkar jag mer så är det ju kul, men om jag inte planerar för mer än så är det nog större chans att jag inte blir så jäkla besviken som jag blir ibland när orken tryter (och jag fortfarande inte fattar varför).