RSS

Kategoriarkiv: längtan

Hoppfullt

Har varit tillbaka hos kiropraktorn. För fötterna och för resten av kroppen. Bytte sjukgymnast efter sommaren (har jag berättat det?) och fick stötvågsbehandling. Som gjorde skillnad, fast den knappt kändes nåt alls. Blev inte helfrisk, men bättre. Sen några veckors paus. När kiropraktorn var hos oss på kontoret och gav friskvårdsmassage (ja det är sant, vi har friskvårdsmassage – inte gratis, den dras från friskvårdsbidraget, men på arbetstid, regelbundet och så himla bra. Slut på parentes)  så sa hon att mina vader och hälsenor är superspända. Så jag bokade riktig tid hos henne, för kiropraktisk behandling (det ger hon inte på vårt kontor, där får hon bara massera).

Var där förra fredagen och fick en genomgång från topp till tå, med fokus på ben och fötter. Så vansinnigt öm i vaderna att jag höll på att tugga i mig massagebänken när hon masserade. På lördagen räfsade vi löv i trädgården en stund, och det kändes bra. Några timmar senare hade jag så ont i mina ben att jag inte kunde sitta still. Dumma dumma jag som inte kan vila när jag borde. Fast sen gick det över igen, på söndagen kändes det bara som lite träningsvärk.

I går gick jag en promenad i Gamla stan. Inte en långsam, titta-i-skyltfönster-promenad, utan en rask promenad hela yttervarvet. Som jag gjorde ofta innan jag fick ont i fötterna. Det kändes så himla skönt. Inte ont i fötterna, inte ont i benen. Bara promenad. Lite trött i benen efteråt, men det är ju inget konstigt när det är första gången på typ ett år.

I dag var jag hos kiropraktorn igen. Samma genomgång från topp till tå. Plötsligt var det inte ens hälften så ömt i en av vaderna. Den andra var det fortfarande lite tuggvarning på, men inte i närheten av förra veckan. Blev så glad. Sen gjorde hon en slags gungning av höft och ryggrad, och varnade för att jag kunde bli lite groggy. Men jag var så energisk, så det märkte jag inte. Ett hopp har liksom tänts. Två gånger till inbokade, till att börja med.

Tog en liten lunchpromenad, åt godaste falafellunchen. Gick en sväng på julmarknaden, köpte extralånga ljus till adventsstaken. Jobbade vidare med statistik och databasfiler, löste problem. Och sen bara tjoff så slog tröttman till. Huvudet kändes för tungt för nacken att bära upp. Inte ens pepparkaka och kaffe hjälpte till. Flexade ut och åkte hem.

Just nu känns det som träningsvärk i precis hela kroppen. Men jag tänker att det är kroppen som reagerar på behandlingen, och det är bra. Inte förkylning. Inte.

Målbilden: till våren ska jag gå långpromenad runt Skogsö när löven spricker ut, blåsipporna blommar i varenda glänta och solen värmer i söderläge. Då ska jag sitta där, på klippan som skjuter ut i vatten, dricka termoskaffe och lyssna på vattnet som kluckar.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 29 november 2013 i längtan, plantar fasciit

 

Sorgsen söndag

Har ett antal journalister i twitterflöde och vänlistor. För att de är fina människor, i alla fall de jag känner personligen (de andra vet jag ju inte riktigt) och för att de är intressanta och duktiga i sina yrkesroller. Följer just nu ett antal debatter om journalistik och sociala medier, ramlar in på både kända och (för mig) okända människors bloggar om detta. Tänker mycket: kanske framför allt att jag vet vad jag tycker, att jag älskar både sociala medier och journalistik. Och mitt i tanken, mitt i engagemanget, öppnar sig ett tomrum i mitt hjärta.

På en nivå är det som att bläddra i den ena efterrättsboken efter den andra, eller kolla varenda avsnitt av Leila bakar, när man kämpar på med lchf. Nån slags fönstershoppande eller dumdristigt drömmande. Den nivån kan jag leva med. På den nivån kan jag tänka att det är allmänbildning och allmänintresse att hänga med. Inget konstigt.

