RSS

Kategoriarkiv: mediciner

Snart

Om bara några dagar tar jag min allra sista Tryptizol-tablett. Har trappat ner sen i december, och tycker inte det påverkat huvudvärken märkbart. Ingen påtaglig ökning i intensitet eller tillfällen alltså. Vilket väl talar för att spänningshuvudvärk är rätt diagnos, och nu när jag varit deltidssjukskriven har jag blivit mer avslappnad. Gäller att hålla kvar den känslan nu när jag går upp i arbetstid igen. Vara observant och inte vänta med att ta tag i tecken på stress.

Men framför allt är jag väldigt nyfiken på att se om viktkurvan börjar dippa neråt när inga mediciner ställer till det i kroppen. Har gått ner typ 1 kg sen i julas, och det märks enbart om jag ställer mig på vågen. Inga kläder sitter annorlunda. Nu vill jag ha lite lön för mödan (även om lchf inte är särskilt mödosamt), lite lösare passform på xxl-kläderna! Hoppas på minus 1 kg per månad, det är väl inte helt orimligt va?

Annonser
 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 februari 2011 i lchf, mediciner, vikt

 

Varken in eller ut

Håller ju på att trappa ner Tryptizol, som jag tagit i drygt 1½ år mot huvudvärken. Ja, det har blivit lite bättre, men huvudvärken är inte borta. Och av medicinen blir jag muntorr, trött och har dessutom gått upp 7-8 kilon sen jag började. Känns inte riktigt värt det. Så jag trappar ner (sen december – det tar tid), och kan sluta helt i slutet av februari om allt går planenligt.

Bara det att de senaste veckorna har jag märkt en ökning i huvudvärken igen. Inte vrålont, men den där lågfrekventa molande värken som ligger som ett filter mellan mig och mina tankar. Väldigt ofta. Som inte ruckar på sig med smärtstillande medicin.

Och jag blir så jäkla ledsen. För jag vill inte ta tabletterna mer. Vill inte. Framför allt vill jag inte bli tjockare nu! Det är som en ond jävla cirkel. Sjukgymnasten jag varit hos säger att den del av värken beror sannolikt på tung byst. Bysten kan jag få reducerad – om jag går ner i vikt, man måste nämligen ha ett BMI under 26 för att få en sådan operation på KS. Men av tabletterna får jag bara allt högre BMI istället. Och blir tröttare, vilket känns helt galet när jag samtidigt är sjukskriven för utmattningssyndrom. Tröttheten behöver väl inte späs på, va? Men en del av huvudvärken är så klart stress, spänningshuvudvärk helt enkelt. Fast då tycker man ju att det borde bli bättre nu, när jag de senaste månaderna haft det kännbart lugn, ingen stress… Men nähä. Tydligen inte.

Borde väl ringa min neurolog, men jag vill inte. Vill inte att han ska säga åt mig att trappa upp igen. Vill inte.

Plus att jag redan har så mycket vårdbesök inbokade att det börjar bli lite larvigt. Kuratorn, husläkaren och nu på måndag dessutom företagshälsovårdens läkare. Ja, och så försäkringskassan och arbetsgivaren som också vill veta och har åsikter och rebabplaner. Börjar bli svårt att reda ut för alla inblandade vad de andra har gjort och sagt, svårt att liksom känna att det finns en kontinuitet, ett samlat grepp (som inte jag själv måste stå för).

Kan man inte bara få lov att vara pigg och smärtfri nån jäkla gång!?

 
3 kommentarer

Publicerat av på 08 februari 2011 i huvudvärk, mediciner, stress

 

Morgon

Mornar är inte min bästa tid på dygnet, och nu när jag tar medicin som gör mig seg så är mornarna ännu värre. Det där med att vara morgontrött får en helt ny dimension när man fortfarande är lite påverkad av tabletten man tog kvällen innan. Tar tabletterna innan jag ska sova, så jag sover väldigt gott. Men sen tar det lång tid att vakna. Inte bara att stiga upp, utan att liksom få upp ögonen och kontakt med hjärnan. Har börjat inse att det är helt omöjligt att bedöma ”hur jag mår” tidigare än 40 minuter efter jag stigit ur sängen. Innan dess är det bara ludd.

Sen kan den där luddiga, sega känslan sitta kvar hela förmiddagen ibland. Speciellt när det är mycket och rörigt på jobbet – då är det svårt att strukturera. Blir alltid mest effektiv framåt tresnåret och hela vägen fram till läggdags.

Kanske lite tidigt att ropa hej, men igår och idag har jag ändrat morgonen lite. Stiger upp och bestämmer mig för att det får ta den tid det tar att bli klar (vilket inte är nytt – det insåg jag redan i höstas att det var enda sättet). Sen gör jag gröt (fiberhavregryn, linfrön, hackade nötter och en nypa salt) och två kokta ägg. Och som pricken över i så dricker jag ett glas Berocca Boost: vitamindrink med guarana.

Både igår och idag har jag fått resultat: Dels har jag fått massor gjort hela förmiddagen, inte alls känt mig handlingsförlamad eller seg – och det är MYCKET att göra just nu (alltid). Dels har jag varit mätt ända fram till lunch. Idag tog jag lunch kl 13, och var precis lagom hungrig. Ja, inte för att jag brukar vara jättehungrig annars heller, när jag äter ägg + skinka + ost + grönsaker. Men jag var så himla trött på den frukosten, så det var skönt att en betydligt mer kolhydratrik (och mindre fett + protein)  frukost kunde få samma effekt.

Känns som en bra grej att fortsätta med. Ja, förutom att jag imorgon åker till Österrike i sex dagar och antagligen inte får lika bra frukost. Eller tja, säg inte det. Enligt hemsidan för hotellet i Salzburg innehåller frukostbuffén ”lax, mousserande vin och andra godsaker”. Och jag som tänkte ta med linfrön. Passar ju inte alls till skumpa.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 11 maj 2010 i mat, må bra, mediciner

 

Jag kommer nog aldrig att bli gift

Förrförra vintern (eller möjligen förrförra sommaren, minns inte riktigt – längesen i alla fall) såg jag och älsklingen en rätt tjusig brudklänning i ett skyltfönster. Ett sånt där axelbandslöst fodral liksom, inte någon klassig gräddbakelse. Och jag konstaterade torrt att en sån skulle jag aldrig kunna ha, eftersom jag måste ha behå och en sån finns det verkligen inte utrymme för i ett fodral. Och den axelbandslösa behå som kan hålla uppe 75G är såvitt jag vet ännu inte uppfunnen. Och det var ju lite synd, tyckte älsklingen, för jag hade nog kunnat se riktigt snygg ut i en sån klänning – jag med mina snygga kurvor. Vilket ju var snällt av honom att tycka, så jag bjöd tillbaka att när jag gått ner i vikt så ska jag ju förhoppningsvis få göra en bröstreduktion och då kan jag ju köpa en sån klänning. Och så kan vi gifta oss, hahaha. Ja, hahahha, när du kommer i en sån klänning gifter vi oss, sa han och sen pratade vi liksom inte mer om det. Detta var alltså innan vi förlovade oss och kunde närma oss frågan om ev giftermål utan generade skratt och flamsiga ämnesbyten.

Och det var ju på skämt, för jag tror ändå inte jag hade valt en sån klänning att gifta mig i. Kanske inte en vit klänning heller, om jag nu ska gifta om mig.

Men vi har liksom plockat fram den där klänningen, metaforiskt talat, varje gång äktenskap kommer på tapeten. Speciellt älsklingen tycker den är bra att ta till som en till synes skämtsam anledning att skjuta på alla eventuella allvarliga fördjupningar i frågan, men även jag har refererat till klänningen när vågen visat på viktminskning. Haha, passa dig, nu kan jag snart börja ta mått för den där klänningen. Ojoj, ta en bit choklad till.

Hahahaha.

Not.

För även om jag inte alls vill gifta mig i ett axelbandslöst fodral i stl 36. Även om jag inte ens i mina vildaste fantasier tänker mig att någonsin komma i kläder i stl 36 igen. Även om ingen av oss kommer ihåg hur den där klänningen ens såg ut eller var vi såg den! Så skulle jag vilja ha iallafall en sportslig chans att hitta en fin sommarklänning. Inte ett tvåmannatält eller en fladdrig tunika, utan en klänning. Som sitter ok över bysten och ändå visar att det finns en midja och höfter där nedanför – och samtidigt inte alltför övertydligt framhäver valkarna runt mage/midja/rygg.

Men med tanke på att vågen idag, trots träning och LCHF hela veckan, visade på plus ett helt jävla kilo, så ska jag nog vara glad om jag ens hittar en tunika som passar. Försöker tänka att det är medicinen, men jag orkar inte. Tänker bara att det är så jäkla orättvist och skit.

Och så skulle jag nog gärna vilja gifta mig igen. Sådärja, nu var det sagt. Det Stora Osägbara. Men det lär ju få vänta. Gifta mig i tunika tänker jag inte göra. Där går gränsen.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 april 2010 i kläder, mediciner, vikt

 

Syrran Syrran påminde

Visst har jag ibland funderat på det, men kanske inte helt tagit det med i beräkningarna. Men så mailade min syster (som är sjuksköterska, om ni undrar över rubriken) och frågade om jag fortfarande tar Tryptizol mot huvudvärken. Och det gör jag ju. Tryptizol som bland annat har viktuppgång som vanlig biverkning. Det kan ju förklara varför det går så extremt trögt med viktnedgången. Ett steg fram och två steg tillbaka, nästan.

Inte för att det är nån tröst. Men det är åtminstone en förklaring som känns hyfsat sannolik. Långt bättre än detta frustrerande ”varför funkar det inte när man gör alla rätt?” Och huvudvärken är ju på bättringsväg. Inte bra, men på bättringsväg. Läkaren planerar att jag ska ta medicinen minst året ut, kanske längre.

Ännu en anledning att tänka långsiktigt. Varje kvartshekto neråt är i själva verket mer, för medicinen hade kanske fått mig att gå upp. Så allt som är neråt eller inte uppåt är i själva verket bra.

Hurra för mig alltså. (Även om det inte känns så mycket hurra)

 
4 kommentarer

Publicerat av på 16 mars 2010 i huvudvärk, mediciner, vikt

 

It’s baaaaack

Inte nog med att det inte alls blev lugnare på jobbet bara för att kongressen var avklarad, och att de borrar för bergvärme precis utanför mitt fönster den här veckan. Nu är det så där segt i munnen igen. Jag vill inte…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 01 december 2009 i mediciner

 

Förresten

Det sega slemmet i munnen är borta. Tog slemlösande acetylcystein några dagar, och sen… borta. Tack gode gud för det!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 oktober 2009 i mediciner