Väninnan Sanna tipsade mig om Footner, som är inköpt men ännu inte testad, för just nu är det nästan lite magiskt ändå. Har nämligen inga hälsprickor alls. Och nu ska jag, som den goda människa jag är, dela med mig av mitt absolut bästa tips. Men först mitt näst bästa (spänningen är oliiiidlig):

Scholls kräm för spruckna hälar
Smörj in med den varje dag i en vecka. Det är så klart bra att grunda med att fila bort torr död hud, men det är inget du behöver göra varenda kväll. Bara smörj in – lämpligen på sängkanten vid sängdags, så du inte halkar runt så mycket innan krämen hunnit sjunka in – varje kväll och låt krämen göra sitt jobb. Har provat hur många sorters krämer som helst och den här är oslagbart bäst. Efter en vecka, eller mindre, är det jättestor skillnad. Vill du öka på effekten kan du dra ett par sockar över under natten (också bra för att undvika halkning), men inte heller det behövs för att faktiskt få effekt.

Trodde faktiskt inte jag skulle hitta något som kunde göra mina hälar mjukare, men så plötsligt hände det. Inte en enda trisslott var inblandad. Är ni beredda? Här kommer stjärntipset:

Tejpa fötterna en vecka (med eller utan att först ha dragit på dig planar fasciit)
Jo, för efter att ha haft sporttejp kring hälar och hålfot en vecka, var nästan all torr hud på hälarna borta. Alltså ännu tydligare än efter en vecka med favoritkrämen ovan. Efter ytterligare en vecka var hälarna mjuka som babyhälar. Helt magiskt och absolut enda positiva bieffekten av fotsmärtorna. Nu har jag, pga skavsår, inte haft fötterna tejpade på mer än tre veckor – och det börjar bli torrt och hårt igen. Men effekten höll i sig ett par veckor, så det var inte högst tillfälligt alltså. Jag gissar att tejpen dels stänger in fukt, dels drar med sig torr hud när jag tar av den – och sjukgymnasten gissade även på att tejpen minskar friktionen mot huden, så att huden inte behöver tjocka på sig. Whatever, säger jag. Det funkar. Visserligen inte helt bekvämt med tejpade fötter – men om jag slipper tejpa hela vägen, bara över hälpartiet, är det antagligen mindre besvärligt.

Återkommer när jag testat Footner, men det kan jag ju inte göra förrän det är torrt och skröfsigt igen, annars är det svårt att veta om det blir nån skillnad.

Återkommer när inspirationen rinner till igen. Tills dess finns jag lite mer frekvent på twitter och instagram och fejjan. Men det vet ni väl redan.

Gissa vem som önskar att hon hade satt sig i en annan vagn.

Men idag har jag i alla fall provat att cykla 15 min på motionscykel och det verkar som det funkar. Vi får se vad fötterna säger om några timmar. Hade liksom redan skitont, och det kändes ingen märkbar skillnad när jag cyklade, så jag håller tummarna.

Förra veckan tejpade sjukgymnasten mina fötter, och efter första dygnets känsla av obekvämt på nytt sätt kändes det rätt skönt. Tejpen satt dessutom kvar i fyra dagar. När jag tog av den kändes det sämre i fötterna efter bara några timmar och nu känns det som båda fötterna är blåslagna. Vilket de inte är, det bara känns så. Imorgon hoppas jag sjukgymnasten kan lära mig hur man tejpar själv.

Nu ska jag djupandas en stund också. Det är de små små detaljerna som gör det.

Jag är (redan) så himla less på att foten gör ont, och att andra foten också börjar göra ont. Att det inte bara gör ont i foten, utan upp i de stela, ömma vadmusklerna – där problemen kan ha sitt ursprung tror sjukgymnasten. När hon masserar vaderna gör det så ont att jag håller på att tugga i mig bänken. Ibland när jag går så gör det så jäkla ont att jag inte kan sätta ner foten ordentligt. Andra stunder känns det bara lite ömt och stumt. Prognosen är ju inget att ha heller, eftersom den förvisso är god – jodå, nån gång kommer det att läka. Men det kan ta upp till två år. Eller fyra månader. Eller ett år. Eller vad som helst. Ingen vet. Hur planerar man sitt liv med såna lösa besked? Och när jag frågade sjukgymnasten i fredags varför jag fått hälsporre så säger hon att det sannolikt beror på att jag började gå så mycket mer än vanligt i höstas. Ökad belastning i otränad överviktig kropp på hårt underlag och så vidare. Och det känns så himla orättvist. Det är inte som att jag började springa maraton efter ett stillasittande liv. Jag promenerade lite mer. Inte ens milslånga promenader, utan mer vardagspromenader. I bra eccoskor. Då fick jag alltså hälsporre och inte kunna gå mer än minimalt i upp till två år som resultat!? Istället för att bli friskare och hälsosammare, så är jag nu mer stillasittande än någonsin. Pardon me om jag sätter mig ner och svär en lång ramsa samt ynkar mig lite. 

Jodå, föralldel, jag kan gå till gymmet och träna överkroppen. Jag kanske rent av kan testa att cykla lite, men med förbehållet att öka mycket sakta. 10 minuter ett par veckor, sen 12 minuter och så vidare. OM det funkar, dvs jag inte får mer ont. Har inte riktigt orkat testa än – det har varit lite annat i livet som krävt uppmärksamhet – men det låter väl lite hoppfullt. Det är bara det att jag var uppe i drygt 30 min på crosstrainern, jag hade kommit igång med styrketräningen, jag hade hittat en liten aning träningsglädje. Och nu bara känns det svårt och osäkert igen. Bygga kondition med 10 min lugn cykling är ju lite fjuttigt, till att börja med. 

Är dessutom anmäld till Vårruset i slutet av maj, och jag vet inte om det är lönt att fundera på det ens om jag skulle snigelgå hela vägen. Har inte vågat fråga sjukgymnasten än. Det känns så surt och snopet och sorgligt alltihop. 

Blä för såna här dagar. 

Och faktum är att hade inte Anka frågat om de vanliga inläggen hade jag inte gått in på Puppelinas hemsida för att kolla vilket märke. Då hade jag aldrig sett att de har skor med löstagbar innersula och plats för ortopediska inlägg. Så tack, super-Anka! :)

Nu känner jag mig nästan ok med att också köpa helt foträta skor – när jag har nåt att byta med.

Behöver skor inomhus hemma och på jobbet, och snart är det varmt ute, då vill jag inte ha kängor ute. Kan gå i gympaskorna ute, men då behöver jag andra skor inne. Vet inte om det funkar att släpa skor mellan hemma och jobbet, har en känsla av att jag kommer att glömma dem… Och sen när det blir ännu varmare vill jag kunna gå i sandaler, inte svettas i gympaskor. 

Måste alltså köpa nya skor. Och de skor som finns med plats för inläggen är inte bara dyra, de är också fula. Inläggen i sig är inte heller gratis: 600:-/par. 

Hur gör folk som drabbas av detta och faktiskt inte har råd att köpa massor av nytt? Är tacksam för att jag inte direkt behöver fundera på just ekonomin – även om det svider att lägga tusenlappar på fula saker jag inte egentligen vill ha. Jag gillar ju inte ens att shoppa skor i vanliga fall. Nu är peppen helt obefintlig. Och ännu tråkigare är att jag hade bestämt mig för att köpa ett par nya converse till våren. Det lär ju inte vara läge nu: platta, mjuka skor är helfel när foten värker. Tror inte ens de godkänns med inlägg i. 

Så hur ska jag göra, hur många par skor behöver jag? Hur lång tid tar det att läka? Ska jag vänta tills jag träffat sjukgymnasten på torsdag innan jag shoppar loss?