RSS

Där änglar törs balansera

17 Dec

Tycker inte om mig själv när jag mår så här. Ledsen och irriterad – hör mig själv komma med missundsamma kommentarer som jag inte menar. (Eller det gör jag kanske. Varför ska andra ha det mysigt när jag mår skit?) Vill inte bli ovän med älsklingen – vill bli kramad!

Om jag gråter mer kommer mina ögon att bli permanent röda av saltet som svider. Å andra sidan – om jag inte gråter, om jag inte får ut allt elände, så kanske jag exploderar. Eller imploderar. Sjunker djupare.

Å tredje sidan så känns det bättre nu. Men det tog ett tag. Trots att övningen gick bra och trots att första konserten gick bra, så var det inte förrän i pausen som det började lätt, det här trycket över bröstet. Och på andra konserten kom den där sångglädjen, den där känslan av helhet när man sjunger med alla och det bara låter alldeles alldeles underbart. Som en bal på slottet.

Så här sitter man. God middag, trevligt lättsamt sällskap. Det känns skört… Ledsenheten är nästan borta och tomheten är ett pyttelitet svart hål, knappt så man märker det, inte större än ett knappnålshuvud.

Snälla, låt mig inte säga något elakt så andra blir arga på mig.

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 17 december 2006 i depression

 

Ett svar till “Där änglar törs balansera

  1. Tania

    20 december 2006 at 11:16

    Att gråta när jag mår skit är nödvändigt annars så går jag sönder helt.Och det är ok att vara lite missundsam ibland.Herrejävlar vi är väl inget helgon ? :-D @-,-

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: