RSS

Kropp

27 Nov

Gah, ibland blir jag så jäkla trött på den här kroppen. Tjockmagen som inte blir mindre. Jättebysten som får allt att strama och sitta fult. Hatahatahata. Till ingen nytta, så klart, för inte blir man smalare eller nättare över bysten av att hata. Och egentligen är det inte så viktigt (ha), egentligen är det bara kortare stunder som jag hatar och förtvivlar över kroppen. Ibland känner jag mig till och med fin, med valkar och allt. Det är en humörsak.

Har läst andras bloggar, andra som kämpar med (mot) vikten, och många skriver om hur de alltid känt sig tjocka, alltid hungrat efter något mer att äta. Och jag undrar om mitt problem är något liknande, fast kanske i andra änden. Jag var nämligen hela uppväxten smal, rent av spinkig innan jag fick lite kurvor, och fick långt upp i tonåren ofta kommentarer om att jag ”behövde äta mer”. Från nian till trean i gymnasiet vägde jag konstant 47-48 kg, dvs hade ett BMI på strax under 19. Var inte särskilt stor i maten, men kunde äta godis och kakor utan att det märktes ett dugg. Jätteorättvist, eller hur?

Problemet är att jag fortfarande har en slags självbild av mig själv som, kanske inte smal men normalviktig. Fast med stor byst. Inte så att jag lever i förnekelse och shoppar kläder i stl 36 fortfarande, absolut inte. Men nånstans inom mig finns smalisbilden, precis som många av mina medsystrar hela tiden – oavsett vikt – har kvar tjockisbilden inombords. Och jag tänker att den här vikten, den här övervikten – den är undantaget. Ett tillfälligt bakslag, snart är jag säkert tillbaka till där jag alltid varit. Bara det att alltid är en sanning med modifikation, för de senaste tio åren har jag faktiskt varit överviktigt i stort sett hela tiden. Med variationer – tror jag gick in i 2000 med 62 kg på vågen, och borde ha varit riktigt tjusig då. Minns att jag fick komplimanger eftersom jag hade gått ner 7 kg under 1999 – och i samma veva upptäckt hur snyggt figursydda kläder satt på mig (tror att kläderna i sig gjorde att jag såg ut att ha gått ner betydligt mer). Sen har det varit en kurva som gått uppåt och neråt, men aldrig under 62 och med en tydlig tendens allt högre upp.

Samtidigt så tänker jag att jag inte vill byta ut smalisen inombords mot en tjockis, även om det är mer verklighetsnära, för jag tror inte att jag skulle tycka bättre om mig själv för det. Ska istället försöka hitta vägen att få smalisen inombords att komma fram ur alla valkarna. För hon var rätt fin, den där smalisen – och jag tror att hon är fin även som 40plussare också.

Och nyss slog det mig att jag vill faktiskt inte ta Tryptizol längre. Huvudvärken kanske är bättre, men bara kanske. Tror den beror på jobbet, det har blivit så otroligt mycket tydligare det senaste halvåret. Och där hjälper inte tabletter ändå, det är annat som ska till. Av tabletterna blir jag istället tjockare, och tröttare och tidvis galet torr i munnen. Känns faktiskt inte värt det. Mer nackdelar än fördelar. På måndag ska jag ringa min läkare och höra hur man gör för att sluta.

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 27 november 2010 i huvudvärk, vikt

 

5 svar till “Kropp

  1. Monni

    27 november 2010 at 20:26

    Låter som en bra plan. Att trappa ner och sluta med tabletterna.
    Kramisar!!!

    PS Du är jättefin hur du än ser ut! Bara för att du är den du är.

     
  2. Dina

    28 november 2010 at 8:06

    Bra tänkt ang medicinen. De skall definitivt göra mer gott än dåligt.

    Du verkar tänka så rätt ang inre bilden mm att du kommer klara det.
    Kram

     
  3. fruhatt

    28 november 2010 at 15:21

    Jag funderar också på att sluta med min tryptizol..den hjälper inte och jag känner precis som dig när det gäller biverkningarna.

     
    • Annika

      29 november 2010 at 13:01

      Ja, jag tycker att jag har gett tryptizol ett drygt år och känns det inte bättre än så här så… nä. Och trappa upp, som man ju så klart kan göra för att få bättre effekt mot huvudvärken – det vill jag INTE. Då ökar ju biverkningarna också och det står jag inte ut med, ärligt talat.

       
  4. Anka

    28 november 2010 at 17:40

    Vet du vad, min M fick huvudvärk från HELL när en massa saker på hans jobb exploderade nyligen. Och nu när det börjat lugna ner sig på jobbet är det så uppenbart att huvudvärken är helt och hållet stressrelaterad. Han kan i princip ”tänka fram den” nu. Det är tydligen svårare att tänka bort den, dock. Om det inte vore så jobbigt med huvudvärk, skulle man kunna tänka att det nästan är lite fascinerande vad kroppen kan ställa till med helt på egen hand.

    Bort med medicinen, det tycker jag också. Och hoppas, hoppas, hoppas att det blir lugnar på jobbet så att värken ger med sig.

    Kram från andra sidan fjärden!

    /Anka

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: