Lura sig själv

Har de senaste dagarna ”unnat” mig lussekatt, pepparkakor och efterrätt med ursäkten att det var konferens och lucia. Är nu rejält orolig i magen. Det här med mjöl och socker verkar faktiskt inte passa min mage särskilt bra alls. När jag tar bort korta kolhydrater är magen lugn och fin, så fort jag ”unnar mig” så börjar det strula.

Så varför äter jag ändå? För att det är så gott…

Måste bara få min förrädiska hjärna att fatta att det inte är gott på lång sikt. Det börjar sjunka in, men så här i juletider när alla lägger upp bilder på sötsaker på facebook och instagram, när det är julfika och glöggmys varenda vecka, flera julbord på gång och sen så klart vårt eget julfirande… Det är inte helt lätt att övertyga mig själv om att jag mår bäst av att avstå. Att det inte alls är smart att ta ”bara en” pepparkaka eller ”bara lite” av julgodiset. För i bästa fall blir det bara en och bara lite – men väldigt ofta. Och i värsta fall blir det mycket mer, för har jag väl börjat så är det svårt att inte ta en till. Och en till. Det går liksom inte i längden. Om jag vill äta julgodis måste jag begränsa det ordentligt, till några få dagar i december. Inte lite var och varannan dag. Och eftersom jag vill GÖRA lite julgodis (knäck och tryffel), och vet att mitt eget julgodis är gott så det vill jag smaka på, så måste jag sluta äta andras varor nu. Annars finns det inget utrymme kvar alls – och magen kommer att vara i total kaos redan innan julafton. Det måste ju gå att ha julstämning och adventsmys även utan socker!

Veckans utmaning till mig själv: Att på julbordet nu på söndag helt avstå från de korta kolhydraterna (socker och stärkelse). Matmässigt inga problem: det finns massor att äta sig mätt på. Men sen gäller det att inte ”bara kolla lite” på gottebordet. Samt givetvis att inte dricka glögg, öl och julmust. Party, party.

Så där, nu har jag outat det här. Kan ni fråga mig på måndag hur det gick, tack, så att jag vet att jag måste skämmas om jag misslyckas.

 

Veckans rant

Orkar inte läsa en enda jäkla succéhistoria till. Det kvittar det är om folk som gick över till low carb för tre månader sen och har gått ner två kilo i veckan sen dess, om de har börjat springa för första gången i våras och nu springer maraton like a boss, om de räknar points och gått ner allt utom sista kilot men är peppade för sista veckan, om de bara slutat äta godis/chips/glass och kilona rasar direkt och så vidare i oändlighet.

Jag har ont i kroppen av min allergi, mina knän gör ont om jag försöker springa ens en minut på löpbandet på gymmet, jag försöker träna en gång i veckan, vilket är mer än jag tränat sen tonåren – men märker ingen skillnad och kan inte för mitt liv hitta pepp/tid/ork att träna fem gånger i veckan heller. Det är semester och jag vet att alla hälsosamma matplaner kommer att gå åt helvete, jag har ätit lowcarb forever,  jag äter godis/glass mindre än en gång i månaden och aldrig chips för det gillar jag inte ens, och jag går ändå inte ner.

Så försök inte med ert jäkla ”kan jag så kan du”, för det funkar fantamej inte så.

Det är fan inte rättvist!

 

Omtag

Nä, nu får det bli skärpning igen. Det gick ju så himla bra med vikten och maten. Inget svårt, och det började hända saker på vågen. Minus 3 kg totalt i år.

Sen fyllde jag år och hade mor och far här över helgen. Man fyller ju bara år en gång om året, och att m&f är här är nästan ännu mer sällsynt – så det blev så klart lite extra. Inte bara sötsaker, utan också mer riktig mat. Och genast pep vikten iväg uppåt igen, några hekton.

Och sen var det möten. Och vi var på bio med drink innan och lite popcorn för säkerhets skull. Så dumt (men gott). Och nu i helgen var vi bortbjudna och åt lite fel. Och sen började vi känna oss hängiga och tröståt lite.

Så minus tre kilo är nu minus två kilo. Gah! Tre steg fram och ett tillbaka, på riktigt. När det går så här långsamt har jag liksom inte råd med såna steg tillbaka, då blir det ännu mer osannolikt att jag når nån slags målvikt innan pensionen. (Ok, lite överdrivet, men det känns så!)

Och på köpet kommer magstrulet tillbaka. Gasigt och uppblåst och mullrigt. Inte kul.

Så nu får det vara skärpning på riktigt. Tillbaka till planen. Inga ”bara en liten bit det kan väl inte skada”, inga extraportioner, inget extralyx som förrätter och sånt. Bara lagom mycket mat som jag blir mätt och glad av.

Frukost: LCHF-latte på 2 ägg, 50 g fett, 2 dl vatten, 1 shot espresso, kanel och vaniljpulver.
Lunch: Kött/fisk/ägg i handstor portion, lika mycket grönsaker, 1 dl sås eller annat fett
Middag: Som lunchen.
Mellanmål: 1 dl blandade nötter eller en bit ost.

Jag VET ju att jag står mig utmärkt på detta. Att jag inte behöver mer mat. Allt annat är en massa okynnesätande – och ibland är det inte ens gott att ”unna sig” en liten bit kaka. Ibland är det gott med en extra portion mat men jag märker att jag äter fast jag egentligen börjar bli mätt – så varför äter jag?

Så medan andra jobbar på sitt löpsteg (hjälp!) så kommer jag nu att ägna lite mer energi (igen) åt att hålla mig till matplanen. Nu kör vi!

 

Lättare sagt än gjort

Har haft halsbränna till och från den senaste veckan. Tar omeprazol, som alltid brukar hjälpa efter ett par dagar, och även gaviscon när det känns som värst, men får just nu ingen jättelindring. Så jag läste lite på Vårdguiden, för att se om det fanns några nya tips som jag hade glömt bort eller rent av aldrig hört talas om. Och blev lite irriterad. För listan innehåller handfasta tips som man kan genomföra omgående: undvika kaffe och te, undvika mat som förvärrar besvären, undvika kraftiga framåtböjningar och tunga lyft, sova med huvudänden på sängen högre, äta mat som kan neutralisera syran (mjölk, yoghurt, fil), äta regelbundet och lagom stora måltider, äta ett mellanmål eller två. Och så sist då: Sluta röka. Gå ner i vikt.

Jamen ja! Kanonbra tips! Tror ni det är avklarat senast på lördag?

Jodå, jag förstår att det är bra att skriva till en sån sak om det är faktorer som kan påverka halsbränna. Men i en lista av handfasta, omgående genomförbara råd? Alltså, hallå! Om jag har halsbränna NU, och väger 20 kg för mycket och/eller röker, så är ju något som tar rätt lång tid att åtgärda. Kanske man skulle kunna skriva det som ett separat stycke, typ om man har ofta återkommande besvär är detta andra livsstilsförändringar som kan hjälpa. Och så en länk till tips om hur man slutar röka och/eller går ner i vikt. För det är banne mig inte lätt, åtminstone inte att gå ner i vikt. Rökt har jag aldrig gjort, så jag kan inte uttala mig om hur svårt det är att sluta med det – men jag tror att det är rätt svårt det med, och att det definitivt inte är något man fixar på en kvart för att få bort halsbrännan just nu.

 

Yes!

Besök hos dietisten idag bekräftade det som min egen våg visat (men som jag inte riktigt vågat tro på): jag har gått ner! Nästa två kilo sen förra besöket för en månad sen.

Äntligen!

 

Nya tag. Igen.

Var hos dietisten igen i måndag och vägde in mig. De goda nyheterna är att jag inte har gått upp sen sist, dvs inte ens över jul-nyår när det åts en hel del onyttigheter. De dåliga nyheterna är att jag överhuvudtaget inte rört mig viktmässigt alls sen vi började ses i slutet av sommaren. Men då säger dietisten att om jag inte har gått upp på julledigheten så är det jättebra. Nästan i klass med en nedgång. Så jag får väl trösta mig med det.

Nu tar jag nya tag (igen, igen, igen och igen) med rätt och bra mat. Inget fusk. Att kalla det nyårslöfte känns lite töntigt, för så här har jag ju hållit på i flera år nu. Låt oss kalla det årets attgöralista, enligt femårsplanen.

• Lågkolhydratkost på riktigt; tre bra måltider per dag och ett mellanmål.
• Lagom stora portioner så att jag inte överäter.
• Mindre av mejeriprodukter som mjölk och yoghurt.
• Inga ”tillåtna” godsaker som mörk choklad, bär med grädde, lchf-kakor och sånt annat än vid väldigt festliga tillfällen (verkligen inte varje helg…)
• Mer av bra kött/fisk, ägg, grönsaker, nötter, ost, kokosfett, creme fraiche, grädde.
• Vin enbart till fest och i små mängder – tror allt mer på att det påverkar vikten både direkt (energi) och indirekt (aptitstimulerande).

Och blir jag bara av med den här eländesförkylningen som tar nya tag hela tiden, så ska jag komma igång med träningen också. Fick en stegräknare i julklapp, och har redan konstaterat att den vardagsmotion jag normalt får genom att gå till och från tåget och till och från lunchställen, inte räcker på långa vägar. Jag måste verkligen få till mer promenader och/eller fler träningstillfällen på gymmet om det ska påverka min vikt. Så attgöralistan på den punkten ser ut ungefär så här:

• PT-träning en gång i veckan
• Yoga eller annan gruppträning en gång i veckan
• Promenader dagligen, och speciellt dagar när jag inte tränar på annat sätt

Känner jag mig peppad? Inte så vidare värst, ärligt talat. Det är mer som att gå tillbaka till jobbet efter semestern: kul ibland, tradigt ibland. Men det måste göras. Måste måste måste – för jag är inte bekväm i den här kroppen.

 

Cut and paste

Alltså, ibland orkar jag bara inte blogga för det enda jag har att skriva om är samma saker som jag redan skrivit om. Och hur tradigt är inte det att läsa, tänker jag. (Som om ni inte själv kan välja vad ni vill läsa, va?)

Men jag måste ändå muttra av mig lite igen, på samma tema som vanligt: Varför går jag inte ner i vikt? Försökte att helt utesluta kolhydrater en vecka, med inget som helst resultat annat än att jag blev lätt illamående. Nu är jag tillbaka på lchf i vardagen, dvs utesluta så mycket kolisar som möjligt och bli mätt på fett och protein istället. Äter för många yoghurtfrukostar eftersom jag är för trött för att stiga upp tidigare och fixa nåt annat. Äter en bit mörk choklad till kaffet flera dagar i veckan istället för en dag i veckan som jag hade tänkt. Gör antagligen för många andra små undantag, för att jag inte riktigt orkar med omaket vissa dagar. Hemma är det sällan problem (annat än chokladen  och yoghurten då), men ute på restaurang och på möten är det för ofta luncher där jag inte blir mätt på protein+fett, så jag äter lite av kolisarna också. Eller äter lite av nåt tilltugg, lite av en bit fredagskaka, lite av fruktfatet. Små grejer som sammantaget blir för mycket för att det ska passera obehindrat, liksom.

Men en annan sak jag har funderat mycket på är en sak som Anna Hallén skrivit om i sin blogg, och som jag nyss läste igen i hennes kokböcker (LCHF husmanskost och LCHF för kvinnor – båda rekommenderas för de innehåller både faktadel och bra recept på helt vanlig mat som vem som helst kan äta utan att det känns som ”specialkost” som många tror att lchf är). Nämligen att när man har försökt gå ner i vikt länge, och man dessutom har varit mycket stressad vilket påverkar kortisolnivåerna, då kan det ta lång tid innan kroppen fattar att den får den mat den mår bra av. Om man t.ex. länge ätit lågfettkost är kroppen inställd på att den inte får tillräckligt med fett, så den lagrar. Det kan ta lång tid av tillräckligt med fett innan den fattar att den inte behöver lagra utan kan börja bränna fett. Nu har ju jag ätit lågkolhydratkost i flera år, först enligt GI-metoden och på senare tid enligt mer strikta lchf, så jag tycker inte min kropp borde tro att den har fettbrist. Däremot har jag haft flera år av för hög stress, och förra höstens kollaps som kronan på verket.

Det kanske är så att det tar tid att återhämta sig även vad gäller ämnesomsättningen? Och då pratar Anna Hallén om 6-12 månader, då man måste äta rätt och leva bra (vila, träning osv) innan det ger resultat på vågen.  

Min rationella hjärna tänker att det inte är helt orimligt. Men min känslomässiga hjärna säger vad i helvete? ett halvår eller mer innan jag ens får lite payback? det är inte rättvist!!!

Hur ska man orka hålla ut så länge? Hur ska man veta att man ligger på rätt nivå om man inte får något resultat på ett halvår? Klarar jag verkligen att ta bort alla små guldkanter, typ choklad ibland, om jag inte märker nån skillnad? Hur motiverar man sig att hålla ut?

Life’s a piece of shit, when you think of it.

 

Hur man gör för att äta mindre

När jag jobbar i Indesign glömmer jag ofta både tid och rum. Som idag, när jag framåt halvtvåsnåret kom på att jag kanske skulle äta lunch. Kom iväg lagom tills kollegorna tog sitt eftermiddagskaffe. Och konstigt nog var jag inte särskilt hungrig heller. Åt min medhavda kycklingsallad, vilket inte var särskilt mycket. Har inte behövt något mellis alls.

Så det är kanske en viktminskningsmetod så god som någon: Banta med Indesign. Inga recept behövs, bara kallt kaffe!

 

Ett steg i rätt riktning, hoppas jag

Har varit hos dietist för första gången i mitt liv. Var lite nervös att hon skulle totalsåga min lchf-satsning, men det gjorde hon inte. Hon lyssnade länge på mina resonemang kring min vikt och mat och (brist på) motion, och sa inget alls om att jag åt fel. Vilket var väldigt befriande. Nu menar jag inte att hon ska säga att allt jag gör är rätt – uppenbarligen behövs ju nån förändring för att vikten ska börja gå neråt. Men hon var öppen och fördomsfri, så att säga, och det är allt jag kan begära så här långt. Till nästa gång ska jag föra matdagbok en vecka, och sen ska vi prata igenom kosten lite mer. Och jag är inte så nervös för det heller, för hon pratade om portionsstorlekar som en möjlig anledning till att lågkolhydratkosten inte funkar. Något jag själv har lite misstanke om också. Och nyckelorden här är att hon pratade om lågkolhydratkost som en möjlig väg. Inte som djävulens påfund, vilket jag hört andra råka ut för.

Dietisten är en del av rehabiliteringen efter utmattningssjukskrivningen kan man säga. Min husläkares bestämda rekommendation – och klokt nog tyckte han att jag skulle vänta tills jag var tillbaka på banan med jobb på heltid. Man ska inte börja pilla med kostomläggning också när man kämpar med utmattningssyndrom, tyckte han.

På rehabavdelningen finns också möjlighet att sedan få hjälp av till exempel sjukgymnast med träningsformer/övningar som funkar för min kropp (som ju mest känns stel och tung just nu, inte helt oväntat), vilket kanske kan vara en bra idé.

Själv tror jag att, förutom lite revidering av kosten, skulle jag behöva en kbt-terapeut som kan åtgärda mina spontanhandlingar. Som att köpa en bit choklad när man är trött och stressad i tron att det ska hjälpa mer än väldigt kortsiktigt. Eller unna sig fika enstaka gånger – fast sen visar det sig att enstaka gånger var visst varje dag under semestern. Jag vill inte belöna eller trösta mig med mat/godis. Jag vill äta för att mat är gott och nyttigt – vid måltiderna.

Veckans lunch- och middagsmeny

MÅNDAG
L: Rökt makrill, ägg, dillmajonnäs, gurka
M: Hamburgare (utan bröd) med bacon och ost, rödlök, inlagd gurka, coleslaw

TISDAG
L: 3 dl filmjölk förstärkt med en skvätt vispgrädde, 2 msk blåbär, 2 msk rostade solrosfrön (bråttomlunch…)
M: Ungsstekt lax, hollandaisesås, råkost.

ONSDAG
L: Skomakarlåda (kött, rödvinssås, bacon, pyttelite potatismos)
M: Sallad på grillad kyckling, avokado, bacon och currydressing

TORSDAG
L: Rester av kycklingsalladen
M: Grillad fläskytterfilé, bearnaisesås, sallad

FREDAG
L: restauranglunch
M: Ungsstekt kyckling, sallad. Dessertostar. Ett glas vin!