Men tomrummet. Det gör ont. Det är den krossade drömmen, det totalt ouppnåeliga. Det var ju där jag skulle vara, mitt i journalistiken, kanske rent av mitt i debatten. Den där känslan när jag skrev klart en text och la in den, när nackhåren reste sig och insikten fick mig att le: shit, det här är jag  bra på! När nattredigeringen fick tiden att förvinna och bli oviktig, bara totalt fokus på sidan, rubriken, bilden – och sen klar i tid. Flödet i kroppen, den kalla koppen kaffe intill tangentbordet. Känslan av att vara ett med något, delaktig, kunnig. Leendet igen, insikten. Lyckan.

I stället bränner jag ut mig på att koordinera kongresser. Läser mediaanalyser, följer bloggtrådar och facebookkommentarer om sånt som är bortom. Och låtsas att det bara är allmänintresse. När jag egentligen pillar bort sårskorpor och petar i smärtande sår.

Och när jag tänker att jag måste ha en ny dröm, något att sträva efter, något jag vill bli när jag blir stor. Då är det alldeles tomt. Ett stort mörkt tomrum i mitt hjärta.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 januari 2011 i längtan

 

SJ, SJ gamle vän

Dottern är på väg upp till Stockholm med tåg. Äntligen!

Först blev hennes tåg helt inställt för en dryg vecka sen – och jag blev uppringd av SJs automatiska uppringare som meddelade mig att jag måste boka om biljetten. Till vilket det var ”mer än 20 minuters kö”. Efter 22 minuter bröts samtalet… På det igen, och efter närmare 30 minuter kom jag äntligen fram. Fick ny biljett, till ett tåg som skulle gå en timme tidigare.

Idag när hon kom till stationen var tåget försenat. Första beskedet var 45 min försening. Sen 10 minuter och ett spår angavs, som alla rusade till. Inget tåg. Sen annonserades ytterligare 10 minuter senare – fast inget spår. Dottern skickade sms med texten ”slår vad om att vi får springa genom en pelare till 9 3/4”. That’s my girl. Galghumor är alltid bra i krislägen.

Förseningen blev i själva verket en timme ungefär. Hon kom alltså iväg tre minuter senare än det tåg som hon skulle åkt med från början. Ödets ironi?

Nu sitter jag på jobbet och hoppas att förseningen inte blir längre under uppresan.

Kan för övrigt meddela er skåningar är här i huvudstaden är det totalkaos även i lokaltrafiken. Inte ens Saltsjöbanan går som den ska, och då är det illa. Två blå tåg trafikerar i skytteltrafik, men helt utan tidtabell. Tunnelbanan går bara de delar som är under jord (vilket man skulle tro är hela nätet med tanke på att det heter tunnelbana, men det är ju bara i innerstan som de tågen går i tunnlar), och med reducerad trafik, övrig trafik ersätts delvis med bussar – vilket gör att vanliga linjer fått utgå eftersom bussarna behövs för ersättningstrafiken.  Pendeltågen kommer inte heller fram som de ska. SL har uppmanat alla som kan att jobba hemifrån just nu. Vilket jag gjorde hela förmiddagen – men jag måste ju hämta dottern i kväll, så jag tog mig in efter rusningstid.

Får väl se när och om vi kommer hem ikväll.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 22 februari 2010 i längtan, resa, vinter

 

Just nu längtar jag efter

  • Ett stort glas iste
  • Luftkonditionering
  • Hängemattestolen på uteplatsen (kan ersätta ovanstående punkt)
  • Muscovadoglass
  • Inspiration att ta itu med korrekturläsningen
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 juli 2006 i längtan

 

Väntan

Om mindre än fyra timmar landar min dotter på Bromma. Det är visserligen bara några veckor sen jag var nere i Skåne och kramade henne, men det känns alltid som både evigheter sen och bara häromdan. Tiden går fort. Även när man längtar.

Har inget planerat för långhelgen, vi får väl helt enkelt se hur vädret blir. Vet aldrig riktigt om jag ska planera fest eller vardag när vi ses.

Det är kruxet med att vara distansförälder; man vill ju få ut maximalt umgänge av den begränsade tiden. Samtidigt som jag vet hur mysigt det är, fast på annat sätt, när det blir som en alldeles vanlig vardag. Där jag är just förälder; en trygg bakgrundsfigur som fixar maten, tjatar lite om att bädda sängen, frågar hur dagen varit, men låter mitt barn umgås mer med kompisar än med mig. Hon gillar ju att hänga med sin styvsyrra, spela spel, läsa, cykla en runda. Jag gillar när de sköter sig själv också; det känns väldigt harmoniskt när de har roligt, jag hör hur de skrattar och pratar. Ibland kommer de ut och frågar mig något, eller vill ha mat, eller bara en kram. Men mest är jag vuxen och gör mitt. Så som man liksom gör i en vanlig familj.

Å andra sidan är det så roligt att gå på museer och göra utflykter. Laga extra god mat, fira att vi träffas med efterrätt eller glass på stan. Skämma bort henne lite, liksom. För hur ofta kan jag göra det?

Men man vill ju inte heller bli en festförälder som det bara är kul hos och så får hennes pappa ta allt det slitsamma med gränssättningar, städning, tjat och bråk. Jag vill faktiskt vara både fest och vardag. Det är bara svårt att hinna med det på fyra dagar…

Men just nu bara lääängtar jag efter att åka ut och hämta henne. Se henne stiga av planet (vant, som om hon aldrig gjorde annat, jag blir lite stolt över henne) och bådas jätteleenden när hon ser mig stå där i ankomsthallen och vinka.

Fullständig, ovillkorlig, gränslös kärlek!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 24 maj 2006 i dottern, längtan, styvfamilj

 

Bizzaro

Kommer ni ihåg reklamfilmen från 80-talet, där en torgsäljare stod framför sitt fullastade frukt- och grönsaksstånd och sa på nåt som jag då tänkte mig var dalmål ”Framåt tiotiden börjar det kurra i magen och då tar jag mig en Snickers!” Inte en frukt eller grönsak, för det var väl lite svårt att få tag på i det läget, va? Det måste väl ha varit bland det mest bisarra i reklamväg. Då. Little did we know.

Och anledningen till att jag sitter här och tänker på Snickers är att jag inte ska äta choklad. Istället har jag köpt rostade sojabönor som jag knaprar på när det börjar kurra i magen. Eller när sötsuget sätter in, snarare. Och rostade sojabönor är mycket godare än man kan tro – salta, knapriga, lättätna. Dessutom himla mycket nyttigare än Snickers; 30% protein, 16% fibrer, 8,4 mg järn/100 g bönor. Kravmärkta är de också. Hurra!

Men ändå. Snickers…

 
6 kommentarer

Publicerat av på 09 mars 2006 i längtan, mat

 

Nån annan lever mitt liv

Min blogg är en jäkla parodi. Och inte ens det. Som om det jag skriver ens är i närheten av intressant. Till och med jag själv häpnar ibland över tomheten. Trots att jag benhårt hävdar att alla har något att säga, att alla har rätt att säga det framförallt, så undrar jag ibland.

Åh, varför plågar jag mig själv med att läsa diagnos.dk? Tre människor som jobbar med det jag vill jobba med, som skriver det som jag ville skriva, som lever mitt liv så som jag hade tänkt mig det. Läser och längtar. Värre än barnlängtan i fertilitetsutredningsväntrummet. Tror jag – man förtränger ju rätt snabbt sina allra jobbigaste minnen. Just nu är den här känslan starkast.

Vad gör jag här? Trivs ju på mitt nya jobb. Absolut. Men det är journalistdrömmen som fortfarande lever starkast i mig. Jag vet ju att jag kan, att jag rent av är bra på det. Istället sitter jag här – för jag saknar drivkraften. Går inte över lik, tränger mig inte på, blir inte obekväm. Hävdar inte min rätt att få ingå i den förnedrande vikariesvängen. Istället ynkar jag mig lite sådär privat (om man nu kan kalla en blogg för privat) och hanterar mina ångestattacker bäst jag kan.

”Du måste acceptera att du inte kommer att få jobb som journalist” säger sambon och lägger en massa semestertid på sitt nystartade företag. För han accepterar inte den situation han hamnat i. Han gör något åt den.

Jag är en mespropp.

Kan man bli inkvoterad på redaktioner som mespropp? Från miljonprojektområde och arbetarklass…? Please? (Varför läser inga redaktionschefer min blogg och inser att de inte klarar sig en minut till utan mig…?)

Tror jag måste äta något innan blodsockerfallet gör att jag fullständigt skämmer ut mig.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 04 augusti 2005 i jobbet, längtan, må dåligt