RSS

Otakt

11 Nov

Först vill man bli med barn. Och så blir man inte det, men alla andra blir det – även sådana som inte alls hade tänkt sig det men hoppsan som det blev. Livet är orättvist. Istället för att vänta barn så längtar man barn tills man nästan går i bitar. Man blir expert på allt som rör barn för man läser allt allt allt som substitut för the real thing, men eftersom man inte är förälder så kan man egentligen inte alls delta i diskussionerna och klubben för inbördes beundran av egna och andra tultiga ungar. För det är för känsligt, och tänk om jag blir ledsen, så ingen vill diskutera när man är i närheten. Fast man inget hellre vill. Och sen när de kanske gör det ändå så brinner avundsjukan med het låga och man går hem och gråter efteråt för att livet är så orättvist.

Och de där som inte tänkte ha ett barn då för en evighet sen väntar sitt andra barn innan man äntligen – efter operationer och mediciner och elände och hormonsvängningar och påbörjade adoptionsansökningar – faktiskt själv väntar barn. Äntligen är man i takt med omgivningen.

Fast sen blir man inte tvåbarnsförälder och när man hör andra säga att det är verkligen synd om barn som måste växa upp utan syskon så vet man inte om man ska slå människor som säger så dumma saker eller om man ska återgå till att gråta hemma, när ingen ser. Så man biter ihop och säger nåt krystat om att jo det vore ju trevligt med syskon och när de sitter där med foten i munnen och försöker svänga till att det så klart inte alls gäller just ens eget barn det där att ensambarn blir asociala egoister så låtsas man förlåta dem för att man ska kunna fortsätta umgås. Sen går man ändå hem och gråter.

– – – – –

Mitt längtansbarn är snart tonåring. Jag kan inte få fler barn; sjukdomen gjorde att livmodern fick tas bort. Den där drömmen om många barn som jag hade förr, i ett annat liv, den finns inte mer. Men ibland spökar den – eller svider till, som en gammal krigsskada som gör sig påmind ibland.

Som när man flyttar ihop med en ny man och alldeles för många frågar om vi kanske tänkte skaffa oss ett gemensamt barn också. Som om man måste det. Vi har ju redan ett barn var. Ingen av oss har egentligen lust att vara småbarnsförälder igen. Men så står man där med syrrans nyfödda tös i famnen och hade man haft äggstockarna kvar hade de värkt av bara sjutton. Fantomsmärtorna sätter in i stället. Varför kunde man åtminstone inte haft valmöjligheten att avstå eller inte?

Och det som det egentligen skulle handla om, men som jag märker att jag inte riktigt lyckas komma fram till.

Först har alla andra barn, men inte jag. Sen har jag barn. Sen flyttar jag norrut, medan dottern bor kvar söderut. Och mina två geografiskt närmaste vänner är småbarnsföräldrar medan jag är ”barnfri”. Efterhand som jag får nya vänner blir alltfler föräldrar eller barnväntare. A får hem sin efterlängtade adoptivson och hinner inte skriva långa roliga mail eller fika med mig längre. Allrakäraste syster får sitt tredje barn (och är fortfarande långt borta). Salvia är två i adoptionskön – snart kan vi inte ens i teorin ta ett spontant glas vin på Kulturhuset. Anna väntar barn (fast med tanke på hennes cyberberoende kan hon nog tänkas vara online även efter nedkomst). Samtliga mina jämnåriga kollegor har småbarn.

Känner mig återigen i otakt med omvärlden. Fast inte lika smärtsamt längre, vilket man väl får vara tacksam för.

Annonser
 
6 kommentarer

Publicerat av på 11 november 2007 i i största allmänhet

 

6 svar till “Otakt

  1. Eva

    11 november 2007 at 20:36

    Känns som det är läge för en sån här:

    >—– K R A M —–<

     
  2. Anna

    12 november 2007 at 10:14

    Lovar att inte försvinna efter att lillbebben har kommit! Fast risken är att bloggen kommer att handla mycket om henne… ;-)

    KRAM!

     
  3. Anna

    12 november 2007 at 10:17

    Och låt mig tillägga att du och jag kan gå ut tillsammans och slå ner de där jäklarna som säger att det är så himla synd om ensambarn och att de kommer att bli socialt ”handikappade”. Driver mig till vansinne… >:-(

     
  4. A

    12 november 2007 at 12:54

    Är det jag som är A, månntro?

    Jag har inte glömt dig! Jag lovar att höra av mig alldeles snart. Jag har börjat jobba igen, och borde kunna klämma in en fika efter jobbet. Och så tänkte jag att du skulle få visa mig kallbadhuset i Saltis (men det kanske bara funkar på sommaren? Eller finns det bastu?)!

    Skämsig men stor kram
    /Super-Anka

    (För övrigt har ju era tjejer varandra nu, eller hur?! Två ensambarn som fick varsin syrra!)

     
  5. A N N I K A

    13 november 2007 at 9:25

    Jaaa, det är du som är A! :o)

    Måste kolla det där med kallbadhuset, men har en smygande känsla av att det är stängt för vintern. Men å andra sidan – innan vi kommer till skott är det nog vår iallafall… *självkännedom is my middle name*

     
  6. Salvia

    17 november 2007 at 12:13

    Visst kommer vi kunna dricka vin. Maken tjatar jämt om hur viktigt det är att man ska kunna fortsätta göra egna grejer när man fått barn.

    Så jag förutsätter liksom att han menar mig också…

    Ses snart!

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: