RSS

Kategoriarkiv: att göra

Lugn – och sista rycket

Ok. Tror det börjar sjunka in, det här med att ”det ordnar sig”. Eller så är jag bara trött på att alla garvar åt mig när jag berättar om allt som inte är klart och som jag kanske en aning oroar mig för. Vill bara säga att jag inte ligger vaken på nätterna och oroar mig. Grubblar inte ihjäl mig på dagtid heller. Det är bara ogjorda saker på attgöralistan, och såna har alltid en viss stesseffekt på mig. Sen kvittar det om det är semester eller inte.

Men nu får det räcka med hispighet. På torsdag packar jag, och det som inte kommer med då – ja, det får jag väl shoppa i USA. Inte för att jag på nåt sätt planerar några långa shoppingsessioner. Guuud, så tråkigt. I alla fall om det är kläder som ska shoppas. Bakningstillbehör, matlagninsgrejer, kryddor och sånt däremot… don’t get me started. Märkligt nog verkar inte de andra så jättepeppade att tillbringa några timmar på NY Cake.

På jobbet försöker jag knyta ihop femtielva lösa trådar. Meddela alla som inte lämnat material till annonser, programbok och anant att nu åker jag, och när jag är tillbaka måste det vara lämnat annars blir det omöjligt för mig att göra klart allt – för när jag är tillbaka så är alla andra på semester. Tror inte jag lyckas knyta ihop allt, men rätt mycket i alla fall. Och resten får väl också lösa sig på nåt sätt. Man kan alltid trolla med knäna.

Nu är det ofattbart nog bara en arbetsdag kvar innan semestern. Oj.

Annonser
 
1 kommentar

Publicerat av på 13 juni 2011 i att göra, semester

 

Mer man borde göra

Förutom att fixa en massa jobbuppgifter, vilket jag ju faktiskt är ledig från även om hjärnan ibland har svårt att fatta det, så finns det ju annat man borde fördriva sina dagar med. Till exempel:

  • Göra några lektioner bildbehandling eftersom jag ligger rejält efter schemat
  • Höststäda trädgården (ska man väl?)
  • Uppdatera trädgårdsbloggen (inte bara trädgården som förfaller, bloggen är också vanskött)
  • Öva mer på sopranstämman i requiemet vi ska sjunga på lördag med kören (så dags nu…)
  • Läsa några av alla böcker som ligger på sängbordet
  • Stryka kläder och dukar
  • Rensa i röran på skrivbordet och anslutande hyllor
  • Fixa med alla bilder jag tagit på sistone (typ sen 2003)

Och vad får man gjort? Inte mycket. Min lediga vecka är nästan slut och inget av ovanstående har hunnits med. Förvisso har jag hunnit umgås mycket med dottern och det är så klart viktigast av allt. Har även hunnit tvätta och packa upp efter resan. Men när ska man någonsin hinna med allt det där andra?

Skulle behöva vara ledig i flera veckor och följa ett stenhårt schema för att få undan. Så fort jag slappnar av minsta lilla så bara försvinner dagarna. Jag faller alldeles för snabbt in i lättja – vilket kan vara en styrka så klart, när man superstressar till vardags behövs total omkoppling på helgerna. Men det är också en svaghet, för jag får ju inte så mycket gjort hemmavid. Effektiv och strukturerad på jobbet, total slacker hemma. Och det hjälper liksom inte att man har en sambo som är effektiv och strukturerad alltid, och får tusen saker gjorda hela tiden. Blir bara ännu mer påmind om hur lite jag själv hinner med och hur mycket jag borde ha gjort istället för att till exempel sitta här och blogga om hur dagarna försvinner.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 01 november 2007 i att göra, stress

 

Om jag bara orkade skulle jag se fram emot semestern

Känner mig sliten. Fysiskt dödstrött, mentalt seg, utarbetad. Tjock. Spänd som en fiolsträng i axlarna, muskelvärk längre ner i ryggen. Magkatarr och huvudvärk. Skulle behöva en försemester så att jag orkar med semestern som börjar om några timmar.

Men håret är snyggt. Alltid något.

Semesterböckerna från adlibris hann inte komma, så vi måste handla i klassiska bokaffären imorgon istället. Jag har helt glömt att kolla om min fyra år gamla bikini fortfarande passar och har verkligen inte tid (eller lust) att köpa nån ny. Borde kanske köpt linnen och strandklänning och annat som man kan ha nytta av på semestern, men det är så dags att komma på det nu. Det får duga med det jag har. Vem bryr sig om hundra år?

Vi har jobbat så mycket att vi inte riktigt hunnit tänka på semester. Hotell är bokade, men vi har inte kollat så mycket på resrutten. Inte heller har vi läst på om ställena vi ska till, så att vi vet var vi ska turista. Ikväll måste vi tvätta och imorgon ska vi packa.

Tur att jag är sån nörd att jag spar alla gamla packlistor i en mapp i datorn, så att det redan finns underlag för ”familjesemester” annars skulle jag behöva tänka på sånt också ikväll och ärligt talat – min hjärna har inte kapacitet för det just nu. Mitt arbetsminne är för litet.

Bara att försöka komma på nån middag till ikväll känns absurt svårt. Jag som hade tänkt dricka av min födelsedagschampagne för att fira semestern. Känns inte som läge för champagne; det är risk att jag somnar efter första klunken. Eller innan.

Just nu skulle jag kunna tänka mig en semester helt och hållet sysslolös. Bara ligga i en hängmatta och göra så lite så möjligt. Sova, titta på molnen, kanske lyssna på lite musik. Efter några dagar kanske ta fram en bok. Där skulle jag ligga tills jag verkligen kände att jag ville göra något och då skulle jag göra det. Inte innan, inte för att alla andra vill eller för att jag borde.

Kan nån påminna mig om det när jag är i färd med att planera tusen saker inför nästa års semester?

 
3 kommentarer

Publicerat av på 29 juni 2007 i att göra, må dåligt, stress

 

Tick

Men gud så skönt att vara tillbaka på jobbet efter en helg där jag knappt hunnit sitta ner. Ja, det är ju inte direkt lugn och ro här heller – det handlar mer om att byta perspektiv. Svettas över en annan attgöralista.

I helgen har jag iallafall klarat av stressmoment nr 1: jag har hittat kläder till festen. Hurra! Ägnade tre och en halv timme åt att prova fler plagg än jag någonsin provat i ett svep och shoppade sen upp hela min löneförhöjning. Och lite till. Vilket också är nytt rekord. Men nu har jag kläder OCH skor till dels min egen fest, dels två femtioårsfester som går av stapeln senare i månaden. Inte illa pinkat, måste jag säga.

Har även kompletterat glas och grejer på Ikea, älsklingen har handlat en jäkla massa ätbart och drickbart, vi har provsmakat välkomstdrinken, vi har gjort bordsplaceringen (och hoppas att den ska funka för alla!), jag har gjort tårtor. Så visst hanns en hel del med i helgen.

Däremot hann jag inte göra klart tipsrundan och musiken är inte heller fixad. Men vi har ju veckan på oss, och på fredag är vi ”lediga” så att vi kan göra det sista. Bord och stolar ska transporteras. Hela vardagsrummet ska tömmas på möbler. Dukning och annat ska fixas. Placeringskort ska skrivas. Till exempel.

Förutom att jag verkligen ser fram emot festen så ser jag också fram emot nästa vecka när jag ska göra inget alls hemma utan har kvällarna fria för seriöst soffnötande!

 
6 kommentarer

Publicerat av på 05 mars 2007 i att göra, fest

 

Perspektiv

Har gnällt över värmeböljan, över det överhettade kontoret, över bristen på arbetsmotivation. Suckat över att det behöver städas hemma. Igen. Ynkat mig över att jag borde gå ner i vikt, äta mindre glass, sluta längta efter godis så fort jag blir rastlös.

I morse läste jag gårdagens bilaga till Svenska Dagbladet. Foton av Jens Assur som skildrar vardagen i Sudan och Kongo-Kinshasa. Bilagan utgiven av Röda Korset. All kursiverad text som följer är klippt direkt ur bildtexterna.

Kvinnor och barn drabbas hårdast av kriget. Banditer och soldater går in i byarna och våldtar regelmässigt. När de lämnar byarna händer det att de rövar med sig kvinnor och barn för att utnyttja som sexslavar.

I ett område ungefär lika stort som Dalarna och Värmland är detta [Panzai Hospital] enda sjukhuset för de 45 000 våldtagna kvinnor som behöver kirurgisk hjälp för sina skador. Den yngsta flickan på sjukhuset är två och ett halvt år, den äldsta kvinnan 80.

Fyrtiofemtusen våldtagna kvinnor som behöver kirurgisk hjälp. Hur många fler våldtagna kvinnor som ”bara” skulle behöva psykiatrisk hjälp? Som kanske måste föda våldtäktsmannens barn nio månader senare? Som inte ens vet vilken av alla våldtäktsmän som gjorde henne med barn?

Fem timmars gångväg för att hitta rent vatten. Vardagen i södra Sudan går ut på en enda sak: att skaffa rent vatten. Dag ut och dag in samma kamp för verlevnad. Om vattnet är infekterat räcker en mun för att smitta den törstige.

Kolera kan döda en människa med nedsatt motståndskraft på bara ett par timmar.

Var femtonde sekund dör ett barn någonstans i världen av en sjukdom som orsakas av brist på rent dricksvatten och dåliga hygieniska förhållanden. Det krävs så lite för att göra skillnad.

Det regnar här hemma idag. Vi har duschat, ätit en rejäl frukost. Vattnat blommorna, kört diskmaskinen. Tvättar kläder. I Skåne har bönderna varit smått desperata för att de inte får vattna sina grödor lika mycket som de behöver. För några veckor sen satt vi på vår veranda i sommarstugan och muttrade lite över att det var förbjudet att tvätta bilen om man inte hade egen brunn.

Ett hönsnät blir dagens glädjeämne för mannen i Juba. Han har inget arbete att gå till men väl en hungrig familj som måste försörjas. Soptippen invid kyrkogården är ett bra ställe att söka efter något användbart.

I skuggan av kriget i Kongo-Kinshasa finns nästan ingenting. Små möjligheter till försörjning och utbildning. Några pojkar och unga män hjälps åt att krossa sten för att kunna köpa mat till sina familjer.

Svartvita bilder som liksom orden går rakt in i mig. Här sitter jag och svettas i välfärdssverige, klagar fast jag har det så vansinnigt bra. Där finns föräldrar som inte ens vet om deras barn kommer att överleva dagen, som tycker att en bra dag är om de hittar skräp på en soptipp eller om de lyckats krossa lite sten med undermåliga redskap så att de slipper svälta idag.

Våra barn tycker livet är orättvist om de inte får nya Crocker-jeans. I andra delar av världen dör barn för att de inte får vatten och mat. Kvinnor och små flickor våldtas som en del av krigsföringen. Vi köper lite godis på vägen hem från jobbet, frossar på tåget eller i bilen fast vi inte ”borde”, för viktens skull. Samtidigt går vi förbi insamlingsbössorna utan att lägga något av vårt skrammel i dem, flackar med blicken när vi passerar de hemlösa tidningsförsäljarna i tunnelbanan.

Trots alla mina egna år i Röda Korset, trots att jag VET att det krävs så lite för att göra så stor skillnad, går jag också förbi alldeles för ofta.

Men idag har jag satt in 150:- till Röda Korset. På deras hemsida valde jag ”Din hjälp gör skillnad” och kunde betala direkt från mitt eget lönekonto. 150 kronor till hjälp där den bäst behövs. På måndag ska jag köpa Situation STHLM från försäljaren i tunnelbanan. Om inte jag kan avstå från tvåhundra kronor och några minuter av min tid – vart är då världen på väg?

 
3 kommentarer

Publicerat av på 29 juli 2006 i att göra, viktigt

 

Inte så illa

Blev en ganska lat dag. Känns som om jag inte gjort så mycket alls, men i själva verket har jag hunnit göra jordgubbssylt (en liten sats), bakat scones, moppat köksgolvet, kört några maskiner tvätt, handlat på Ica Maxi, fixat middag till mig och kidsen, tömt diskmaskine. Plus sneglat lite på fotbollen, men bara sett ett av målen…

Dessutom har jag hunnit läsa bloggar, skriva några inlägg på diskussionsforum och läst lite i min bok. Trots att vi inte Gjorde Något har kidsen inte sett alltför uttråkade ut och jag har nog haft en rätt skön dag när jag tänker efter.

Fast nu längtar jag efter att älsklingen kommer hem.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 juni 2006 i att göra, må bra

 

Inte helt enligt planen

Älsklingen är på skidsemester – jo, faktiskt, i Riksgränsen är det snö – så jag har haft helgen för mig själv. Tusen planer, framför allt på en massa saker jag skulle få gjorda. Och naturligtvis blev det inte alls så.

Borde insett vartåt det lutade redan i fredags.

Jag och C skulle gå på bio. Äntligen skulle jag få se Brokeback Mountain! Vi inledde med himla god meze och öl på Södermanna, bunkrade med godis och satte oss tillrätta i biofåtöljerna. Åt godis fast vi egentligen var hur mätta som helst. Fnissade lite åt att vi båda kränger godis istället för att finäta. Men varför kom inte reklamfilmerna igång? Efter en stund kom en kille ur personalen in och bad om ursäkt för att de var lite sena. Dörren till maskinrummet hade gått i baklås, men det skulle snart vara fixat. Mer fniss. Vi hade faktiskt bara druckit en öl, inte mer, jag lovar. Vi är så fnissiga. Och kreativa: ”Kan väl inte vara så svårt att få upp en dörr. Några starka karlar som sparkar in den bara” och ”Nämen, det är väl bara att skjuta sönder låset. Det har jag sett massor av gånger på bio – och vi är ju på bio!” Efter några minuter hörde vi hur de gick loss på låset med en hammare, eller något annat stort och tungt. Våra kreativa förslag fortsatte en stund, hammarslagen fortsatte längre. Efter tjugo minuter kom personalkillen in igen och fick tyvärr meddela att nä, de kom inte in i maskinrummet, så föreställningen var inställd. Neeej.

Men nu skulle vi ju faktiskt gå på bio! Så vi gick ut till kassorna, där vi skulle få kompensation var vi lovade. Vi valde raskt en film som skulle börja typ NU och ställde oss i kön. Kompensationen, som vi trodde skulle bli en popcornmeny eller nåt i den stilen, visade sig bestå i att vi fick biljetter till nya filmen. Och pengarna tillbaka. Det tyckte jag var en väldigt bra kompensation! Tack, Astoria Cinemas.

Så istället för känslopjunk blev det Match Point, vilken vi egentligen inte visste så mycket mer om än att den fått bra kritik och att det inte skulle märkas att det är en Woody Allen-film. Så förväntningarna var väl varken höga eller låga. Men filmen var bra – välspelad framför allt. Och med ett slut vi inte hade räknat ut i förväg. Väldigt brittiskt. Stappliga repliker ibland och otroligt flytande dialog ibland. Kanske inte en film jag längtar efter att se igen, men värt pengarna. Eh. Gratisbiljetterna alltså. Nä, den hade varit värd fullpris också. Fast det var ju inte Brokeback Mountain, som vi hade tänkt se.

Men så började alltså min helg. Och fortsatte i samma stil. Satt kvar på uteservering och drack öl fast det var kallt och jag var trött. Kom hem senare än planerat och gick inte alls å la mig direkt, utan fastnade i en bok, kollade mail, slötittade på tv. Sen sov jag å andra sidan till elva igår morse… Hjälp! Inte alls meningen.

Hade planerat att pyssla i trädgården hela lördagen – men regnet öste ner, så jag tappade lusten direkt. Fick ärligt talat inget alls gjort på flera timmar, skrotade bara runt här hemma. I sovtröjan och mysbyxorna. Sen ringde svägerskan och behövde hjälp med sin digitalkamera, så jag klädde på mig och tittade över till henne. En stund, tänkte jag – men det blev flera timmar. Sen var det kväll. Körde och köpte middagsmat – och blommor, för Maxis trädgårdsavdelning hade fortfarande öppet.

När jag kom till Maxi var det fullt på parkeringen, folk överallt. Klockan sex en lördagskväll!? Har folk inga liv? Å andra sidan, när jag var klar med blomköp och val av middagsmat – så var det nästan tomt på parkeringsplatsen. Hur länge var jag där!? En timme, visade sig. Den kritiska tidpunkten hade tydligen passerat, den som markerar skillnaden mellan de som har planer för kvällen och de som inte har bättre saker för sig än att strosa längst hyllorna på Ica.

