RSS

Typiskt mig

12 Okt

Det här med kläder och inköpet av dem. Det är samma visa varje gång.

Jag behöver… säg… en höstkappa. Kan vara vilket plagg som helst, men just nu är det faktiskt en höstkappa. Det har jag väl tänkt på sen förra hösten ungefär. Den här hösten tänker jag lite mer på allvar att det faktiskt börjar bli dags. Den gamla, som inte ens är en riktig kappa utan en ganska tunn lång jacka, börjar bli sliten så det märks. Och dessutom lite för kall för oktober/november.

Så jag går och kollar lite sporadiskt i affärer under en period – från några dagar till några veckor. Hittar så klart inget alls som passar. När det gäller kappor brukar jag mest se ut som en boll med små korta ben undertill. För mycket fickor och slag och bälten som gör kappan bylsig. Plus att varma kappor såklart är sydda i varmt material, vilket i sig är rätt tjockt och bylsigt. Att ärmarna är för långa behöver jag väl inte ens nämna – jag är glad om mer än fingertopparna syns.

Sen ger jag upp ett tag. Finns ju ändå inget. Jag klarar mig nog med vanliga vinterjackan, den där sportiga skidmodellen som inte alls funkar om man ska vara finklädd eller till äventyrs faktiskt har en kjol på sig. Men hur ofta har jag det? Jag fryser ju ändå bara om benen om jag har kjol utan kappa… typ.

Efter ytterligare några dagar suckar jag lite om det här till älsklingen. Han som är man och alltså går in, provar, bestämmer sig, köper. Typ. Ibland krävs besök i flera butiker – då blir han lite frustrerad. Men samtidigt har han lite svårt att förstå hur frustrerande jag tycker det är att inte hitta en höstkappa. Han köper inte alls mina dåligt underbyggda argument om att ”det finns inget som passar” och annat känslopjunk. Istället tycker han att jag ska kliva in i en butik, fråga expediten (hahaha, heter det expedit fortfarande eller är det bara han som är gammal?) och sen köpa något som går att ändra så att det passar. Han köper inte heller mina nya invändningar om att ”jag vet ju inte vad som går att ändra” utan tycker att då får jag väl antingen fråga expediten (!) eller ta med mig nån kompis som vet sånt. Här undrar jag om det ens är lönt att säga nåt om att jag inte vet vilken kompis som skulle vilja offra sig på nåt sånt tråkigt, men gör ändå ett halvhjärtat försök. Gissa hur det går…

Hela den här diskussionen triggar ofelbart igång depressionen. Blir allt ledsnare – inte för att älsklingen är elak på något sätt, utan för att jag känner mig så dum och hopplös som inte kan fixa det här. Håglösheten slår till efter ytterligare en stund och till slut är kroppen så nerskruvad att jag håller på att somna av ren utmattning när jag försöker äta middag.

Och sen det mest typiska av allt.

Dagen efter (läs: idag) går jag på lunchen förbi en klädaffär. Går in, tittar på kappor, frågar expediten (*fniss*) – och köper en kappa. En jättefin kappa, inte alls nåt nödköp för att få det avklarat, utan en riktigt fin kappa. Typ precis en sån jag ville ha. Behöver bara kortas lite i ärmarna, vilket jag så klart påpekade för expediten som den självklaraste sak i världen.

Man undrar ju varför jag inte bara kan göra det här från början, utan istället vela och deppa och komma med fåniga invändningar när älsklingen kommer med sina vettiga förslag. Är det nån slags inre process som krävs för att jag ska kunna shoppa kläder? Behöver jag gå i terapi och analysera hur det här är knutet till min uppväxt?

Hur som helst blir jag så trött på mig själv. Fast nu slipper jag iallafall frysa medan jag blir det.

Annonser
 
6 kommentarer

Publicerat av på 12 oktober 2006 i depression, frustration, kläder

 

6 svar till “Typiskt mig

  1. Anna

    12 oktober 2006 at 17:33

    Alltså, jag undrar vad du har för genuppsättning. Det kan i alla fall inte var XX, för det är GENETISKT OMÖJLIGT att en XX kan tycka det är så jobbigt att shoppa!!! :D

    Dessutom — sa jag inte till dig att man aldrig ska gå ut och shoppa det man behöver, utan bara det man hittar, som man gillar just då? Det gäller bara att övertyga sig själv – i det ögonblick man hittar något man verkligen gillar – att man behöver det nu, eller någon gång inom snar framtid. *skrattar*

    Kul att du hittade en snygg höstkappa i alla fall! :D

     
  2. Molly

    13 oktober 2006 at 8:01

    Jo, visst tusan heter det expedit. Vad skulle det annars heta? (För en gång skulle använder jag och J samma ord!)

    Vet jag vad jag skall ha kläderna till, men inte riktigt vilka kläder jag vill ha, frågar jag alltid expediten. Det är ju hennes/hans jobb. Annars går jag till de klädersplagg jag tänkt prova, testar dem och 1) köper dem 2) hänger tillbaka dem.

    Utnyttja personalens kunskap!

    *massor av kramar*

     
  3. J. Eller kanske Ä?

    13 oktober 2006 at 17:57

    Bra Molly

    Undrar hur man ska få Annika att våga fråga ‘Expediten’ *hehe* direkt. Men hon är ju så himla blyg…

     
  4. Anna

    13 oktober 2006 at 22:42

    Ja blyg, ja. Mmmm. Det har hon ju alltid varit. Eller vem pratar du om egentligen??? ;)

    Fråga henne vad ett AB är. Ett klart tecken på hennes blyghet… *skrattar*

     
  5. A N N I K A

    14 oktober 2006 at 14:56

    Älskling J vet vad ett AB är. Det är legendomsusat även i Saltschöbaden. I alla fall lokalt där, typ hemma hos oss. ;o)

    Dessutom ÄR jag blyg – när jag är bland folk jag inte känner, i sammanhang jag inte riktigt känner mig hemma i. Typ klädaffärer. Och fiiina fester på Lidingö. Det är bara det att ni som känner mig aldrig riktigt märker det – för är ni där så känner jag ju nån!

    Så D så.

     
  6. J

    14 oktober 2006 at 14:58

    Syntes inte ironin ;-)

    Och jag VET vad ett AB är. Bevittnade ett härom sommaren vid Sövdesjön…

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: