RSS

Fest

15 Nov

Jag fyller snart 40. En ganska lagom ålder, känns det som just nu. Fast till skillnad från 28 är det verkligen urgammalt, tänk på det Trulsa ;o)

Hursomhelst så funderar jag på hur jag ska fira själva fyllandet. Vem måste bjudas, vem vill jag bjuda och vem vill jag helst inte alls bjuda? Tre frågor vars svar inte är helt enkla att få ihop till en bra gästlista… Även om jag i princip tycker att man själv ska få bestämma vem som ska bjudas, så hänger det alltid några måsten i luften. Om A bjuds måste B också få komma, annars blir det grus i maskineriet framöver. Typ. Ja, ni vet säkert.

Sen tillkommer ju vissa ekonomiska begränsningar också, för att inte tala om hur många som faktiskt får plats i huset. För hemma i huset blir det, så mycket är bestämt. Men ska man ha mingelfest med musik, plockmat och drinkar? Eller sittande middag?

Och vad ska man önska sig? Har plötsligen hamnat på det ställe i livet där man på fullaste allvar säger att man inte vet vad man önskar sig. Förr fanns alltid böcker och skivor och filmer att önska – men numera har jag ju råd att köpa sådant när jag vill ha. Det jag egentligen önskar mig är sådant som jag inte riktigt har råd med – och hur skulle då mina gäster ha råd? Samtidigt ÄLSKAR jag att få presenter, så jag tänker inte vara så tråkig (och vuxen) att jag undanber mig presenter eller föreslår att alla skänker pengar till Röda Korset istället. Nej, jag vill ha vackra, underbara presenter till bara mig. Inga praktiska hushållsartiklar, inga fantasilösa glasskålar. Hellre lyx, flärd och specialuttänkta presenter som visar att givaren faktiskt tänkt ett varv och planerat lite. Man vill ju gärna känna sig lite hyllad, liksom.

Idag kom jag dessutom på en helt annan fest jag skulle vilja ordna nångång i livet. Om jag bara hade råd.

Tänk att kunna bjuda in alla människor som betytt något för mig under hela livet. Sådana som liksom gjort skillnad, påverkat mig, fått mig att tänka nytt eller tänka om, som spelat roll på något sätt. Inte bara de nära vännerna längst livslinjen, utan även andra. Lärare, föreningsledare, kollegor och chefer, vårdpersonal, bloggare. Och tänk att även ha modet att bjuda in de som inte enbart påverkade mig positivt just då. Chefen som drev mig till vansinne, föreningsledaren jag hade ständiga sammandrabbningar med, läraren som var orättvis. För hur det än är har ju även dessa påverkat mig, format mina värderingar och mitt sätt att hantera världen idag.

Jag har ingen som helst aning om hur en sådan fest skulle se ut, men visst vore det lite häftigt? Bara att sätta sig ner och formulera inbjudningslistan skulle vara en upplevelse. Och så långt skulle jag ju åtminstone kunna komma utan att kolla bankkontot först. En livsresa.

Annonser
 
7 kommentarer

Publicerat av på 15 november 2006 i fest

 

7 svar till “Fest

  1. Anna

    15 november 2006 at 12:34

    ”Chefen som drev mig till vansinne, föreningsledaren jag hade ständiga sammandrabbningar med, läraren som var orättvis.”

    Blir det verkligen en fest då???

    ;)

     
  2. trulsa

    15 november 2006 at 12:48

    Haha! Ja, det sätter perspektiv på det där med ålder. Fast det är ju mer en upplevelse än en siffra. För övrigt slåss jag med samma knepiga sak som du: vad ska jag önska mig. Fyller också nu i slutet av november och nära & kära har frågat efter vad som står på önskelistan. Tja… Ingenting? Men det duger ju inte.

    Tror din fest blir kul hur du än bär dig åt. :)

     
  3. Molly

    15 november 2006 at 18:59

    Detta är anledningen till att man direkt efter föregående födelsedag/julafton skall skriva ner allt coolt som ANDRA fått, som man själv vill ha. Då har man en jättelång lista på saker man önskar sig.

    Nej, självklart har även jag glömt bort att göra det. :)

    Visst är det jobbigt när det finns människor som man ”måste” bjuda. Varför finns de, liksom? ;)

    *kramar*

     
  4. Monni

    16 november 2006 at 18:37

    Den idén har faktiskt jag oxå haft! (Finns vissa genetiska förklaringar) Jag var på en 40-årsfest i somras, som var så himla trevlig och tjejen som firades fick tal och sånger (vilket jag förstås oxå vill ha i massor -hint,hint). Men det som slog mig var att alla som var där -nästan-tycker så mycket om henne. Och personer som tycker om en har väl påverkat en positivt bara därför? Eller? det är ju oxå självklart så som du säger att vissa personer som man hatade då, på ett eller annat sätt format en. Men måste man samla alla??? Kanske man kan skriva ett personligt brev till en del?
    Ser i vilket fall som helst fram emot en trevlig fest! För vissa av oss måste du ju bjuda, eller hur? KRAM!!!

     
  5. Gigne

    16 november 2006 at 21:20

    … och tänk att bara så där en helt vanlig se torsdagskväll komma hem efter en lång arbetsdag med massor av möten (t o m varit med och stängt en skola med mögelproblem!), skjutsande till och från tennisen och handlande i den nyöppnade mataffären och hitta ett spännande litet tjockt kuvert med en handskriven adress (väl igenkänd stil). Tänk att i paketet hitta ett supergulligt kort och en liten alldeles speciellt genomtänkt personlig present från en himla fin vän. Inte undra på att jag fick extra kraft till det jag sitter med framför mig just nu – planeringen inför morgondagens lektionerna med mina härliga skolbarn!
    ”Life is about dreams – teaching is about making them come true”

    *kram*

     
  6. Tania

    17 november 2006 at 6:35

    När jag fyllde 40 ( vääääldigt länge sedan ) så önskade jag mig Champagne , lyx och flärd.Det blev en utmärkt födelsedag . Ett tips är catering så du slipper flänga runt och laga mat utam bara gå runt och vara vacker :)

     
  7. A N N I K A

    22 november 2006 at 9:13

    Champagne ska jag absolut önska mig – det är ju sååå himla gott!

    Och det blir nog aldrig en sån där specialfest. Vem har råd, liksom? Men jag tror ändå att det skulle funka. För jag menar inte att jag skulle bjuda in gamla plågoandar, utan mer sådana som jag haft kontroverser med – sådana kontroverser som faktiskt lett framåt, utvecklat mig, som i slutändan gjort att jag fått respekt för de här personerna. Man behöver ju inte vara överens med folk för att tycka om dem, liksom. Men ibland är det lite för lätt att omge sig med okomplicerade goda vänner som alltid tar ens parti. Man behöver lite motstånd ibland för att växa, utvecklas – och för att uppskatta de goda, okomplicerade vännerna, så klart! :o)

    Gigne – precis sådana presenter är nog de allra bästa! *kram*

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: