RSS

Övning

23 Jun

Jag behöver verkligen lära mig att släppa kontrollen. Säger beteendevetaren jag går hos via företagshälsovården pga huvudvärken. Konstigt, för jag har tidigare alltid trott att jag inte var nån kontrollfreak. Visst var det jag som höll reda på hur mycket som helst – men det var ju för att jag var ordförande i föreningen eller ansvarig för nåt, eller för att nån annan inte kunde/ville/orkade fixa och hålla reda på. Inte kunde jag vara kontrollfreak – jag som jätteofta inte alls hade koll, jag som glömde ibland och som bara latade mig väldigt ofta. Men det finns väl olika nivåer och varianter. Jag har t.ex inga kontrollbehov när det gäller städning, framför allt hade jag inte det förr – och är man slarver kan man väl knappast vara en sån som behöver benkontroll och ordning & reda?

När jag blev med styvfamilj upptäckte jag i alla fall att om jag inte vet vad som ska hända så blir det skitjobbigt. Jag behöver veta om Jojo ska vara hos oss eller inte – sen spelar det inte så stor roll hur och när, bara jag vet. Vilket kändes väldigt förbjudet i början, för jag tolkade själv som att jag ville bestämma, och inte har jag rätt att bestämma över andras barn – åtminstone inte i sånt som är föräldrarnas ansvar att gemensamt komma överens om. Så klart är det trevligt om jag blir tillfrågad (och det blir jag!), men även då kunde jag ibland känna att jag inte hade rätt att lägga mig i för jag misstolkade mitt behov av att veta med en vilja att bestämma. Men med åren har jag insett att det är just veta jag behöver, för att kunna planera och ställa in mig på hur det ska bli. Då blir jag lugn och dessutom har jag då väldigt lätt att improvisera och vara flexibel. Vilket ju låter knasigt, men precis så funkar jag.

Men släppa kollen, alltså – det är inte lätt. Har varit projektledare både i jobbet och i föreningar, och då är det ju ett uppdrag jag tagit på mig. Sen blir man lätt projektledare hemma också, och där är det inte alltid så tydligt varför man fick det uppdraget. Troligen för att jag går på autopilot. Jaha, ingen håller reda på vilken vecka det är skollov – då gör väl jag det då – och lägger in det i såväl mentala notesboken som i Outlook (som givetvis synkas med mobilen så att jag kan ha koll dygnet runt). Så där hålle rjag på. Noterar vilken storlek alla har i kläder, hur många jeans familjen köpte i våras, vilka strumpor som är vems, vad alla gillar för mat, vem som fyller år nästa vecka, vad vi åt förra gången vi hade gäster, när barnen har prov und so weiter. Kan faktiskt inte alls låta bli, det är något jag gör helt omedvetet.

Så hur gör man för att öva? Ingen aning. Men just nu övar jag för fullt – inför midsommar. Som vi ska fira med en gammal kompis till älsklingen, på hans lantställe. Verkar det som. Jo, det är bestämt. Nästan 100% bestämt. Vilka som ska dit? Det är inte helt säkert. Vi och några till. Kanske, eller så blir det bara vi och kompisen. Eller så blir vi 20 pers. Om vi ska ha något med oss? Jo, lakan och dricka. Så nån annan fixar maten? Nej nej, vi ses på Ica Maxi i Åkersberga innan och handlar gemensamt. Ok, så nån har gjort en shoppinglista och sen ska alla (20?) handla ihop? Njae, shoppinglista… alltså vi handlar väl vad som behövs när vi är där… Kan älsklingen ringa kompisen och kolla ändå? Nämen det behövs väl inte? Jomen, kanske fråga hur dags vi ska ses vid Ica? Jaha, men får inte tag i kompisen – det löser väl sig, det är flera dagar kvar ju.

Alltså, förra året gjorde vi exakt likadant. Då blev vi till sist 6 personer; jag, älsklingen och hans dotter, kompisen, kompisens äldre bror och en kille jag aldrig träffat förr som var lite udda. Blev jättebra, för jag bestämde mig för att jag ser till att det jag vill äta på midsommar handlas, så skiter jag i resten. Och trots prognoser om regn så blev det fint väder, så livet kändes rätt avslappnat. Och jag hade inga som helst förväntningar på firandet, så det kunde liksom bara bli bättre.

Men i år blir det kanske fler. Kanske. Eller inte. Och jag vet ingenting, verkligen inget annat än var vi ska vara. Det är jäkligt påfrestande. Älsklingen säger att om jag blir nervös kan jag väl göra shoppinglista då. Men vafan, varför ska alltid jag stå för all planering? Och hur sjutton ska jag kunna göra en shoppinglista om jag inte ens vet hur många som kommer!? Dessutom tänker jag att det blev ju rätt bra förra året, så då kanske det blir det i år också – men å andra sidan har jag ju då en massa förväntningar som kanske totalt grusas. Mycket bättre att ha inga förväntningar alls, men hur sjutton gör man för att nollställa det?

Så just nu övar jag stadigt på att släppa kontrollen. Och i det ingår inte bara att jag inte ska planera (i smyg i fall det uppstår behov av planering…), utan också att jag inte ska hålla på och fråga vad som är bestämt. Bara släppa. Det får bli som det blir. Jag tar med en bok om det blir tråkigt, eller är det för planerat?

Gaaaaah! Varför kunde vi inte bara åka ner till Skåne och hurra för Molly som det var tänkt från början!? Då hade jag varit lugn som en filbunke nu.

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 juni 2010 i frustration

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: