RSS

Den prickige korven är också slut

02 Dec

Man blir vuxen. Gifter sig, får (äntligen) barn – tänker att nu är livet perfekt. Man kanske får ett bättre jobb, högre lön, finare titel. Inreder hemmet (fast aldrig lika fint som de sammanlagda ansträngningarna hos alla man känner och alla man läser om i amelia), lagar goda middagar, provar nya kryddor, ser trevliga filmer (fast mest på dvd). Vårdar relationen. Försöker hinna träna nu när man slipper dagishämtningarna, fast märkligt nog räcker ändå inte tiden (kan vara övertidstimmarna på nya roliga jobbet). Slingar håret, drar in magen. Ler lite kärleksfullt åt de första grå hårstråna – man är ju ändå rätt ung, så det är väl nästan lite dubbelironi med lite silverstänk. Umgås med gamla vänner, hittar kanske några nya också (även om det är svårt att få tiden att räcka till att bygga även den relationen).

Sen plötsligt en dag, så börjar det klia. Var det så här det skulle vara? Och för många är svaret ja. Det var så här det skulle vara. Vilket kan vara rätt skönt att inse. Eller så blir man skogstokig eller tokdeprimerad. Det beror nog lite på hur man är – och vad man hade förväntat sig för svar.

Andra skiljer sig. Eller hittar ett annat jobb. Eller köper ett hus eller en hund – och hittar meningen med livet där. Och ibland hjälper inte ens det, för det fortsätter klia.

Och några gör allt det där, och lite till. Som fina kollegan som efter skilsmässa och arbetslöshet gick massageterapeututbildning parallellt med nya jobbet, och sen vidareutbildade sig inom yogamassage – och gick ner till deltid på vanliga jobbet, för att starta eget som massageterapeut på deltid – och numera strålar inifrån. Som annan väninna som efter utbrändhet och skilsmässa startade egen keramiktillverkning och förvisso hankar sig fram – men trivs. Som ytterligare en väninna som gått en årslång ”lär-känna-dig-själv”-kurs och hittat lugnet och styrkan inom sig själv – utan att vare sig skilja sig eller byta jobb eller ens flytta (men med tidigare utbrändhetssjukskrivning i bagaget). Alla tre i fyrtioårsåldern, precis som jag.

När jag sitter hemma och försöker bli utvilad nog att testa jobbandet igen på måndag så funderar jag, enligt order från läkaren och från chefen, på hur jag vill ha det. Och hur lätt är det att komma på nåt sånt på kommando…?

Borde jag utforska mitt inre, starta eget finbageri, återuppta studier av något slag, börja stiga upp tidigt för att meditera varje morgon, övergå till makrobiotisk kost, starta en bokcirkel, sluta leverera jobb under tidspress, bli spaterapeut, gå i trädgårdsterapi…

Vad och hur gör man för att förverkliga sig själv?

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 02 december 2010 i i största allmänhet

 

5 svar till “Den prickige korven är också slut

  1. Dina

    02 december 2010 at 22:06

    Tja, det första jag kan säga är att det tar längre tid än två veckor att komma fram till. För mig tog det iaf något år plus.

    För mig hjälpte det att gå en (nästan) ett-års kurs i kvinnligt ledarskap. Det var en smakprovsblandning av lär-känna-dig-själv övningar, debatteknik, coaching, mm Den gav mig modet att våga ta steget.

     
  2. Anna

    02 december 2010 at 22:50

    Jaaa du. Säg det. Men när du kommer på det får du gärna ge mig en snabbkurs… ;)

     
  3. Monni

    03 december 2010 at 19:16

    Lyssna till ditt inre. Låter som en klyscha, men det funkar. Inte för mig, för jag har målat in mig i ett hörn som jag inte kan komma ur. Men för de som vågar så är det det enda rätta. För att bli lycklig på riktigt, måste man in i djupet av sitt hjärta.
    Kramar!

     
    • Annika

      05 december 2010 at 16:20

      Fast jag tror att även när man målat in sig i hörn finns möjligheter. Färgen torkar ju så småningom och då kan man promenera ut genom den dörr som känns bäst. Även om det kanske är jobbigt som sjutton i början. *kram*

       
  4. Annika

    05 december 2010 at 16:19

    Försöker lyssna inråt men där sitter även Duktiga Annika och tjatar om alla måsten, allt som ska klaras av, allt som måste bli genomarbetat och bra, allt jag måste göra först innan jag kan vila och slappna av – och henne har jag lyssnat massor på. Sen finns det så klart saker man vill göra, utan att behöva. Och saker som är kul, men jobbiga/tidskrävande ändå.
    Svårt att urskilja vad som är vad tycker jag. Och svårt att veta vilket som är bra för mig.

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: