RSS

Kategoriarkiv: stress

Kan man lära sig älska ogräs?

Ok, jag har feber så det kan vara därför, men jag känner mig så himla ynklig just nu. Jättemycket på jobbet (vilket är helt enligt planen, men det är mycket ändå), och mycket att planera och genomföra i privatlivet också. Och ute slår trädgården ut som om den hade betalt för det. Speciellt allt ogräs. För fler veckor sen borde vi (jag) ha börjat rensa, hålla efter, plantera, jordförbättra, utrota sniglar, beskära, skaffa pallkragar, bygga en kompost osv osv osv. Det enda som är gjort är att sätta vårblommor i två krukor och klippa gräset en gång. Och sörja att rådjuren haft ihjäl två av mina favorit-alunrötter genom att äta av dem till stammen, och nästan haft ihjäl de andra. Jag älskar alunrot, och den har aldrig rörts tidigare, men den här vintern var det tydligen poppis.

La ut en liten fråga på sociala medier om vad man ska göra med en skitful rabatt intill huset, tung stenig lerjord och bara ogräs och lönn som verkar gilla att växa där. Fick massor av bra tips om jordförbättring. Borde bli glad. Blir istället bara trött och deppig.

Den här jävla kroppen. Har ju bara ont hela tiden. Är det inte fötterna, så är det vaderna och muskelfästena vid knän och höfter, och ryggen och nacken och huvudet. Och all denna värk och tröttheten som följer i dess spår gör att jag inte riktigt orkar med att träna, har helt tappat sugen. Vill ut och promenera i det vackra vädret, men se det går inte för det gör för ont i fötterna (fortfarande!). Så för varje månad som går blir kroppen svagare, och nu har jag ingen kraft alls kvar ens till att rensa ogräs som sitter som berget i skitjorden i skitrabatten. Än mindre att gräva upp växter, hämta gödsel, sprida ut gödsel, jordfräsa osv osv osv. Fast det där skulle tydligen göras till hösten, så jag hinner väl samla mig. Men tills dess är rabatten skitful hela sommaren, så jag ”måste” faktiskt göra något för det är den jag ser från soldäcket varenda gång jag ska ta en kopp morgonkaffe. Annars blir jag bara på ännu sämre humör. Har försökt med olika sorters marktäckare, men inget tar sig i den rabatten (eller i andra rabatter). I bästa fall växer det första året, men sen nästa år får jag börja om igen.

När jag ynkar lite för sambon om hur jobbigt det är säger han att vi kanske ska flytta till lägenhet istället. Men det vill jag ju inte alls! Jag älskar att bo i hus, att kunna strosa ut på altanen en tidig morgon och bara ta några djupa andetag, att sitta ute på kvällarna, att ha luft och ljus och grönska omkring mig. (Om han gräver och rensar ogräs? Nej, han tycker vi kan ha gräsmatta i hela trädgården, som han kan klippa, that’s it)

Önskar bara att jag hade ork. Fysisk OCH mental ork. Alternativt råd att anlita en trädgårdsmästare som kunde fixa lite.

Är en sån himla hopplös trädgårdsinnehavare. Vet inte vad jag ska göra, orkar inte göra det jag borde göra, och det lilla jag faktiskt gör blir bara fel. Inget överlever, för antingen är jorden fel eller så väljer jag fel växter (trots att jag googlat och läst femton trädgårdstidningar) eller så är det inte tillräckligt eller så är det lagen om alltings jävlighet.

 
1 kommentar

Publicerat av på 21 maj 2014 i stress, trädgård

 

Note to self

Det är inte främst att jag har mycket att göra som stressar mig. Det största stressmomentet är när jag måste lämna negativa besked eller trycka på i oklara situationer. I alla fall känns det så idag. Har inte kunnat somna flera nätter i rad, legat vaken med lätt hjärtklappning och tusen tankar som rusar genom huvudet. Mycket på jobbet, jajamen. Hur ska man orka när man inte sover bra?

Så idag började jag med det där jobbiga att underrätta en samarbetspartner om att det inte blev som de ville. Sen svarade jag på ett jobbigt mail från i fredags.

Och sen insåg jag att plötsligt var det mycket lättare att göra allt annat på listan. Förvisso fortfarande trött, men med de där två grejerna borta släppte en stor del av oron. Och då fanns det fokus och energi till allt annat, på ett lite oväntat sätt.

Bra att komma på sånt, få insikt i hur man funkar.

Nu ska jag bara komma ihåg det här.

 
1 kommentar

Publicerat av på 22 oktober 2012 i jobbet, stress

 

Skillnaden

Förra hösten, när jag störtade huvudstupa först in i utmattningssyndrom, så var jag ständigt irriterad på allt. Trött, ledsen, ostrukturerad och så vidare, men det som jag minst kände igen i mig själv var ändå irritationen på allt och alla. Nu i efterhand har jag förstått att det var ytterligare ett symptom på utmattningen. Då tänkte jag mest att jag inte gillade mitt jobb längre och att det kanske var det som var grunden till allt det andra. Men jag fick liksom aldrig riktigt ihop det, för samtidigt så kändes det inte som det stämde att jag inte gillade jobbet. Ytterligare ett irritationsmoment…

Så vad är största skillnaden mellan förra hösten/vintern och nu? Jo, att jag inte är så irriterad på allt längre. Att jag kan sitta på ett möte och tänka att något är dumt eller fånigt – men jag blir inte irriterad. Att jag kan prata i telefon med folk som ställer ”dumma frågor” – men jag blir inte irriterad. Jag gör som jag gjorde förr – jag släpper eller gör något åt det. Och det är så otroligt skönt att känna igen sig själv igen, att känna ett lugn inombords även när det är mycket att göra. Att inte ödsla massor av energi på att helt meningslöst vara irriterad hela tiden. Tillfrisknande, på min ära.

Tyvärr är jag inte återställd i övrigt. Har fortfarande dåligt minne – jag som alltid haft koll på allt som står i kalendern flera månader framåt, som kommer ihåg både sånt som är bokat och sånt som bara har börjat diskuteras. Nu måste jag kolla kalendern varje dag, för det står alltid nåt där som jag glömt bort. Och då är den inte direkt fullbokad. Det bara fastnar inte i minnet. Det känns jobbigt.

Och jag blir ju fortfarande galet trött ibland. Inte alltid, men lite då och då slår den här totaltröttheten till. Ibland i kombination med något jag tror är migrän, eftersom jag blir ljuskänslig och yr av den huvudvärken – vilket jag inte blir av ”vanlig” huvudvärk. Ska diskutera saken med min huvudvärksspecialist och förhoppningsvis få nån medicin. Men kuratorn säger att tröttheten – det kan vara så att den aldrig försvinner. Att efter utmattningssyndrom har man ärr, precis som efter en brännskada eller ett brutet ben, och de försvinner aldrig. Att inte orka och kanske inte ha samma goda minne längre, det är typiska sådana ärr.

Men jag är inte irriterad längre. Och det är så himla skönt att ha insett, att jag tänker att allt det andra, det löser sig om det visar sig att det måste lösas. Jag kanske får gå ner i tid, men då får det väl bli så. Inget som oroar mig. Och nuförtiden finns det så fantastiska kalenderfunktioner i mobil och dator att det inte är ett bekymmer att jag inte kommer ihåg allt längre.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 06 september 2011 i huvudvärk, jobbet, stress

 

Semestern

Vi var i USA större delen av semestern, och vi bloggade lite hemligt för närmast sörjande, men nu har vi bestämt att what the heck – vi släpper hemlisspärren så får de som är intresserade läsa. Här hittar ni våra reseberättelser. Tanken var att alla fyra skulle blogga, men det var mest jag och så lite Johan. Döttrarna var för upptagna med sina egna datorgrejor på den ganska begränsade datortiden (dvs när vi var på hotellrummet och inte sov) för att ”orka” blogga i vår gemensamma blogg. Jaja. Om vi ”orkar” så lägger vi in mer bilder och kanske lite allmänna summeringar kring hotell, bokningar osv. Sånt som ni vuxna kanske kan vara intresserade av att läsa om, ifall ni själv skulle planera nåt liknande.

På måndag är det dags att jobba igen. Känns väldigt märkligt. Undrar hur många mail som väntar i min inbox? Har, hör och häpna, inte läst jobbmail på semestern. På mer än fyra veckor har jag öppnat mailen kanske fem gånger och läst kanske fem av de mail som kommit in. Och under tiden i USA hade jag ingen iphone, och min dator kraschade efter några dagar, så jag har knappt haft tillgång alls till dator – har alltså inte läst ikapp bloggar, knappt varit på facebook annat än för att strövis uppdatera min egen statusrad, inte kollat min privatmail. Som Super-Anka uttryckte det: en äkta 80-talssemester. Känns nästan lite nyskapande trendigt. Att läsa ikapp 540 blogginlägg i Google Reader får ta sin lilla tid, men jag fasar lite för jobbmailen. Det kan vara hur mycket som helst att åtgärda. Men jag ska inte kolla innan måndag.

Efter USA-resan var vi trötta, så klart, men även efter att ha sovit ut och kommit i takt med svensk tid så är vi extremt lata. Sista semesterveckan har tillbringats med bok eller tidning i hand, och inte så mycket mer ansträngande saker än så. Vi orkar liksom inte. Och det är väl helt i sin ordning. Vi hade ju 2½ vecka intensivsemester till att börja med. Jag trodde jag skulle bli trött redan i USA, att jag inte skulle orka göra så mycket som vi gjorde. Men det funkade jättebra med ett späckat schema. Tar igen det nu, liksom.

