RSS

Springtime

23 Jun

I går på min PT-träning fick jag springa. Herrejävlar vad jag är dålig på att springa! Ge mig styrketräning any day; det är tungt men man begriper sig på det och sakta men säkert orkar man mer. Men springa. Alltså fy fasiken. Och då sprang jag alltså 300 m på löpbandet, sen 10 knäböj och 10 situps och så på det igen. Intervallträning är det mest effektiva säger hon käckt. Ont i benhinnorna och vadmusklerna efter första intervallet. Efter andra intervallet känner jag hur det börjar domna i händerna och luften känns syrefattig. Fick promenera raskt istället (istället för att trilla av löpbandet, alltså…) under en intervall, men sen tjatade hon så hemskt att jag ändå blev tvungen att springa sista intervallet. Har alltså, totalt ograciöst, sprungit/joggat/lufsat 1 km. Vilket man väl borde vara stolt över, med tanke på att jag, med undantag för springa till tåget/bussen enstaka gånger, inte alls sprungit sen jag gick ut skolan för väldigt många år sedan. Men jag kände mig mest tjock och tung och osmidig.

Men det är klart – om jag gör det här tre gånger i veckan så kommer jag efter ett par veckor att känna skillnad. Säger PT-Linda. Låter ju helt logiskt. Men sannolikheten för att jag skulle intervallträna på egen hand ett par gånger i veckan är väl ungefär lika med noll. En riktig högoddsare faktiskt. Jag går ju inte ens och styrketränar på egen hand, och då tycker jag ändå det är rätt kul.

Jodå, jag vet. Det är precis det här som krävs för att påverka vikten. Jag vet. Men jag hittar inte orken, hittar inte motivationen – jag går ju och tränar och det gör ingen skillnad alls på vikten. Varför ska jag träna ännu mer då?

Fast det vore ju lite kul att kunna springa till tåget utan att sen fortfarande vara andfådd när jag kommer fram till jobbet en halvtimme senare. Det hade det faktiskt varit. Även om jag fortfarande är tjock.

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 23 juni 2010 i träning

 

5 svar till “Springtime

  1. Ariadne

    23 juni 2010 at 12:13

    Naturen har ju gjort att man funkar helt fel för om man inte tränar så känns det himla motigt att göra det men det är ju då man egentligen behöver träna. Jag styrketränar inte och vet egentligen inte mycket om det men jag tänker mig att det är skillnad på att träna styrka och på att träna kondition. Att springa (eller gå fort) gör att du blir piggare och orkar mer och dessutom så minskar det stresshormonerna i kroppen och det vore väl inte helt fel med din arbetssituation.

    Jag tror att när det gäller att springa så gäller det att både vara snäll mot sig själv och faktiskt att övervinna sig själv lite i början. För sanningen är ju att är konditionen kass så känner man sig inte så himla bra och framför allt inte snygg i början.Jag var helt otränad när jag bestämde mig för att börja springa och den första tiden fick jag verkligen bekämpa en inre röst som sa att jag såg urfånig ut och var jätteskämmig som flåsande hasade fram jättelångsamt. Men egentligen, det är klart som tusan att jag inte kunde vara snabb eller ha bra flås eftersom jag knappt rört på mig innan. Men grejen är ju att jag, liksom du, var ju jätteduktig som sprang överhuvudtaget. Och det behöver inte gå fort. Huvudsaken är att man rör på sig och att man ger det en chans. Jag tänkte att jag ger det en månad. I en månad skulle jag ta mig ut tre gånger i veckan och hasa mig fram en runda som var ungefär tre km utan att komma med en massa ursäkter. Det fick gå hur långsamt som helst men i en månad måste jag stå ut och blev det ingen skillnad efter det så fick jag lägga av. Men det blev ju skillnad, det kände jag. Jag mådde bättre, jag kände mig mindre stressad. Så jag tänkte att jag fortsätter väl en månad till och gradvis kom motivationen. Idag gillar jag att springa. Jag gillar själva löpningen i sig men så var det verkligen inte från början.

    Hmm, det här var tänkt som ett peppinlägg men jag vet inte om det bara blev jäkligt klämkäckt. Ursäkta i så fall.

     
    • Annika

      23 juni 2010 at 16:31

      Jovars, lite klämkäckt var det väl. Men det är heeelt ok! :)

      Jag förstår ju logiken i det hela. Absolut. Och jag förstår också att det är extra tungt att springa (eller röra på sig överhuvudtaget) just för att jag är för tung just nu. Jag bär ju omkring på en helsikes massa för många kilon. Och är otränad, så flåset saknas. Klart det skulle bli bättre med mer träning, med färre kilon osv. Men jag har aldrig gillat att springa. Inte när jag var tonåring och vägde 48 kg heller – och då var det ju knappast nån överbelastning på lederna. Tyckte bara det var så trååååkigt att springa. Och jobbigt, så klart, men mest trååååkigt. Såsade mig fram när vi var tvungna att springa på gympan. Fick håll och vrickade fotlederna och kände aldrig någonsin att ”jamen vänta, det här kan nog bli kul, det här kan jag bli bättre på”. Bara ”snälla låt det ta slut nångång så jag kan göra något vettigare med min tid”. Promenera, cykla, simma – inga problem, men springa – gaaaah. Never. Och nu säger PTn att jag måste, så då gör jag väl det.
      OM jag mot all förmodan skulle ge mig på att intervallträna eller springa själv så kan jag garantera att 3 km är bortom min horisont. Var ju lätt döende efter 1 km uppstyckad i intervall – hur sjutton skulle jag klara ännu mer? Försöker tidvis peppa mig själv, men det är ungefär lika effektivt som att försöka peppa sig själv att rensa avloppet i duschen. :(

       
  2. Anna

    23 juni 2010 at 19:35

    Och du – när du började med styrketräningen tyckte du den var precis lika jobbig och tråkig, eller hur? ;)

    Fy f-n vad du är bra! Själv går jag mest omkring och degar och dricker rosévin just nu… ;)

     
    • Annika

      24 juni 2010 at 12:17

      Jag är ju bara duktig en timme i veckan. Resten av tiden degar jag och dricker rosévin… ;)

       
  3. Tinselflickan

    23 juni 2010 at 22:26

    Vet du Annika. Jag har ALDRIG varit bra på att springa. Jag har ALLTID hatat att springa. ALLTID.
    Och du vet ju hur det går nu.

    Jag tycker så här. Mät ut en runda på 1,5-2 kilometer.
    Bestäm dig för att du springer lite, går mest. Två eller tre gånger i veckan (det tar inte mer än en kvart-20 min ens om du är skitlångsam). Veckan därpå springer du liiiiiiite längre. Veckan därpå liiiiite längre. Går hurtigt emellanåt (du kan bestämma dig för att gå tre minuter, springa/lunka tre osv osv) Huvudsaken är att du klarar av dina första mål (även om du bara går hela vägen och springer i två minuter) och klarar av att öka så smått allteftersom.

    När du märker att du orkar mer blir bara det en pepp. Och så ökar du lite lite. Bara så mycket som du sjläv orkar.

    Jag lovar – jag som aldrig var bra på att röra på mig, som aldrig hade sprungit – jag tycker det är kul nu. Trots att jag får ont. Jag älskar känslan av att kroppen rör på sig, musklerna jobbar. Precis som när man styrketränar fast på annat sätt.

    Stor stor stor kram!

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: