RSS

Rehab, yes yes yes

03 Feb

Just nu pågår samtal med försäkringskassan, arbetsgivaren, företagshälsovården och givetvis min husläkare och underbara kuratorn om hur man återgår till arbetet. Enligt något som försäkringskassan kallar rehabiliteringskedjan ska man efter 90 dagar prövas mot andra arbetsuppgifter på sitt företag, och efter 180 dagar mot andra arbetsuppgifter på hela arbetsmarknaden. Dag 90 är 20 februari för min del, och med tanke på vilken liten arbetsplats jag jobbar på så finns det inte direkt massor av möjligheter att byta tjänst här för att kunna jobba mer än i dag. Men det verkar lite som att eftersom jag redan jobbar halvtid är jag delvis i den där kedjan redan, och dessutom bedömde min personlige handläggare på fk att det verkar mycket sannolikt att jag kommer att kunna återgå till min vanliga tjänst inom en överskådlig framtid. Så jag tror inte att jag behöver söka nåt enklare jobb på annan arbetsplats än… Jäkla tur det, för jag vill inte ha nåt annat jobb. Jag vill ha det här jobbet! Fast med rimliga justeringar så klart, så att det inte tar musten ur mig igen.

Det är lite kluvet det här att prata med fk. Å ena sidan uppskattar jag att det hyfsat snabbt finns en kontaktperson som har hand om mitt ärende, som jag har både telnr och mail till. Som kommer hit och diskuterar med mig och min chef för att få igång rehabtänket hos arbetsgivaren. Som hjälper till att göra nån slags plan på ungefär när jag tror jag kan gå upp mer i tid och när jag kan jobba heltid igen. Det är bra att ha en plan, att se lite långsiktigt på det här. Inte bara en månad i taget, där man hänger i luften till nästa läkarbesök eftersom man inte vet om han tänker sig ny sjukskrivning eller inte nån sjukskrivning alls.

Å andra sidan blir jag lite småstressad, eller nej, lite orolig kanske – tänk om jag inte orkar? Tänk om det inte håller? Tänk om de drar in sjukpenningen eller tvingar mig att börja söka jobb jag inte vill ha…?

Kände mig väldigt stark och fylld av tillförsikt igår när vi hade möte (jag, fk och chefen). Hade i måndags gjort en lista på allt som var på gång, för att få hjälp av chefen att prioritera och omfördela uppgifterna – och kände hur sugen jag var på att jobba med allt roligt som sätter igång nu. Tänkte att det nog inte var orimligt att jobba 75% i mars, och sen innan sommaren vara uppe i heltid, så det blev en slags rehabplan just nu.

Herregud, jag har redan varit sjukskriven 2½ månad! Helt galet. Även om det inte känns så länge. Känns väldigt märkligt att tänka sig att vara sjukskriven så mycket längre än den planen. Eller?

I dag känner jag ett starkt behov av att vrida och vända på det här med kuratorn eller läkaren åtminstone. Hur ska jag tänka? Vad är rimligt? Jag har aldrig varit i den här situationen förr; tänker jag rätt, tänker jag fel, vad är bäst? Frågade om det fanns nån broschyr eller så med tips på hur man bäst/snabbast kommer tillbaka till arbetet efter utmattningsdepression, men nåt sånt fanns absolut inte på fk. Konstigt, tänker jag – det är ju de som ser alla sjukskrivningar, nåt måste de väl ha att dela med sig av efter åratal av erfarenheter? Fast min kontaktperson var bra, hon poängterade att det är så olika från fall till fall, varför man blivit utmattningssjukskriven, hur arbetet i sig ser ut, hur kringmiljön ser ut (familj, socialt) osv. Och det är så klart rätt. Går man in i väggen efter att ha förlorat en nära anhörig, eller för att man blir mobbad på arbetsplatsen, så är det andra vägar tillbaka än om man, som jag, ”bara” jobbat för mycket och faktiskt vill tillbaka. Men ändå. Jobbat för mycket verkar trots allt vara en ganska vanlig anledning. Nån borde väl ha sammanfattat erfarenheterna utifrån den där kedjans tillämpning?

Och lite konstigt kändes det när kontaktpersonen sa att ”trött och orolig är inte anledning att vara sjukskriven, det är normalt att vara ibland”. Fast jag precis hade beskrivit hur jag är så trött att jag inte kan hitta ord, eller att jag ibland får ångestattacker med hjärtklappning och panikkänsla och gråter en timme. Det känns liksom inte som normal trötthet eller lite oro. Men jag håller med att om att läkaren gott kunde skrivit det lite tydligare på intyget. Ska ta upp det med honom nästa gång.

Nästa steg är företagshälsovården, som ska titta på om det finns något de kan göra för att underlätta återgången till heltid. Har svårt att själv se något de kan göra – jag får ju redan samtalsstöd av kuratorn hos min husläkare. Att gå till ännu en person och prata blir knasigt, tycker jag. Men de kanske har helt andra saker att föreslå. Det är ju inte jag som är proffs på sånt, så varför ska jag alltid sitta och tänka ut lösningar åt andra!?

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 03 februari 2011 i jobbet, stress

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: