RSS

En förlorad matvecka

30 Sep

Blev underbart goda viltfärsbiffar med kantarellsås idag. Och potatismos. Fy, jag får ju inte äta potatismos. Inte ens när det är alldeles perfekt.

Fast resten av veckan känns ganska förlorad matmässigt. Först två dagars personalkonferens med finmiddag där jag inte har karaktär nog att avstå från efterrätten (men avsatt tid för friluftsaktivitet och morgongympa så det finns ju hopp om viss balans). På lördag fest (fast inte hela dan, så klart). På söndag heldagsmöte med mackor och fika (ok, kan grunda med bra frukost och avsluta med bra middag). Kanske inte helt förlorad i alla fall. Men det har känts svårt att hålla sig på den inslagna GI-vägen på sistone. Mycket för att vågen inte alls vill visa på nergång, utan gick uppåt igen häromsistone, och nu är tillbaka på samma minus som sist. 2,2 kg på nästan två månader. Och min vana trogen ger jag lite upp då. Är en sån som funkar bäst i medgång, helt enkelt. I motgång blir jag totalt omotiverad och smygäter kokosprickar till kaffet fast jag inte borde. (Inte i dag, men det har hänt alltså…)

Inte konstigt att vågen suckar högt när jag närmar mig.

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 30 september 2009 i mat, vikt

 

5 svar till “En förlorad matvecka

  1. Anna

    30 september 2009 at 18:37

    Så brukar jag också bli (kokosprickarna, alltså). Men den här gången känns det liksom (för mig) inte jobbigt att gå tillbaka till ”programmet”, så därför blir det bara avsteg ibland, istället för avhopp.

    Kan bara råda dig: Håll fast, håll fast. Det blir tyvärr aldrig enklare än den här gången. :-/

     
  2. Sanna

    01 oktober 2009 at 20:04

    Hallå vännen,

    Har mailat dig ett par gånger, undar om jag har fel mailadress?

    Kram!

     
    • Annika

      02 oktober 2009 at 17:50

      Va? Ja, det måste du ha! Jag mailar dig nu direkt, så hoppas jag du får mitt mail – så du kan svara på det! :)

       
  3. Jeanette

    02 oktober 2009 at 1:10

    Åh, vad jag känner igen mig!!

    Körde själv GI under ett par veckor/månader och var motiverad till tusen, flitig och stenhård med första fasen (du vet HELT utan kolhydrater)under 6 – 7 veckor. Första veckan gick jag ner 2,3 kg (JIPPI), andra veckan 3 hg (jippi)och resterande veckor hände ingenting. Vem f-n kan bli motiverad då??

    Samma när jag kom igång att träna – från ingen träning till träning ett par ggr i veckan. I min värld borde det ge ett utslag på vågen (eller iaf på måttbandet eller i byxlinningen) iaf lite – men nej då, alls inte!!

    Så nu väntar jag på att jag ska känna mig så motiverad att jag ska ta tag i både träning och GI igen och det kan ta sin tid.

    Jag vet också att jag borde träna av en rad andra, i huvudsak hälsofrämjande, orsaker. Det är dock svårt att komma ifrån besvikelsen över den ytterst minimala viktnedgången det har blivit i förhållande till min insats.

    Kram från mig

     
    • Annika

      06 oktober 2009 at 16:38

      Skönt på nåt vis att jag inte är ensam, även om det är en klen tröst. Men visst känns det som det är fuskigt att inte få nån lön för mödan – väldigt väldigt svårt att motivera sig till ytterligare insatser om man som jag funkar bäst i medvind. Även om jag fortsätter med samma mat ändå, så känns det mycket svårare att tacka nej när det nån gång bjuds efterrätt eller tårta eller godis…

      Varför ska det vara så himla trögt för vissa!? :(

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: