Det här med en mage som krånglar

Läste ett inlägg om magstrul och lchf hos Anna Hallén.

I hela mitt vuxna liv har jag haft strul med magen. Mest har strulet varit i form av endometriossmärtor, och när det var som värst kom ju allt annat i skymundan. Lite gaser är ju liksom en småsak när man kallsvettig ligger på golvet och profylaxandas för att klara sig igenom ett par timmars obeskrivliga magsmärtor helt i klass med en normal förlossning.

Men parallellt med detta har magen strulat på annat sätt också. Varit bubblig, gasig. Förstoppad eller för lös. Att endometriosen orsakade sammanväxningar kring tarmar och övrigt i magen gjorde saken ännu besvärligare, och länge trodde jag att det var just sammanväxningarna som var källan till problemen. Det var ju endon som gjorde att toalettbesök ibland blev timslånga för att hela magen låste sig i kramp bara jag satte mig på toan. Men så för snart tio år sen genomgick jag en total hysterektomi. Sammanväxningarna finns kvar, men själva endometriosen lugnade ner sig och efter några år var jag i princip helt besvärsfri. Bara att slippa ägglossningar och mens tog ju bort de värsta smärttopparna.

Kvar fanns dock gaser, förstoppning och diarréer utan någon synbar förklaring. IBS, denna slaskdiagnos, gissade en läkare. Inget att göra åt, bara ”undvika sånt man blir gasig av” vilket enligt de flesta råd är typ lök och bönor. Vilket inte hjälpte nämnvärt, och inte blev nån skillnad till det sämre heller när jag återintroducerade det i kosten. Så eftersom jag älskar både lök och bönor har jag fortsatt med det.

Men så för några år sen började jag äta enligt GI-metoden. Alla snabba kolhydrater togs bort, dvs vit pasta, ris, potatis, socker, vitt mjöl. Ibland åt jag fullkornspasta, fullkornsbröd, havregrynsgröt och någon liten nypotatis slänk också ner. Men principen var ganska tydlig i kosten. Och det började bli mer stilla i magen. Inte helt, men märkbart bättre. Först tänkte jag att det kanske ändå var så att endon helt hade försvunnit, att tarmarna lärt sig leva med de sammanväxningar som fanns kvar. Men om jag nån gång åt till exempel kakor, tårta eller för all del åt pasta flera gånger på en vecka – så började det bubbla lite i magen igen.

I vintras började jag prova lchf, som ni kanske har märkt här på bloggen. Då försvann även fullkornspastan och det osötade fullkornsbrödet. De kolhydrater som har funnits kvar är grönsaker, några bär ibland, nötter och mjölkprodukter i begränsad mängd; främst grädde och turkisk yoghurt och mjölken i kaffet. Och nån bit mörk choklad till helgen ibland, så klart.

Och plötsligt var magen helt lugn. Hela tiden. Den liksom bara funkade: inga akuta eller långa toalettsittningar längre, inga gaser, inget som bubblade och drog i tarmarna. Behövde inte ens linfrön i yoghurten varenda dag för att allt skulle funka.

Någon som aldrig haft strul i magen har nog svårt att fatta att man skulle vilja utropa halleluja när man vecka efter vecka har haft alldeles normala toalettbesök. Ni som haft strul fattar.

Och så nu på semestern, när vi bestämde att man får ta en glass, en liten kaka ibland, kanske rent av äta pasta eller bröd eller lite pommes till maten. Prova lite amerikanskt godis. Direkt blev jag gasig i magen, och efter ett tag kom resten av symptomen tillbaka.

För mig är det väldigt tydligt att det är de snabba kolhydraterna som får min mage att strula. Så kanske det inte är för alla, men om du har strul och inte har provat att ta bort mjöl, ris, pasta, socker, frukt(socker) - ge det en chans. Jag kan göra små avsteg ibland, så det är inte ett liv helt utan fika och efterrätter. Men man kan inte göra undantag i  flera veckor eller flera gånger i veckan utan att betala för det. Man får välja sina fester.

Nu väntar jag bara på att viktnedgången ska kicka igång. Det vore ju fantastiskt. Men jag tror att det hänger en hel del på min stress också. Kan jag hitta en bättre balans där, så tror jag att vikten kommer att börja röra på sig också. Men oavsett vilket så känns det ändå som att jag dragit en rejäl vinstlott med lchf-maten, nu när magen funkar. Så himla skönt!

 

Förberedelser

Mindre än en vecka kvar till semester och man borde väl känna lite lyckorus, men just nu känns det mest som att det är tusen saker kvar att förbereda och tänka igenom. Och då menar jag inte guideböckerna, för dem tänker jag läsa på planet. Men allt annat, liksom.

Packlistor (även om grunden finns i datorn i form av sparade packlistor sen 2002) – vad behöver man ha med sig, vilket ska ligga i kabinväskan och vad ska checkas in (och försvinna vid mellanlandningen på Heathrow, säger en luttrad och desillusionerad Heathrow-resenär). Max en långärmad tröja/kofta/jacka säger flera vi pratat med, och jag blir nervös. Kan det verkligen räcka? Älsklingen säger att vi köper mer om det behövs… Ok då.

Mobilerna – dyrt att ringa, hur gör vi, vilka ska vi ha med oss…? Men så hittade älsklingen något som heter HolidayPhone – ett simkort dit man vidarekopplar sitt nummer och sen har ett antal fria timmars samtal, fria samtal mellan två HolidayPhone-mobiler, fria sms till hela världen och en del internettrafik också. Till fast pris. Sist han var i USA landade mobilräkningen på nästan 2000 spänn, och då hade vi mest haft kontakt via mail och sms. Rysare att komma hem med en sån efterräkning, så nu har vi beställt två HolidayPhone-kort – och döttrarna kan sms:a av hjärtans lust till sina vänner och pojkvänner utan att vi får gråa hår. Skönt bara det. Och vi kan nå varandra om vi delar oss i t.ex. stora affärer eller på nåt nöjesfält. Skönt även det.

Insåg också, efter att ha gjort klart (?) min egen packlista, efter att ha förberett nån slags grund till döttrarna, att jag nog behöver köpa nytt. Behöver ha mer än ett par slitna shorts med mig, tror jag, speciellt om det blir varmt. Och eftersom denna kropp inte alls går ner i vikt (funderar på om ehec kanske skulle hjälpa?) så är så klart de jag köpte förra året lite trånga i midjan. Och vi ska på semester. I USA, som inte är världsberömt för smala sunda människor. Gissar att jag inte kommer att rasa i vikt där heller. Känns verkligen pinsamt att det jag köpte i fjol, när jag redan då var för tjock, känns trångt i år. Vad är det med mig? Fan.

Sen har vi konstaterat att jag inte kan ha min iphone med mig heller. Mitt nummer kommer att vidarekopplas till specialnumret, och då får man ett simkort för det. Som ska sättas i en icke operatörslåst mobil. Får bli två av våra gamla mobiler. Känns lite läskigt – har efter rätt många år med smartphone vant mig vid att ha allt från mail och kontakter till kom-ihåg-grejer i mobilen. Nu ska vi ha en gammal, som dottern har just nu, och där finns inget av mina grejer. Att jag inte kommer åt min jobbmail under semestern är väl antagligen rätt sunt och bra (även om det känns lite läskigt just nu). Men allt det andra. Måste verkligen fundera igenom vad jag skulle behöva ha med mig och lösa det på annat sätt – typ lägga in det i min mini-laptop som ska med.

Och så då alla som säger att det kommer att bli så himla underbart, och vilken härlig resa det blir. Ja, absolut. Antagligen. Men jag kan inte riktigt njuta just nu. Så mycket är kvar att planera och förbereda. Hotellrum är inte bokade överallt. Hyrbil är inte bokad på de sträckor vi ska köra. Allt sånt ska man tydligen vänta med, ha is i magen, och boka i sista minuten för att få bra priser. Iiiihhhh, snacka om övning i att släppa kontrollen! Känner lite att så länge det är finns sådana oklarheter så är det väldigt svårt att luta sig tillbaka och bara tänka på allt roligt. Även om jag försöker.

För varje gång jag känner stressen, speciellt kontrollstressen, fladdra till så säger jag till mig själv ”det ordnar sig, vi har bra kreditkort”. Funkar sådär, men som sagt – det är en bra övning.

 

Misströstan

Det är nåt fel på min kropp. Den vill inte tappa kilon, trots att det finns rejält för många att ta av. Nu är det mer än två månader sen jag slutade med Tryptizol, och jag har dessutom varit deltidssjukskriven och inte stressat de här första månaderna på året. Sovit gott, ätit enligt planen. Innan påsk hade jag gått ner totalt 2 kg på hela året, varav nästan 1,5 kg var veckan innan påsk (utan att jag gjort något speciellt). Sen var det påsk och jag frossade inte i godis och kolhydrater, var faktiskt väldigt duktig och hade bara små synder på mitt samvete när jag åkte hem från Skåne. Men när jag vägde mig en vecka senare så hade jag gått upp 2 kg igen. Och de är kvar fortfarande.

Medan andra jublar över 1,3 kg eller till och med 3 kg första veckan och sen bara fortsatta vikttapp i långsam eller snabb takt så händer det i genomsnitt INGENTING på min viktkurva. Och det lilla som händer är ju knappt värt att nämna.

Försöker verkligen trösta mig med att magen funkar bättre med den här kosten, för så är det, men det hjälper inte. Eller att jag ”hamnat på en platå”, men det hjälper inte heller – för man kan väl knappast hamna där i fyra månader?

Faktum kvarstår: Jag vill också gå ner i vikt. Nu. Helst jättesnabbt, för jag har kämpat på så jäkla länge – vill ha lite utväxling liksom. Men jag fattar ju att långsam viktnedgång är bäst, så kan vi säga ett kilo i månaden? Då är det ändå inte förrän tidigast nästa sommar jag är framme vid första målvikten. Så det är väl inte alltför otåligt, va?

Är sällan sugen på kakor och godis nuförtiden, men det är väldigt svårt att motivera sig att inte äta en stor mjukglass när det är solvarmt ute och jag dessutom känner mig lite ynklig för superallergin. Vad skulle den mjukglassen kunna förstöra liksom? Knappast en lyckad viktkurva… :(

 

Snart

Om bara några dagar tar jag min allra sista Tryptizol-tablett. Har trappat ner sen i december, och tycker inte det påverkat huvudvärken märkbart. Ingen påtaglig ökning i intensitet eller tillfällen alltså. Vilket väl talar för att spänningshuvudvärk är rätt diagnos, och nu när jag varit deltidssjukskriven har jag blivit mer avslappnad. Gäller att hålla kvar den känslan nu när jag går upp i arbetstid igen. Vara observant och inte vänta med att ta tag i tecken på stress.

Men framför allt är jag väldigt nyfiken på att se om viktkurvan börjar dippa neråt när inga mediciner ställer till det i kroppen. Har gått ner typ 1 kg sen i julas, och det märks enbart om jag ställer mig på vågen. Inga kläder sitter annorlunda. Nu vill jag ha lite lön för mödan (även om lchf inte är särskilt mödosamt), lite lösare passform på xxl-kläderna! Hoppas på minus 1 kg per månad, det är väl inte helt orimligt va?

 

Nämen kolla

Det finns folk som modebloggar för stora storlekar. Men shit så glad jag blev. Inte för att jag gillar modebloggar, utan för att det finns nån därute som kan tipsa mig om kläder som är snygga och i min storlek.

Big Ass Fashion FTW! :)

 

Mat

När nu vardagen är tillbaka och helgdagarna är extremt långt borta (hallå, påsk i slutet av april!) är det dags att återgå till vardagsmat också. Det betyder lågkolhydratkost. Vi började givetvis redan i måndags. Och jag känner mig ovanligt sugen och peppad den här gången. Har suttit och läst recept och tips på Kostdoktorns sida. Det här ska funka, banne mig! Både Anna och L-8 har gått ner. Jag är snart klar med utfasningen av Tryptizol, och då borde det inte finnas annat än rent mentala hinder.

Middagsmeny för närmaste veckan:

LÖRDAG
Avokado med lök- och caviarröra
Fläskfilépanna med gräddig svampsås, sallad till det
En bit ost

SÖNDAG
Grillad kycklinglårfilé med bearnaise, sallad

MÅNDAG
Gorgonzolabiffar/fetaostbiffar, gräddsås, blomkålsgratäng, sallad

TISDAG
Inkokt lax med dillmajonnäs och sallad

ONSDAG
Korv stroganoff (med creme fraiche i såsen, så klart), sallad

TORSDAG
Laxgryta med gräddig sås och röd caviar, sallad

FREDAG
Ungsstekt kyckling med knaprigt skinn, aioli, sallad

Frukost blir standard: turkisk yoghurt (10%) med linfrön och nötter, 1-2 kokta ägg

Lunch är lite svårt just nu. Jobbar ju halva dagar, så jag äter sen frukost och har ingen lunchrast. Har löst det med att ta med en macka av sesambröd med bregott och några skivor ost, som jag äter när vi har eftermiddagskaffe. När jag kommer hem tar jag en näve rostade nötter i väntan på middag. Är jag mer hungrig tar jag några bitar ost.

Ibland festar jag till det med en frukt. Gärna efter middagen. Årets blodapelsiner är här, underbart syrliga och goda. Spana efter tarocco som är godast!

I dag har jag dessutom bakat chokladbiskvier på LCHF-vis; sötade endast med lite sukrin, som tydligen inte alls höjer blodsockret. Är generellt sett tveksam till sötningsmedel som påstås funka som socker utom i kroppen. Men ibland vill man ju söta lite, och då kanske detta är bättre än vanligt socker? Dyrt som poker är det, så bara det får ju en att vara restriktiv med användningen. Bara i undantagsfall – tanken är ju att man ska lära sig äta utan sötning och kolhydrater, inte byta ut den ena söta smaken mot den andra. Men 2 tsk sukrin på åtta kakor är rätt lite. När man tänker efter hade det antagligen funkat med motsvarande mängd vanligt socker också, förutsatt att man sen bara äter en kaka. Vi får väl se hur gott det blir – de är inte klara än.

 

Kropp

Gah, ibland blir jag så jäkla trött på den här kroppen. Tjockmagen som inte blir mindre. Jättebysten som får allt att strama och sitta fult. Hatahatahata. Till ingen nytta, så klart, för inte blir man smalare eller nättare över bysten av att hata. Och egentligen är det inte så viktigt (ha), egentligen är det bara kortare stunder som jag hatar och förtvivlar över kroppen. Ibland känner jag mig till och med fin, med valkar och allt. Det är en humörsak.

Har läst andras bloggar, andra som kämpar med (mot) vikten, och många skriver om hur de alltid känt sig tjocka, alltid hungrat efter något mer att äta. Och jag undrar om mitt problem är något liknande, fast kanske i andra änden. Jag var nämligen hela uppväxten smal, rent av spinkig innan jag fick lite kurvor, och fick långt upp i tonåren ofta kommentarer om att jag ”behövde äta mer”. Från nian till trean i gymnasiet vägde jag konstant 47-48 kg, dvs hade ett BMI på strax under 19. Var inte särskilt stor i maten, men kunde äta godis och kakor utan att det märktes ett dugg. Jätteorättvist, eller hur?

Problemet är att jag fortfarande har en slags självbild av mig själv som, kanske inte smal men normalviktig. Fast med stor byst. Inte så att jag lever i förnekelse och shoppar kläder i stl 36 fortfarande, absolut inte. Men nånstans inom mig finns smalisbilden, precis som många av mina medsystrar hela tiden – oavsett vikt – har kvar tjockisbilden inombords. Och jag tänker att den här vikten, den här övervikten – den är undantaget. Ett tillfälligt bakslag, snart är jag säkert tillbaka till där jag alltid varit. Bara det att alltid är en sanning med modifikation, för de senaste tio åren har jag faktiskt varit överviktigt i stort sett hela tiden. Med variationer – tror jag gick in i 2000 med 62 kg på vågen, och borde ha varit riktigt tjusig då. Minns att jag fick komplimanger eftersom jag hade gått ner 7 kg under 1999 – och i samma veva upptäckt hur snyggt figursydda kläder satt på mig (tror att kläderna i sig gjorde att jag såg ut att ha gått ner betydligt mer). Sen har det varit en kurva som gått uppåt och neråt, men aldrig under 62 och med en tydlig tendens allt högre upp.

Samtidigt så tänker jag att jag inte vill byta ut smalisen inombords mot en tjockis, även om det är mer verklighetsnära, för jag tror inte att jag skulle tycka bättre om mig själv för det. Ska istället försöka hitta vägen att få smalisen inombords att komma fram ur alla valkarna. För hon var rätt fin, den där smalisen – och jag tror att hon är fin även som 40plussare också.

Och nyss slog det mig att jag vill faktiskt inte ta Tryptizol längre. Huvudvärken kanske är bättre, men bara kanske. Tror den beror på jobbet, det har blivit så otroligt mycket tydligare det senaste halvåret. Och där hjälper inte tabletter ändå, det är annat som ska till. Av tabletterna blir jag istället tjockare, och tröttare och tidvis galet torr i munnen. Känns faktiskt inte värt det. Mer nackdelar än fördelar. På måndag ska jag ringa min läkare och höra hur man gör för att sluta.

 

Nähä

Och nu händer det absolut inget alls på vågen. Fast jag fortsätter äta som jag gjort veckorna innan. Varför händer det inget? Varför!?

Ibland tror jag på allvar att jag inte kan gå ner i vikt. Och det är en riktigt deprimerande tanke.

 

:)

Fast jag inte skulle så vägde jag mig imorse. Noterade sömnigt att det var samma vikt som i fredags morse, steg in i duschen – och sen kickade hjärnan igång. Vad stod det egentligen? (svimma inte nu när ni ser hur skitmycket jag väger…) 79,1 – som i fredags? Eller… kan det vara möjligt… 78,1? Var tvungen att kliva ur duschen och väga mig igen. 78,1!

Haha! Har därmed uppnått hela månadens målsättning (ett kilo per månad) på en helg. Känns ju nästan overkligt – och jag förväntar mig absolut inte samma takt resten av månaden (eller året), men TJOHO! :) Precis vad jag behöver för att upprätthålla moral och motivation.

Jag återvände till duschen och sköljde av shampot när jag hade tjoat klart (för mig själv).

 

Minus – och plus

(nästan varenda gång jag ska skriva ett nytt inlägg får jag rapporteringsnoja: nu måste jag rapportera allt som hänt sen sist jag skrev, för annars blir det ju inte komplett – och så inser jag att det hinner jag inte, så då väntar jag ”tills jag hinner”, vilket är typ nästa sommar… och nästa gång jag tror mig hinna är det ännu mer att rapportera, vilket jag verkligen inte hinner. Så nu skiter jag i att berätta om underbara helgen i Malmö och sånt. Ni har väl fantasi och egna liv, för guds skull!)

Ville egentligen bara säga att nu har jag gått ner 1,2 kg. Hade varit trevligt att meddela en mer imponerande nedgång, men det puttrar på. I rätt riktning.

Min PT spände ögonen i mig häromdan och sa ”förutom kost och träning finns det en mycket viktig sak du måste ändra på om du ska gå ner i vikt: du måste stressa mindre! Stressen trycker in fett i cellerna och låser dem, lika effektivt som insulin gör – det är en överlevnadsmekanism, när vi är stressade ska vi ha reserver att ta av.”

Så vid nästa medarbetarsamtal med chefen ska jag be att få mindre att göra, för jag vill ha smalare midja. Haha. Fast lite allvar är det ju – jag behöver dra ner på jobbstressen rejält. För hälsans skull, inte bara midjemåttet.

Och jag har haft ett par genomgångar på sistone med chefen. Fått hjälp att prioritera, lyfta bort eller senarelägga uppgifter. Framför allt fått lov att inte göra en del på listan med hennes goda minne. Fått order om att gå hem i tid även om allt inte är klart. Och bara att ha såna samtal gör mig lugnare, mer fokuserad. I torsdags, sista arbetsdagen förra veckan, var jag KLAR med alla måsten på listan redan kl 16.15. Var nästan chockad, men det stämde. Så då gick jag hem. Herregud så lyxigt!

Så jag har gott hopp om att även midjan snart ska reagera. Och för er som undrar om jag bara äter smör just nu så kan jag säga att det gör jag verkligen inte. Så här ser typisk veckodagsmeny ut:

FRUKOST: 1½ dl turkisk yoghurt med linfrön, en skvätt grädde (mer fett mättar bättre) och några hallon, några nötter eller lite rostad kokos.  Ett kokt ägg.

LUNCH: (och när det är lunchdags har jag knappt börjat bli hungrig): Normalportion kött eller fisk, mycket sås, sallad.

MELLANMÅL (ibland, om lunchen varit för snålt tilltagen som den ibland är på restauranger): några ostkuber eller några nötter.

MIDDAG: normalportion kött eller fisk, rejält fet sås (creme fraichebaserad, gräddbaserad eller majonnäsbaserad), grönsaker – gärna mycket kål, broccoli och/eller blomkål. Ibland blomkålsgratäng eller blomkålsmos/puré. Ibland kaffe med en klick vispgrädde.

Extremt sällan äter jag mer än så här. Ibland äter jag en bit mörk choklad till kaffet, men inte ens det är jag så sugen på längre. Jag är ju så mätt hela tiden!

Ost och smör är nödlösningar när jag måste jobba över eller har haft så tajt mellan möten att lunchen kommit i kläm – eller jag har fått för lite lunch. Då är det enkelt att i närmsta närbutik köpa med sig färdigskivad ost, små paket smör, några nötter, en stor kaffe med vispgrädde (Espresso House med flera serverar vispgrädde utan att blinka) – bara för att få mättnaden och inte falla för frestelser i form av kanelbullar och annat som serveras på möten och fredagsfikor. Och det funkar. Om det vore så att man gick upp i vikt av att äta på detta sättet skulle jag väga plus 5-6 kilo redan. Och det gör jag ju uppenbarligen inte.  Förutom att gå ner funkar magen dessutom allt bättre. Något jag efter många många års strul med tarmarna pga endometrios, sammanväxningar, operationer osv verkligen uppskattar. Nästan så jag ibland vill sjunga nationalsången när jag gått på toa. ;)

Så minus ett drygt kilo.

Plus är att jag just nu är mindre stressad, och dessutom mår bra av det här sättet att äta.

Och snart är det helg. Ledig helg.