Åt min middag sent. Varför är man aldrig lika hungrig när man äter ensam som när man har sällskap? Middagen känns mer som något man måste klara av för att inte vara hungrig, än den njutningsfulla aktivitet det blir med sällskap. Visst var det gott med BBQ-marinerade kamben, grillad majskolv och bakad potatis. Och sallad, of course. Blev berusad på ett halvt glas vin. Orkade ingen efterrätt, något som väl är sällan skådat i världshistorien. Dessutom tillbringade jag kökstiden med att zappa mellan Eurovision Song Contest (hur många dåliga låtar som helst!), hockey på trean (nejtack, vill möjligen kolla poängen), SVT:s ”Tema bröd” (gav de upp när det ändå var melodifestival på andra kanalen?) och alla andra kanaler. Inget jag fastnade för alls. Men när maten var avklarad satte jag istället mig i tv-soffan och sträcksåg inspelade avsnitt av Lost. Åt popcorn och trivdes. Dessutom är jag äntligen ikapp… och måste vänta till hösten innan nästa avsnitt. Åh, typiskt.

Kom så klart sent i säng igen. Och sov lite längre än tänkt. Hade satt klockan – men glömt aktivera larmet. Hade bett älsklingen ringa när han var klar med sin frukost – vilket han glömde. Men å andra sidan var jag pigg när jag vaknade, och det är ju alltid trevligt. Dessutom var det fint väder.

Så idag har jag inte alls gjort ett förslag till hemsida för kören eller kollat regler för fototävlingar, som jag hade tänkt. Inte heller tittat över layout för en endobroschyr eller planerat menyer eller bakat bröd eller sorterat papper.

Istället har jag faktiskt rensat lite ogräs och planterat blommorna jag köpte igår. Tagetes och lobelia i två rabatter, som lite utfyllnad och färgklickar. Och i en stor kruka på uteplatsen finns nu änglatrumpet omgärdat av salvia, fuchsia, hängpetunia och en annan sorts petunia. Ser jättefint ut! Fast jag upptäckte att krukan, som stått ute hela vintern eftersom jag aldrig blev färdig att sätta in den i förrådet, numera huserade en koloni myror som blev skogstokiga när jag började gräva. Har hällt ner myrr i jorden och grävt runt, plus en sträng myrr runt hela krukan. Hoppas det hjälper – och att växterna klarar sig. Två andra krukor, som också stått ute, tömde jag helt på jord och myror. De myrorna fick flytta till nedre delen av trädgården, där jag tycker de gör sig bättre. Men jag orkade inte tömma hela den stora krukan – hade dessutom inte tillräckligt mycket jord att fylla upp den igen med och jag är lite otålig av mig ibland. Har jag nu köpt blommor så vill jag faktiskt plantera dem. Annars står de där i sina plantskolekrukor i flera veckor och kanske vissnar innan jag får ner dem i jord. Jag känner mig själv.

Jaha, och resten av tiden – mellan planteringar och ogräsrensning – har jag suttit i min hängmattestol, i solen, och läst bok. Lyssnat på fågelkvittor och avlägsna ljud från gräsklippare, lekande barn, bilar, motorsågar… Druckit lite kaffe. Gungat i vinden. Väldigt väldigt rofyllt och säkert som en riktig lyxinpackning för själen.

Nu ska jag bara lista ut vad jag ska ha till middag ikväll. För eh, det glömde jag igår när jag var och handlade. Trots att det tog så lång tid (jag gillar faktiskt att gå runt i mataffärer och bli inspirerad, fundera, planera). Älsklingen kommer hem sent sent, så det är middag för en ikväll också. Borde äta räkor eller nåt vegetariskt, typ bulgur och bönor… sånt som jag gillar och han helst slipper äta. Räkor för att han är vrålallergisk, resten för att han inte tycker det är gott. Men jag har inte planerat något, har inte ens bulgur hemma… och eftersom jag så sällan äter sånt, och framför allt nästan aldrig tillagar det hemma, så kan jag inte bara sådär på en höft komma på vad jag ska göra. Veckans i-landsproblem, jag vet. Nu har jag dessutom hunnit bli ordentligt hungrig. En burk ravioli kanske? Hurra.

Som sagt. Helgen har inte blivit vad den skulle. Har fått alldeles för lite gjort och maten jag tänkte äta när jag kan passa på att äta sånt som bara jag gillar, har jag inte ätit alls. Efterrättsglassen står orörd i frysen – hur gick det till?

Å andra sidan har jag haft det väldigt mysigt och trevligt. Ibland är det väldigt skönt att strunta i klockan, strunta i attgöralistorna och bara gör som man känner. När man känner. Det känns ju faktiskt som ledig helg då.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 21 maj 2006 i att göra, må bra, trädgård