RSS

Sorgsen söndag

30 Jan

Har ett antal journalister i twitterflöde och vänlistor. För att de är fina människor, i alla fall de jag känner personligen (de andra vet jag ju inte riktigt) och för att de är intressanta och duktiga i sina yrkesroller. Följer just nu ett antal debatter om journalistik och sociala medier, ramlar in på både kända och (för mig) okända människors bloggar om detta. Tänker mycket: kanske framför allt att jag vet vad jag tycker, att jag älskar både sociala medier och journalistik. Och mitt i tanken, mitt i engagemanget, öppnar sig ett tomrum i mitt hjärta.

På en nivå är det som att bläddra i den ena efterrättsboken efter den andra, eller kolla varenda avsnitt av Leila bakar, när man kämpar på med lchf. Nån slags fönstershoppande eller dumdristigt drömmande. Den nivån kan jag leva med. På den nivån kan jag tänka att det är allmänbildning och allmänintresse att hänga med. Inget konstigt.

Men tomrummet. Det gör ont. Det är den krossade drömmen, det totalt ouppnåeliga. Det var ju där jag skulle vara, mitt i journalistiken, kanske rent av mitt i debatten. Den där känslan när jag skrev klart en text och la in den, när nackhåren reste sig och insikten fick mig att le: shit, det här är jag  bra på! När nattredigeringen fick tiden att förvinna och bli oviktig, bara totalt fokus på sidan, rubriken, bilden – och sen klar i tid. Flödet i kroppen, den kalla koppen kaffe intill tangentbordet. Känslan av att vara ett med något, delaktig, kunnig. Leendet igen, insikten. Lyckan.

I stället bränner jag ut mig på att koordinera kongresser. Läser mediaanalyser, följer bloggtrådar och facebookkommentarer om sånt som är bortom. Och låtsas att det bara är allmänintresse. När jag egentligen pillar bort sårskorpor och petar i smärtande sår.

Och när jag tänker att jag måste ha en ny dröm, något att sträva efter, något jag vill bli när jag blir stor. Då är det alldeles tomt. Ett stort mörkt tomrum i mitt hjärta.

Annonser
 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 januari 2011 i längtan

 

2 svar till “Sorgsen söndag

  1. Anna

    01 februari 2011 at 11:57

    Usch, ja, det är tungt. Du gjorde ändå ett försök att följa dina dröm, och fick smaka på den en stund. Mina drömmar har alltid bara svävat lite bortom räckhåll… Tror du det är vår ålder som gör att vi funderar över sådana här saker nu?

    KRAMAR!

     
    • Annika

      02 februari 2011 at 12:54

      Åldern kanske. Utmattningssjukskrivningen mer trolig att ligga bakom grubbel i stilen ”hur vill jag ha mitt liv”. Och det är ju rätt sällan jag blir deppig över att journalistdrömmen gled mellan fingrarna, men ibland känns det rejält tradigt.

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: