Typ som detta att jag måste ha inlägg i skorna hela tiden, och skor på även inomhus. Det är så himla klyddigt. Har två par inlägg som jag flyttar mellan skorna – för varje par kostar drygt 600 spänn, och jag är lite snål av mig tydligen (eller bara motvillig att spendera pengar på saker jag egentligen inte alls vill ha…)

Sällan är inläggen i det par skor jag ska ta på mig på morgonen. Och eftersom jag har skor på mig inomhus också, följer ofta skorna med in i huset om det är en torra sommardagar, så det par skor som har inlägg i sig kan befinna sig var som helst: i sovrummet, i badrummet, i arbetsrummet, i köket, på altanen. Och vid enstaka tillfällen: i hallen. För just i hallen är jag nästan aldrig precis innan jag ska lägga mig. Varje morgon får jag alltså gå en runda och leta inlägg. 

Och varje träningspass inleds med att jag går tillbaka till skohyllan i entrén där jag tog av mig ytterskorna, och hämtar inläggen. Passen brukar sen avslutas med att jag plockar upp träningsskorna från botten av väskan och tar ur inläggen så att jag kan gå hem med dem i ytterskorna sen. 

Jaja, sluta tjata. Jag ska köpa fler inlägg! 

En annan biverkan av detta att ständigt gå med skor, med formpressade täta inlägg, är att plötsligt är jag ständigt svettig om fötterna. Till och med i sandalerna svettas jag. Och när jag tar av mig skorna luktar det fotsvett. Jag har aldrig haft fotsvett, speciellt inte fotsvett som luktat så här efter bara en timme. Ett tips för att slippa fotsvett är ju att ha luftiga skor, i naturmaterial, och det har jag – men det hjälper föga när det är inlägget i sig som är så jäkla tätt att fotsulan helt slutar ventilera och bara öser på med sursvetten. Trots rena fötter och luftiga skor, alltså. Kanske ska undersöka om det finns fotdeo på marknaden…? Fast vet ni, jag tror inte att det hjälper heller. 

Försöker vara lite svalare genom att ha såna där steps-strumpor (istället för vanliga strumpor) i seglarskorna när det inte är sandalväder, men då blir det ännu värre. Köpte till och med speciella steps som skulle hålla fötterna fräschare. Ha. Ha. Ha. Spelar ingen roll vilka steps eller strumpor jag har – lika svettigt ändå. 

Känns så himla ofräscht att vara svettig om fötterna och att lukta svett. Vill ju ogärna utsätta andra för svettdoften, och tycker ju inte själv den är så kul heller. 

Fast glädjande nog går det iallafall att tvätta inläggen ganska enkelt. De visar sig vara så kompakta att de inte alls, som jag fruktade, suger åt sig vattnet och tar dygn att torka. Istället är de nån slags formgjuten skumplast med slutna celler, dvs funkar inte som en svamp utan som en rätt glansig yta. De självtorkar snabbt, och blir torra ännu snabbare med hjälp av handduk. Alltid något. Faktum är att jag tror att de skulle gå att ha i såna där nätskor som folk har på steniga stränder vid Medelhavet, utan att bli särskilt blöta. Vilket isåfall skulle lösa mitt dilemma med strandskor på semestern. 

För jag har ju köpt ett par sandaler, en modell där man kunde ta ur originalsulan och passa in sitt eget inlägg. Ja, inlägget syns ju rejält ändå – det sticker upp 1 cm ur skon, men det ligger kvar i gropen som bildades när originalsulan togs ur. Sandalerna är kanske inte vackrast i världen, men de är röda och i läder, och funkar. Jag är alltså lite nöjdare än jag trodde jag skulle bli när jag klev in på Frövi skor i Gamla stan och sänkte medelåldern med 25 år. Minst. Men herregud – de har en hel vägg med skor i alla modeller, där man kan byta ut originalsulan mot inlägg. Det finns uppenbarligen en rejäl marknad för sådant, för butiken var knökfull av silverhåriga tanter med käpp. Fyra expediter slet i sitt anletes svett för att plocka fram olika storlekar och modeller till kunderna. Men vad jag skulle komma till är att sandalerna kostade över tusenlappen (och var ändå en av de billigare modellerna), så jag har liksom ingen lust att ha dem i strandkanten och få dem förstörda av saltvatten. 

Och så då den ständiga frågan. Är det bättre med fötterna? 

Nä. Det är ju inte det. Fötterna gör ungefär lika ont som för en månad sen. Vaderna och hälsenorna är lika jäkla spända också. Jag stretchar och gör mina övningar varenda dag. Det är bara att härda ut. Det är fortfarande en prognos på ett års läkning, så minst ett halvår till kvar. Jag gör allt jag kan, men det skyndar inte på förloppet märkbart iallafall. Det är skittråkigt att ha det så här, men jag börjar vänja mig – både vid tanken, och vid att det gör ont. 

Väninnan Sanna tipsade mig om Footner, som är inköpt men ännu inte testad, för just nu är det nästan lite magiskt ändå. Har nämligen inga hälsprickor alls. Och nu ska jag, som den goda människa jag är, dela med mig av mitt absolut bästa tips. Men först mitt näst bästa (spänningen är oliiiidlig):

Scholls kräm för spruckna hälar
Smörj in med den varje dag i en vecka. Det är så klart bra att grunda med att fila bort torr död hud, men det är inget du behöver göra varenda kväll. Bara smörj in – lämpligen på sängkanten vid sängdags, så du inte halkar runt så mycket innan krämen hunnit sjunka in – varje kväll och låt krämen göra sitt jobb. Har provat hur många sorters krämer som helst och den här är oslagbart bäst. Efter en vecka, eller mindre, är det jättestor skillnad. Vill du öka på effekten kan du dra ett par sockar över under natten (också bra för att undvika halkning), men inte heller det behövs för att faktiskt få effekt.

Trodde faktiskt inte jag skulle hitta något som kunde göra mina hälar mjukare, men så plötsligt hände det. Inte en enda trisslott var inblandad. Är ni beredda? Här kommer stjärntipset:

Tejpa fötterna en vecka (med eller utan att först ha dragit på dig planar fasciit)
Jo, för efter att ha haft sporttejp kring hälar och hålfot en vecka, var nästan all torr hud på hälarna borta. Alltså ännu tydligare än efter en vecka med favoritkrämen ovan. Efter ytterligare en vecka var hälarna mjuka som babyhälar. Helt magiskt och absolut enda positiva bieffekten av fotsmärtorna. Nu har jag, pga skavsår, inte haft fötterna tejpade på mer än tre veckor – och det börjar bli torrt och hårt igen. Men effekten höll i sig ett par veckor, så det var inte högst tillfälligt alltså. Jag gissar att tejpen dels stänger in fukt, dels drar med sig torr hud när jag tar av den – och sjukgymnasten gissade även på att tejpen minskar friktionen mot huden, så att huden inte behöver tjocka på sig. Whatever, säger jag. Det funkar. Visserligen inte helt bekvämt med tejpade fötter – men om jag slipper tejpa hela vägen, bara över hälpartiet, är det antagligen mindre besvärligt.

Återkommer när jag testat Footner, men det kan jag ju inte göra förrän det är torrt och skröfsigt igen, annars är det svårt att veta om det blir nån skillnad.

Återkommer när inspirationen rinner till igen. Tills dess finns jag lite mer frekvent på twitter och instagram och fejjan. Men det vet ni väl redan.

Gissa vem som önskar att hon hade satt sig i en annan vagn.

Men idag har jag i alla fall provat att cykla 15 min på motionscykel och det verkar som det funkar. Vi får se vad fötterna säger om några timmar. Hade liksom redan skitont, och det kändes ingen märkbar skillnad när jag cyklade, så jag håller tummarna.

Förra veckan tejpade sjukgymnasten mina fötter, och efter första dygnets känsla av obekvämt på nytt sätt kändes det rätt skönt. Tejpen satt dessutom kvar i fyra dagar. När jag tog av den kändes det sämre i fötterna efter bara några timmar och nu känns det som båda fötterna är blåslagna. Vilket de inte är, det bara känns så. Imorgon hoppas jag sjukgymnasten kan lära mig hur man tejpar själv.

Nu ska jag djupandas en stund också. Det är de små små detaljerna som gör det.

Jag är (redan) så himla less på att foten gör ont, och att andra foten också börjar göra ont. Att det inte bara gör ont i foten, utan upp i de stela, ömma vadmusklerna – där problemen kan ha sitt ursprung tror sjukgymnasten. När hon masserar vaderna gör det så ont att jag håller på att tugga i mig bänken. Ibland när jag går så gör det så jäkla ont att jag inte kan sätta ner foten ordentligt. Andra stunder känns det bara lite ömt och stumt. Prognosen är ju inget att ha heller, eftersom den förvisso är god – jodå, nån gång kommer det att läka. Men det kan ta upp till två år. Eller fyra månader. Eller ett år. Eller vad som helst. Ingen vet. Hur planerar man sitt liv med såna lösa besked? Och när jag frågade sjukgymnasten i fredags varför jag fått hälsporre så säger hon att det sannolikt beror på att jag började gå så mycket mer än vanligt i höstas. Ökad belastning i otränad överviktig kropp på hårt underlag och så vidare. Och det känns så himla orättvist. Det är inte som att jag började springa maraton efter ett stillasittande liv. Jag promenerade lite mer. Inte ens milslånga promenader, utan mer vardagspromenader. I bra eccoskor. Då fick jag alltså hälsporre och inte kunna gå mer än minimalt i upp till två år som resultat!? Istället för att bli friskare och hälsosammare, så är jag nu mer stillasittande än någonsin. Pardon me om jag sätter mig ner och svär en lång ramsa samt ynkar mig lite. 

Jodå, föralldel, jag kan gå till gymmet och träna överkroppen. Jag kanske rent av kan testa att cykla lite, men med förbehållet att öka mycket sakta. 10 minuter ett par veckor, sen 12 minuter och så vidare. OM det funkar, dvs jag inte får mer ont. Har inte riktigt orkat testa än – det har varit lite annat i livet som krävt uppmärksamhet – men det låter väl lite hoppfullt. Det är bara det att jag var uppe i drygt 30 min på crosstrainern, jag hade kommit igång med styrketräningen, jag hade hittat en liten aning träningsglädje. Och nu bara känns det svårt och osäkert igen. Bygga kondition med 10 min lugn cykling är ju lite fjuttigt, till att börja med. 

Är dessutom anmäld till Vårruset i slutet av maj, och jag vet inte om det är lönt att fundera på det ens om jag skulle snigelgå hela vägen. Har inte vågat fråga sjukgymnasten än. Det känns så surt och snopet och sorgligt alltihop. 

Blä för såna här dagar. 

Och faktum är att hade inte Anka frågat om de vanliga inläggen hade jag inte gått in på Puppelinas hemsida för att kolla vilket märke. Då hade jag aldrig sett att de har skor med löstagbar innersula och plats för ortopediska inlägg. Så tack, super-Anka! :)

Nu känner jag mig nästan ok med att också köpa helt foträta skor – när jag har nåt att byta med.