Frukostar har hitintills blivit turkisk yoghurt (10%) med några nötter och linfrön, samt ett kokt ägg. Mellis när det har behövts: en bit ost och/eller några mandlar. Samt kaffe med en rejäl skvätt vispgrädde – har ställt en trea i kylen på jobbet nu, så får kollegorna säga vad de vill. (En fördel är att vårt inte särskilt goda automatkaffe blir betydligt godare med vispgrädde)

 

Fakiren som snöt sig i korkmattan

Efter en semester som inte var totalkatastrof ur kostsynpunkt, men verkligen inte lchf heller, var det dags att ta tag i vardagen igen. Och jag tänkte att det kanske var läge för en rivstart, att verkligen plocka bort kolhydraterna helt. Det finns en metod som kallas ”fakir” där man äter max 5 g kolisar per dag. Läste dessutom att 1/4 av alla kvinnor som testar en fakir får inga resultat om de äter kött, men att fisk ger resultat. Så jag planerade en ganska fiskdominerad meny för måndag-fredag. Räknade inga kolisar, men tog bort grönsakerna och mjölkprodukterna så långt det var möjligt.

Frukost alla dagar:
Kall LCHF-toddy (äggmjölk) med en shot espresso = islatte
(byttes ut mot två kokta ägg mosade med smör den sista dagen, för jag orkade inte mecka)

Luncher:
Ägg & makrill i tomatsås
Ägg & varmrökt lax med limeaioli
Ägg & tonfiskröra (tonfisk, majonnäs, rödlök)
Ägg & skagenröra
Ägg & varmrökt makrill

Middagar:
Grillad lax med hollandaise
Ungsstekt lax med dill och lime, hollandaise
Grillad fläskytterfilé med vitlöks- och persiljesmör
Grillad kassler med bearnaisesås
Fredagskyckling med aioli

Och som mellanmål hade jag ost att tugga på. Kaffet dracks med lchf-mjölk eller kokosfett.

Men ärligt talat. Efter tre dagar var jag så vansinnigt trött på fisk. Tyckte att allting smakade fisk. När jag plockade fram lunchen blev jag mätt bara av doften. Och allt hade liksom samma mjuka konsistens. Började dagdrömma om krispiga blomkålsbuketter och röd paprika.

Och när älsklingen mailade att han hade ätit kebab till lunch i torsdags blev jag nästan förbannad på honom. Kebab! Kryddig mat med en liten aning tuggmotstånd! Så orättvist!

På fredagen bestämde vi oss för att återinföra grönsaker på menyn. Och sen tog jag en skvätt helt vanlig mjölk i kaffet också. Och en bit choklad. Så det blev ju inte en hel vecka med fakir.

Vägde inte mig i början av veckan heller, ville inte veta om semestern satt sina spår. Men på onsdagen tänkte jag att jag måste ju veta om det ger några resultat med fiskspåret, så jag vägde mig – och hade banne mig inte gått upp sen innan semestern. Skönt det. Jag menar – det var ju överviktigt så det räckte redan innan.

I söndags morse hade jag gått ner 2 hg. Vilket ju inte är så mycket att hurra för, men det är ändå 2 hg på fyra dagar. Fortsätter det så är det ju kanon.

Konstaterade i alla fall att fakir orkar jag inte med i längden. Och första omställningsveckan var tuff som den var ändå – längtade flera gånger efter kanelbullar och pasta. Trött, törstig, lite huvudvärkig.

Nu har jag åkt på luftvägsinfektion och har ev pyttelite feber. Så jag är trött och seg av det. Men kroppen börjar fatta att den inte får kolisar; magen fattar att den är mätt även om det tar lite längre stund för maten att omsättas i energi. Känner mig mätt efter frukosten och det håller i sig till lunch. Och idag ska jag äta kebab till lunch. Tjoho, vilken fest! (Utan bröd, givetvis)

Så jaha, here we go again. Business as usual. Och andra engelska uttryck.

Är ni intresserade av veckomenyer lite då och då, eller är det tradigt att läsa om?