Och känner en viss kluvenhet inför att jobba igen. Å ena sidan är det en massa roliga arbetsuppgifter som väntar de närmaste veckorna, och ganska lugnt i övrigt så att man kan jobba oavbrutet. Å andra sidan så skulle jag behöva sträckläsa några fler lättviktiga romaner, dricka iskaffe och pilla lite i trädgården i några veckor till, tror jag.

Jag vet att man inte ska ta ut något i förskott, speciellt inte tråkiga saker, men lite oroar jag mig för hur det blir när allt drar igång för fullt inför kongressen i slutet av augusti början av september – och sen fram till november. Eller december, om man räknar med efterdyningarna i form av att sammanställa statistik etc och förbereda utvärderingsinternatet. Kommer det att bli som förra hösten? Har något ändrats? Har jag ändrats?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 juli 2011 i jobbet, semester, stress, vardag

 

Förberedelser

Mindre än en vecka kvar till semester och man borde väl känna lite lyckorus, men just nu känns det mest som att det är tusen saker kvar att förbereda och tänka igenom. Och då menar jag inte guideböckerna, för dem tänker jag läsa på planet. Men allt annat, liksom.

Packlistor (även om grunden finns i datorn i form av sparade packlistor sen 2002) – vad behöver man ha med sig, vilket ska ligga i kabinväskan och vad ska checkas in (och försvinna vid mellanlandningen på Heathrow, säger en luttrad och desillusionerad Heathrow-resenär). Max en långärmad tröja/kofta/jacka säger flera vi pratat med, och jag blir nervös. Kan det verkligen räcka? Älsklingen säger att vi köper mer om det behövs… Ok då.

Mobilerna – dyrt att ringa, hur gör vi, vilka ska vi ha med oss…? Men så hittade älsklingen något som heter HolidayPhone – ett simkort dit man vidarekopplar sitt nummer och sen har ett antal fria timmars samtal, fria samtal mellan två HolidayPhone-mobiler, fria sms till hela världen och en del internettrafik också. Till fast pris. Sist han var i USA landade mobilräkningen på nästan 2000 spänn, och då hade vi mest haft kontakt via mail och sms. Rysare att komma hem med en sån efterräkning, så nu har vi beställt två HolidayPhone-kort – och döttrarna kan sms:a av hjärtans lust till sina vänner och pojkvänner utan att vi får gråa hår. Skönt bara det. Och vi kan nå varandra om vi delar oss i t.ex. stora affärer eller på nåt nöjesfält. Skönt även det.

Insåg också, efter att ha gjort klart (?) min egen packlista, efter att ha förberett nån slags grund till döttrarna, att jag nog behöver köpa nytt. Behöver ha mer än ett par slitna shorts med mig, tror jag, speciellt om det blir varmt. Och eftersom denna kropp inte alls går ner i vikt (funderar på om ehec kanske skulle hjälpa?) så är så klart de jag köpte förra året lite trånga i midjan. Och vi ska på semester. I USA, som inte är världsberömt för smala sunda människor. Gissar att jag inte kommer att rasa i vikt där heller. Känns verkligen pinsamt att det jag köpte i fjol, när jag redan då var för tjock, känns trångt i år. Vad är det med mig? Fan.

Sen har vi konstaterat att jag inte kan ha min iphone med mig heller. Mitt nummer kommer att vidarekopplas till specialnumret, och då får man ett simkort för det. Som ska sättas i en icke operatörslåst mobil. Får bli två av våra gamla mobiler. Känns lite läskigt – har efter rätt många år med smartphone vant mig vid att ha allt från mail och kontakter till kom-ihåg-grejer i mobilen. Nu ska vi ha en gammal, som dottern har just nu, och där finns inget av mina grejer. Att jag inte kommer åt min jobbmail under semestern är väl antagligen rätt sunt och bra (även om det känns lite läskigt just nu). Men allt det andra. Måste verkligen fundera igenom vad jag skulle behöva ha med mig och lösa det på annat sätt – typ lägga in det i min mini-laptop som ska med.

Och så då alla som säger att det kommer att bli så himla underbart, och vilken härlig resa det blir. Ja, absolut. Antagligen. Men jag kan inte riktigt njuta just nu. Så mycket är kvar att planera och förbereda. Hotellrum är inte bokade överallt. Hyrbil är inte bokad på de sträckor vi ska köra. Allt sånt ska man tydligen vänta med, ha is i magen, och boka i sista minuten för att få bra priser. Iiiihhhh, snacka om övning i att släppa kontrollen! Känner lite att så länge det är finns sådana oklarheter så är det väldigt svårt att luta sig tillbaka och bara tänka på allt roligt. Även om jag försöker.

För varje gång jag känner stressen, speciellt kontrollstressen, fladdra till så säger jag till mig själv ”det ordnar sig, vi har bra kreditkort”. Funkar sådär, men som sagt – det är en bra övning.

 
7 kommentarer

Publicerat av på 12 juni 2011 i resa, semester, stress, vikt

 

Vis av erfarenhet

Rivstartade långhelgen med trädgårdsfix och sen hämta dottern vid tåget. Färgade byxor, pratade, kollade scheman och tågtider.

Fredag åkte vi till Uppsala, där jag köade lääänge med dottern tills hon kom in på UppCon – sen gick jag en sväng i Linnéträdgården tills jag var helt slut av värmen. Eller helt slut i största allmänhet kanske. Hittade ett fik med ledig soffa som jag sjönk ner i med en stor caffe latte och bara satt. Länge. Kom tillbaka hem senare än tänkt, men hade inte bråttom. Dottern kom hem väldigt mycket senare – hon tog tåget själv från Uppsala, sen hämtade jag henne på centralstationen. Jamen alltså, jag får så sällan chans att curla henne, så jag fick väl passa på.

I går åkte dottern tillbaka till Uppsala på morgonen. Jag och älsklingen åkte och köpte ny kamera (som jag hoppas få lite kläm på innan semestern), sen några ärenden och lunch på Forum. Sen kom den stora tröttheten. Åkte hem och sov några timmar, men var fortfarande rätt trött resten av kvällen. Piggnade till lagom tills det var dags att hämta dottern vid tåget igen…

Idag hade jag planerat att åka med till Uppsala igen, eftersom det var öppet hus på delar av UppCon. Men jag blev tveksam redan igår eftermiddag när energin började tryta. Pratade lite med dottern, som tyckte det var ok att jag inte kom med – hon har ju träffat rätt många kompisar där, så hon hade ju att göra ändå. Så istälelt för att stiga upp tidigt så sov jag länge. Dottern stack tidigt, älsklingen stack strax efter för att spela golf hela dan. Så jag har varit ensam hela dagen och det har verkligen varit rätt dag att vara ensam hemma.

Är så långsam och seg och trött. Har haft lite migränkänning med en den försvann igen. Allt går i slow motion. Visst har jag hunnit sortera tvätt och köra några maskiner – men det går inte fort. Satte på kaffe och kom på en timme senare att det kanske var klart. Körde diskmaskinen efter frukost men har inte tömt den än – inte för att jag skjuter på det, utan för att jag nyss såg att den var klar. Fick tänka en stund innan jag kom på om jag hade ätit lunch idag (ja, det hade jag). Funderade på att se en film, skulle kolla en grej på datorn och har tre timmar senare fortfarande inte sett nån film. Inte för att jag suttit här i tre timmar, har liksom gått mellan en massa smågrejer och blir hela tiden sidetracked, men allt är sirapslångsamt. Tänkte ta en eftermiddagslur, men inte ens det har jag kommit mig för.

Och nu ringde älsklingen för att säga att han är på väg hem. Va? Redan!? Men… jag har ju inte latat mig färdigt! Men trots det är jag rätt nöjd med dagen. Mest nöjd är jag med att jag inte försökt prestera eller hinna med. Att jag låter mig ha en sån här dag då och då. Som en mental spa-upplevelse i hemmamiljö, fast inte lika glamouröst. Kallt kaffe istället för champagne och jordgubbar.

 
6 kommentarer

Publicerat av på 05 juni 2011 i stress

 

Mer duktigt

Är inte längre delprojektledare i kontorets it-projekt. Har själv tackat nej att ingå när vi skulle gå in i ny fas, just för att jag inte orkar just nu. Men när utkastet till kravspecifikationen landade på mitt bord häromdan, för att jag (och andra berörda) skulle läsa igenom våra delar och kolla så de stämde, så var jag väldigt nära att läsa allt och göra stora tillägg.

Men det gjorde jag inte.

Jag läste mina sidor, ändrade sånt som var helt fel och la till några grejer som jag kommit på efter genomgången med projektledare. Tog kanske en halvtimme totalt.

Sen gav jag fan i att läsa allt annat, och gav fan i att lämna mer omfattande synpunkter på hur man kunde formulera specen mer konkret och tydligt.

Iiiiiiihhhh.

Får man göra så? Scary. Men så skönt när det var gjort och jorden inte rämnade.

Och man får göra så. För det är inte mitt ansvar längre.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 27 maj 2011 i jobbet, stress