RSS

Kategoriarkiv: frustration

Fotelände och ynkligheter

Som ni vet har jag haft ont i en fot sen efter jul ungefär.

Värken har liksom kommit och gått, utan att jag egentligen sett nåt mönster. Ibland jätteont, så att jag haltar när jag går. Ibland nästan inget alls. Lite mer ont just när jag varit ute och gått långt, men inget som har hållit i sig – och ibland har jag fått mer ont även när jag nästan inte gått alls. Har fått mer massage av vader och muskler i foten av kiropraktorn, och jobbat på med vadstretch flera gånger om dan. Men det blir liksom inte bättre. Gått med mina inlägg i kängorna och i inneskorna på jobbet. Men i helgen kändes det som det blev värre – det började göra ont runt om hälen också.

Så igår var jag hos läkaren här på lokala vårdcentralen, för att höra vad han trodde. När han klämde längst hälen och upp mot benet insåg jag hur ont det verkligen gör – och inte bara i foten. Vilket han också märkte. Hans diagnos är att ja, jag har hälsporre – det är det som gör ont under foten. Men jag har också en irritation i slemsäcken (heter det så) runt hälen och hela vägen upp i hälsenan/akillessenan (är det samma sak? Eller finns det två senor i hälen?).

Så vad kan man göra åt det? Läkaren kan inte göra något alls – det är inget som går att operera, utan detta vilar man sig fri från, typ. Antiinflammatoriska tabletter kan hjälpa, men jag tål inte sådana, så då ska jag försöka med gel istället. Och så måste man ta reda på varför man får detta, så att det inte uppstår igen. Och eftersom jag inte idrottar massor, så måste jag gå till en sjukgymnast (med fötter som specialitet) som kan utreda varför det blir sådan retning i foten och hjälpa mig dels behandla, dels förebygga framtida återfall (eller att det skulle hända samma sak med vänsterfoten, som ju faktiskt känns lite stel redan nu, precis som högerfoten gjorde innan det började göra riktigt ont). Plus att jag ska köpa nån slags silikonkuddar att lägga i skorna – alla skor, och jag måste gå i skor med silikonkuddar hela tiden, så att jag i princip alltid avlastar hälen. Även hemma.

Och så inga promenader, ingen träning, bara absolut minsta möjliga gående till och från jobbet typ. Vila (men ingen sjukskrivning).

Läkaren sa att om jag satt med foten i gips en månad, dvs inte belastar den alls, så skulle det antagligen läka ut helt. Men det går ju inte, utan det får gradvis läka. Och då har han ingen prognos alls, annat än att det går över ”på sikt”. Om det inte blir värre, för då ska jag gå (halta) tillbaka…

Fasen också. Jag har kommit igång med träning och promenader, ser till och med fram emot träningen ibland. Och jag går verkligen inte till överdrift: styrketräning en gång i veckan, crosstrainer eller nåt pass en gång i veckan. Nu på vintern när väglaget varit så dåligt (speciellt för en som ogillar halka) har det knappast blivit de där 8000 stegen om dan, utan bara de promenader som krävs för att ta sig mellan A och B. Sent i höstas planterade jag, med fin hjälp av peppande väninnor, en tanke om att kanske testa att springa lite lite när våren kom. Den tanken har fått fäste, så jag har ju varit lite mentalt förberedd – men verkligen inte gjort något av det. Inget springande på löpbandet på gymmet alltså – jag hade tänkte premiärlunka utomhus.

Och nu verkar det som jag inte ens får promenera. Eller träna över huvudtaget. På obestämd tid. Kommer att tappa varenda liten pluttig muskelstyrka jag ev arbetat upp, och konditionen vågar jag inte ens tänka på hur den kan förfalla totalt. Vet ju hur trögt det var att börja promenera mer i höstas, hur trött jag blev.

please send chocolate

Så idag sitter jag och känner mig så himla ynklig. Tänker att livet är orättvist. Jag tar mig antagligen samman så småningom, men idag är det rätt eländigt. För att det gör ont (idag lite extra ont antagligen för att jag vet vad det är och tänker på det) och för att det känns jobbigt i största allmänhet. Och för säkerhets skull är jag förkyld också, så det är ingen hejd på eländet.

Annonser
 
5 kommentarer

Publicerat av på 27 februari 2013 i frustration, träning

 

Veckans rant

Orkar inte läsa en enda jäkla succéhistoria till. Det kvittar det är om folk som gick över till low carb för tre månader sen och har gått ner två kilo i veckan sen dess, om de har börjat springa för första gången i våras och nu springer maraton like a boss, om de räknar points och gått ner allt utom sista kilot men är peppade för sista veckan, om de bara slutat äta godis/chips/glass och kilona rasar direkt och så vidare i oändlighet.

Jag har ont i kroppen av min allergi, mina knän gör ont om jag försöker springa ens en minut på löpbandet på gymmet, jag försöker träna en gång i veckan, vilket är mer än jag tränat sen tonåren – men märker ingen skillnad och kan inte för mitt liv hitta pepp/tid/ork att träna fem gånger i veckan heller. Det är semester och jag vet att alla hälsosamma matplaner kommer att gå åt helvete, jag har ätit lowcarb forever,  jag äter godis/glass mindre än en gång i månaden och aldrig chips för det gillar jag inte ens, och jag går ändå inte ner.

Så försök inte med ert jäkla ”kan jag så kan du”, för det funkar fantamej inte så.

Det är fan inte rättvist!

 
9 kommentarer

Publicerat av på 13 juli 2012 i frustration, träning, vikt

 

Inte mycket nytt på klädfronten

Idag spillde jag vinägrett på en av mina bästa t-shirts (en av få klädesplagg inköpta i år, dessutom). Ger mig fan på att det inte går bort i tvätten. Och då ska ni veta att jag inte har så många t-shirts. Faktum är att jag har baskläder för jobbet så det räcker en dryg vecka ungefär, och det är inga stora varianter:

  • Fyra t-shirts från Esprit i blandade färger (inkl den jag just spillde på)
  • Tre vita tenniströjor (som ganska akut behöver bytas ut för de börjar se rätt urtvättade ut, men jag hittar inga dammodeller i min storlek längre så jag vet inte vad jag ska göra)
  • Tre skjortor som passar, men bara en av dem funkar tillsammans med tröja/kofta, de övriga är tunikamodell.
  • Tre stickade, v-ringade tröjor varav en börjar se lite urtvättade ut, men håller en säsong till – kombineras bäst med tenniströjorna
  • En randig tunn kofta och en gladmönstrad kofta, både kombineras bäst med t-shirts
  • En jäkligt bra svart kavaj
  • Ett par jeans
  • Ett par svarta byxor
  • Ett par mörkgrå byxor

Typ så nånting. Och det blir alltid direkt problem när det blir fläckar som inte går bort, eller hål nånstans, för då reduceras ju garderoben omedelbart. Och jag hatar att shoppa kläder, för i 9 fall av 1o hittar jag inget som passar. Och då menar jag PASSAR, rent fysiskt. (Och som inte ser ut som tält eller pyjamasar i tveksam kvalitet från exempelvis XLNT eller Generous, för jäklar vad mycket fult skräp de har där) Det är mest som en lång, seg förödmjukelseprocess och allt man tänker att om jag inte får en stor jäkla kanelbulle snart så börjar jag gråta. Och så får man ingen kanelbulle, för jag äter inte kanelbullar juuu.

Men en bas-tischa från Esprit ska väl inte vara så svårt att ersätta. Så jag bara undrar: Varför kan man inte köpa dem online? Esprit har en jättestor webbutik, med hundratals olika toppar. Men inte sin egen bas-tischa som liksom alltid har funnits och alltid finns i deras butik. Är inte det lite konstigt?

Jag skulle vilja ha några stycken i olika färger. Vet precis vilken storlek, så jag behöver inte prova. Men nähä, då måste man gå till någon av deras affärer och hoppas att de just idag har XXL inne i den/de färger jag vill ha. För av nån anledning så verkar det som om de flesta butiker bara beställer hem 1 eller 2 av de största storlekarna och 50 av mellanstorlekarna (och väldigt många XS som de sen får rea ut när färgen går ur sortimentet…) så man får ha tur om det ens finns vit eller svart hemma.

Sa jag att jag hatar att shoppa kläder?

 
5 kommentarer

Publicerat av på 18 oktober 2011 i frustration, kläder

 

Hur är det (inte) tänkt här?

20110825-174409.jpg

Hur har kommunen tänkt att man ska få ut sin cykel när de ställer cykelställen så här tätt? Det är mindre än 2 dm mellan bakändarna – går inte att vända cykeln och man till äventyrs lyckas så kommer man ändå inte igenom.

Får förnedra mig och ograciöst försöka lyfta ut min cykel (den blå i mitten) – och hoppas att jag varken fastnar eller tappar den.

Sen ska jag cykla hem och skriva mail till Nacka kommun, från ”skötsam skattebetalare”!

 
4 kommentarer

Publicerat av på 25 augusti 2011 i frustration

 

Ha!

Midsommar är uppstyrd. Och inte av mig. Nån annan tog tag i det, organiserade inköp (igår och idag) och jag vet vilka som kommer och plötsligt känns det betydligt enklare att bara dyka upp med lakan och egen dricka. För nu vet jag ju att andra planerar. Och älsklingen bara konstaterar ”det fixade ju sig, vad var du så orolig för?”. Hmmm.

Enda oron är väl att jag knappt känner dem som vi ska fira med, medan de alla känner varandra om jag fattat rätt. Men det ska nog bli bra ändå.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 juni 2010 i frustration

 

Övning

Jag behöver verkligen lära mig att släppa kontrollen. Säger beteendevetaren jag går hos via företagshälsovården pga huvudvärken. Konstigt, för jag har tidigare alltid trott att jag inte var nån kontrollfreak. Visst var det jag som höll reda på hur mycket som helst – men det var ju för att jag var ordförande i föreningen eller ansvarig för nåt, eller för att nån annan inte kunde/ville/orkade fixa och hålla reda på. Inte kunde jag vara kontrollfreak – jag som jätteofta inte alls hade koll, jag som glömde ibland och som bara latade mig väldigt ofta. Men det finns väl olika nivåer och varianter. Jag har t.ex inga kontrollbehov när det gäller städning, framför allt hade jag inte det förr – och är man slarver kan man väl knappast vara en sån som behöver benkontroll och ordning & reda?

När jag blev med styvfamilj upptäckte jag i alla fall att om jag inte vet vad som ska hända så blir det skitjobbigt. Jag behöver veta om Jojo ska vara hos oss eller inte – sen spelar det inte så stor roll hur och när, bara jag vet. Vilket kändes väldigt förbjudet i början, för jag tolkade själv som att jag ville bestämma, och inte har jag rätt att bestämma över andras barn – åtminstone inte i sånt som är föräldrarnas ansvar att gemensamt komma överens om. Så klart är det trevligt om jag blir tillfrågad (och det blir jag!), men även då kunde jag ibland känna att jag inte hade rätt att lägga mig i för jag misstolkade mitt behov av att veta med en vilja att bestämma. Men med åren har jag insett att det är just veta jag behöver, för att kunna planera och ställa in mig på hur det ska bli. Då blir jag lugn och dessutom har jag då väldigt lätt att improvisera och vara flexibel. Vilket ju låter knasigt, men precis så funkar jag.

Men släppa kollen, alltså – det är inte lätt. Har varit projektledare både i jobbet och i föreningar, och då är det ju ett uppdrag jag tagit på mig. Sen blir man lätt projektledare hemma också, och där är det inte alltid så tydligt varför man fick det uppdraget. Troligen för att jag går på autopilot. Jaha, ingen håller reda på vilken vecka det är skollov – då gör väl jag det då – och lägger in det i såväl mentala notesboken som i Outlook (som givetvis synkas med mobilen så att jag kan ha koll dygnet runt). Så där hålle rjag på. Noterar vilken storlek alla har i kläder, hur många jeans familjen köpte i våras, vilka strumpor som är vems, vad alla gillar för mat, vem som fyller år nästa vecka, vad vi åt förra gången vi hade gäster, när barnen har prov und so weiter. Kan faktiskt inte alls låta bli, det är något jag gör helt omedvetet.

Så hur gör man för att öva? Ingen aning. Men just nu övar jag för fullt – inför midsommar. Som vi ska fira med en gammal kompis till älsklingen, på hans lantställe. Verkar det som. Jo, det är bestämt. Nästan 100% bestämt. Vilka som ska dit? Det är inte helt säkert. Vi och några till. Kanske, eller så blir det bara vi och kompisen. Eller så blir vi 20 pers. Om vi ska ha något med oss? Jo, lakan och dricka. Så nån annan fixar maten? Nej nej, vi ses på Ica Maxi i Åkersberga innan och handlar gemensamt. Ok, så nån har gjort en shoppinglista och sen ska alla (20?) handla ihop? Njae, shoppinglista… alltså vi handlar väl vad som behövs när vi är där… Kan älsklingen ringa kompisen och kolla ändå? Nämen det behövs väl inte? Jomen, kanske fråga hur dags vi ska ses vid Ica? Jaha, men får inte tag i kompisen – det löser väl sig, det är flera dagar kvar ju.

Alltså, förra året gjorde vi exakt likadant. Då blev vi till sist 6 personer; jag, älsklingen och hans dotter, kompisen, kompisens äldre bror och en kille jag aldrig träffat förr som var lite udda. Blev jättebra, för jag bestämde mig för att jag ser till att det jag vill äta på midsommar handlas, så skiter jag i resten. Och trots prognoser om regn så blev det fint väder, så livet kändes rätt avslappnat. Och jag hade inga som helst förväntningar på firandet, så det kunde liksom bara bli bättre.

Men i år blir det kanske fler. Kanske. Eller inte. Och jag vet ingenting, verkligen inget annat än var vi ska vara. Det är jäkligt påfrestande. Älsklingen säger att om jag blir nervös kan jag väl göra shoppinglista då. Men vafan, varför ska alltid jag stå för all planering? Och hur sjutton ska jag kunna göra en shoppinglista om jag inte ens vet hur många som kommer!? Dessutom tänker jag att det blev ju rätt bra förra året, så då kanske det blir det i år också – men å andra sidan har jag ju då en massa förväntningar som kanske totalt grusas. Mycket bättre att ha inga förväntningar alls, men hur sjutton gör man för att nollställa det?

Så just nu övar jag stadigt på att släppa kontrollen. Och i det ingår inte bara att jag inte ska planera (i smyg i fall det uppstår behov av planering…), utan också att jag inte ska hålla på och fråga vad som är bestämt. Bara släppa. Det får bli som det blir. Jag tar med en bok om det blir tråkigt, eller är det för planerat?

Gaaaaah! Varför kunde vi inte bara åka ner till Skåne och hurra för Molly som det var tänkt från början!? Då hade jag varit lugn som en filbunke nu.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 juni 2010 i frustration

 

Kanske ska lägga mig igen

Vad är det som gör att vissa mornar vaknar man på fel sida? Hade en mysig lördagskväll, har sovit gott – och idag känner jag mig bara irriterad. Taggig. Av ingen som helst anledning, tycks det. Blir motvalls och gnällig och neggig. Gnisslar tänder i vaket tillstånd. Orättvist mot övriga familjen, som inte gjort något för att förtjäna detta. Och orättvist mot mig, tycker jag – jag har ju inte heller gjort något för att förtjäna att vara på kasst humör.

 
1 kommentar

Publicerat av på 14 februari 2010 i frustration